Ur arkivet

Världssmärta – novell av Karin Boye

av Redaktionen

I denna novell från 1939 tecknar Karin Boye ett ömsint porträtt av någon som skulle kunna vara hennes eget 15-årsjag – osäkert och ömhetstörstande i en oförstående omgivning. Men det är också en text om en diktare i vardande.

Det var kemitimme, och tiden kröp fram. Rummet var skumt i det fula vädret, och en lampa brann vid kapellet, där lärarinnan demonstrerade några laborationer. Genom fönstret såg man ut över staden, en tröstlös och blek målningi gråvitt, slaskig snö på hustaken, dimgråvåt himmel.

Ella Wiman hade trots sin korta växt krupit bakom kamraterna för an alldeles undvika möjligheten att stå i vägen. Sist av allt ville hon vara framfusig, hon som väl bäst själv visste hur löjlig och värdelöshon var.

 

Nej, nu måste hon höra på, vad fröken Lyra sade. Hon ansträngde sig krampaktigt, men tankarnagled undan i hennes trötta hjärna, hon kunde inte,och med en uppgivelsens lättnad söktehon vila i den bedövande jämngrå rymden där utanför. Hur vore det att sväva fram i den gråvita luften utan att någonsin möta ett föremål, som man måste tänka över eller ta ställning till? Oändlig vila –nirvana. Hennes ögon fylldes av längtans tårar. Evig vila …

 

En fråga väckte henne, en enkel fråga, som hon visste att hon kundesvara på, bara inte just nu. Hon kunde inte samla sigtillatt leta efter vad hon visste. Blodrödav skam böjde hon huvudet –skamsen över att sitta tillåtlöje och skamsen överatt bry sig om vad kamraterna tänkte. Höll hon på att mista förståndet? Förr ansågs honvara bäst i klassen, och nu orkade honinte ens tänka. Det är säkert tecknet på börjande sinnessjukdom. Vad de andra måste förakta henne! Och med rätta, eftersom hon brydde sig om attde gjorde det.

Och i sin dränkande översvämning av skam, och medan frågan utan att hon längre märkte det gick över tillen annan, lovade hon sig själv, inteatt kunna bättre –för hon kunde inte plugga bättre än hon redan gjorde, och sina plötsliga anfall av orkeslösheti minnet kunde hon inte behärska – men att inte begära aktning längre av någon människa, utan nöja sig med föraktet. Tiga och svälja bara. Det är väl också ett sätt att göra sig till herre över ödet.

 

Nu ringde det ut, och flickorna försvann i små grupper. Ella var klassvakt och skulle sätta undan grejorna. Hjälplöst lät hon armarna hänga utefter sidorna och såg sig omkring.Naturligtvis borde hon veta var allting skulle stå, men hon kom inte ihåg…

Egentligen skulle hon haft hjälp av den andra klassvakten, Lea Larsson, men hon hade väl glömt det och försvunnit, innan Ella hann påminna henne. Långsamt grep hon en trefot och bar den till skåpet. För sitt inre öra hörde hon moderns röst: ”Jag skulle bli vansinnig, om jag var dag var tvungen att se hur långsamtdu snör kängorna!Och hon försökte skynda sig, men det var som i mardrömmar, där man för söker och försöker och ändå inte kommer någon vart.

 

När hon var nästan färdig, öppnades plötsligt dörren, och där stod Lea Larsson, stor och grov och slängig i rörelserna.

–Jag glömde ju bort att jag också är vakt, sade hon. Snälladu, förlåt mig! Är det något kvaratt göra?

Det var det knappast, men en våg av överraskning och obeskrivlig tacksamhet sköljde fram genom Ellas själ. Lea bad henne om förlåtelse! Med den vänligaste ton i världen! Och var i alla fall villigatt hjälpa henne! Och denna Lea Larsson tyckte kamraterna illa om –de tyckte hon var dum, de tyckte hon var okamratlig, de tyckte hon var oärlig –de visste inte, vilken storslagen människa hon egentligen var, hur vänlig hon kunde se ut, mot vem som helst. Å, hur kunde hon vilja visa sig sådan mot Ella! Än en gång steg tårarna upp i Ellas ögon, och i det ögonblicket kunde hon ha kastat sig på knä för Lea i beundranoch tacksamhet, om hon bara hade torts visa sinakänslor så –men det gick inte för sig, man spelar inte teater i verkligheten, utan man behärskar sig. Så sade hon bara med ansträngning, och rösten lät lite tjock:

– Förlåta dig? Kära du då, inte rårman för om man glömmer. Nu är det för resten färdigt.

Då tog Lea fram en bok och lade framför henne.

– Ä, hör du, då kan du gärna dra engelskan för mig, va? De andra höll på med

Ellas tacksamhet fortsatte att växa. Hon kundehjälpa Lea. Hon kunde göra sig nyttig. Någon behövde henne. Det var för vackert för att vara sant.

 

Det ringde in, innan de var färdiga, men Ella lovade fortsätta nästa rast, direkt före engelskan, ochdet var nästan med spänning hon tog fatt igen.Sin engelska kunde hon då åtminstone, som ett vatten till och med, och fast Lea tydligen inte alls hade läst på, fick hon det att gå rätt skapligt tillslut. Hon var så lycklig. Tänk om Lea, som hon visste att ingen annan ville vara med, kunde tycka om henne eller åtminstone behöva henne! Synd att de bodde åt olika håll i stan, så att de inte kunde få sällskap en bit på vägen.

 

Skoldagen var slut, och man drog sig hemåt med trött lättnad, de flesta två och tvåeller fler i sällskap. Ella gick ensam, hon trivdesbäst så. Det fanns en flicka, en mycket rar flicka, och klok, som hade samma väg från skolan som hon, och förr i världen, då de var små, hade de alltid sällskap med varandra. Nu på gymnasiet hade de kommit ifrån varandra. Det var också helt naturligt.Den andra var en sådan trevlig och rättfram flicka –och hon, hurudan var hon?

En gång för något år sedan hade de båda gått hem under prat och skratt, ovanligt uppsluppna, kanske mestav trötthet, och den andra hade bara varit lustig och kvick, men själv kände Ella med sig att hon hade varit fånig och flinig och mist kontrollen över sig själv. När hon sade adjö, hade hon en förnimmelse sådan hon antog att man måste ha ”dagen efter”, då man inte är säker på vad. man har pratat under ruset och lovar sig heligt att det aldrig, aldrig mer ska hända.

 

Sedan hade hon givit noga akt på sig själv och tagit vara på sin värdighet, men hennes kritiska åskådarjag var aldrig belåtet med hennes handlandeskådespelarjag –här var ett tonfall, som lät tillgjort, där ettord, som kunde misstydas. Hon kände, att hon spelade teater för att behaga sin kamrat och fann det finkänsligast att förskona den stackars människan från sällskapet med en genomoäkta person. Det fanns inget tvivel om att de t var medlidande, som drev den andra attfortfarande söka Ellas sällskap, och visst vardet rörande snällt, men det kändes så pinsamt. Alltså lagade Ella hädanefter, att hon gick hem en bra stund före eller efter den andra.

Det var bekvämast så också, för var man ensam, slapp man spela en roll. Schopenhauer, hennes älskade Schopenhauer, som hon hittat i sin fars bokhyllaoch smygläst, sade ju, att man endast i ensamheten är fullt fri, och det instämde hon i av fullaste hjärta. Såg hon en kamrat före sig, saktade hon stegen, och gick där någon bekant på andra trottoaren, ökade hon farten med ögonen fästa på marken.

 

Varken butiksfönstren eller träden i parken fängslade hennes uppmärksamhet, hon var helt fördjupad i en inre, fantastisk värld. Hon insåg klarare och klarare, hur allting bara fanns till genom vårt medvetande, till och med tiden kunde ju inte finnas i annat än i ett medvetande … Många gånger hade hon snuddat vid liknande tankegångar, men aldrig hade det arbetat av sig själv som nu, och aldrig hade det ordnat sig i så ovederläggliga logiska tankeräckor. Lyckligt glömsk av sig själv, sina medmänniskor och tingen runt omkring vandrade hon framåt lite krokig, med böckerna under armen och blickarna sökande i de smältande drivorna utan att ändå se. Detta var inte arbete, det var vila och nöje, och en känsla av makt genomströmmade henne, som om hon höll på att göra sig till herre över universum. Å, filosofi – om man fick hålla på med det i stället för att plugga olika sätt att framställa svavelsyra! Om hon ändå hade blivit född i Indien i stället, ”och India vore sig själv” …

 

Hade hon redan hunnit hem? Hon sköt upp porten och tog hissen. Detvar så skönt att sitta stilla där inne i den halvmörka hissen, att hon nästan kände sig besviken, när den var framme. Men så kom hon ihåg, att det var lördag i dag, och det gav henne nya krafter. Efter middagen väntade henne veckans enda vila, och det som var mer än vila.

För när hon slog sig ner i sitt soffhörn och sin ensamhet inne isitt eget rum, började det återigen arbeta i henne, så att det tog herraväldet över henne, och hon lät det glattske. Men nu var det inte logiska tankeränkor som ville fram. Efter timmar av halvdröm, som feberaktigt samlade sigkring en bestämd uppgift, inre arbete, som inte var arbete utan förlossning och lättnad, tog hon framen gammal anteckningsbok och skrevner resultatet med sin otympliga barnstil:

 

SNÖ.

Ännu ej av fotspår rörda

vida, snöbetäckta mo,

oerhörda

aldrig av en mänska störda

stora skogars djupa ro!

Hundramila

djupa vila,

tigande, förutan tid,

ödemarkens tysta frid!

Din jag är. Ej längre tjusar

mig den vilda livets dröm.

Här, där ingen stämma brusar,

knappast ens en viskning susar,

här har stannat livets ström.

Snö, du vita, vita snö,

här är evig vilas ö,

som ur stormig sjö

reser sig den andra stranden,

hemmets strand för trötta anden.

 

Det var hennes upplevelse i den snögrå rymden utanför kemisalen. De stora skogarna var uppfunna av hennes egen fantasi, men innerst inne tycktehon de var lika verkliga som snön. Tänk, stora skogar, med skyhöga, mollstämda, drömmande granar, som gömde en och kom en att glömma, att man hade eget liv! Tänk ensamheten, där ingen människa visste, om man lade sig raklång i en snödriva och sjönk bort i ljuvlig tanklöshet! Tänk att vandra och vandra utan mål och utan plikter, utan hopp och fruktan och önskningar!

 

Nu ropades hon in till kvällsmaten. Det var otäckt att komma in mitt ibland de andra, när man några evigheter hade varit i sitt eget land. Hon fick nästan svårt att andas, när de vände. sig mot henne allihop, nästan som om de vetat vad hon haft för sig. Nåja, om de tyckte det var löjligt att drömma och skriva pessimistisk vers, så skulle de inte inbilla sig att det var mindre löjligt – ja inte bara löjligt, utan tomt och lättsinnigt att sitta här och skämta kring fyllda fat och tro att livet var något gott. Visst unnade hon dem deras korta och fåvitska glädje – ack, snart nog var den väl borta – men de skulle bara inte begära, att hon, som tänkte, skulle dela den. Hon anlade en blid, men allvarsam min och satte sig ner utan bordsbön. Den hade hon lagt bort, för hon trodde ju inte på Gud. Ingen god gud kunde ha skapat en värld som denna. Möjligen en ond, och den tänkte hon inte böja sig för.

– Har du suttit och kurat hela eftermiddagen inne hos dig? Vad har du gjort hela tiden? frågade mamma.

O himmel, nu börjades det. Skulle hon säga att hon hade läst? Nej, det var fegt att ljuga, hon föraktade det.

– Jag har skrivit, svarade hon och blev blodröd.

– Vers? sade pappa. Jaja, det går väl över det som andra barnsjukdomar.

Han smålog! En pil genomborrade hennes hjärta. Han tog på skämt vad som var livets djupaste allvar. Hon ansågs som ett barn av dem här hemma!

– När jag gick förbi skridskobanan, såg jag flera av dina kamrater där, fortsatte mamma. Varför går du aldrig ut med dem? Du behöver sannerligen lite motion.

– Jag är så trött!

– Trött! Ja, andligen kanske, det förstår jag, men då bör det ju bara vara vilsamt med lite kroppsrörelse. Jag har då aldrig sett en så trög barnunge som du.

Ella bet trotsigt ihop tänderna utan att svara. Trög! Trött var hon, trött. Samtidigt gnagde ett litet samvetskval längst in: nu hade hon nog ljugit ändå i hastigheten. För visst var hon trött, men det var inte hela sanningen. Det fanns ett annat skäl också till att hon undvek kamraternas skridskobanor: rädsla. Att gå där och känna sig dum och bakom och föraktlig bland alla de andra. Ella älskade ensamheten.

 

Ännu när hon hade krupit under täcket på kvällen, brändes hon av förödmjukelsen i familjens syn på henne. Hon försökte jaga undan den. Hon försökte säga sig: Människorna är dumma, grymma, hjärtlösa – vad har jag med dem att göra? Min värld är bättre än deras. Min syn på världen är sannare än deras.

Kanske det gav henne ett slags bitter tröst. Men i nästa ögonblick, som om hon hade isats av det alltför ensamma, alltför tröstlösa i sin hållning, gled hon över till en annan tanke, en som gav henne varmare skydd. Hon kände ett hopp välla upp inom henne som en het våg, medan hon tänkte: Lea Larsson behövde mig till att översätta engelskan. Kanske hon behöver mig fler gånger. Kanske – kanske jag – nästan – har en vän?

 

Text: Karin Boye

Illustration: Okänd

Publicerat i Tidningen Vi nr 7/1939.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar