Mänskligt

Var kommer barnbarnen in?

av Linda Stark

Far- och morföräldrar och barnbarn står ofta nära varandra. De äldre hinner ge kärlek och trygghet och får samtidigt vara behövda. Men en relation som kan verka så självklar är alltför ofta en mycket komplicerad historia.

Teckningar på kylskåp, väggar prydda av fotografier och tavlor med visdomsord. Och så ett och annat konstverk som knåpats ihop av små ivriga fingrar under en förskoledag.

– Vi gillar att omge oss med saker som håller våra minnen vid liv. Även om det också kan kännas tungt ibland.

Till jul är det nio år sedan Karin och Klas Manecke träffade sin dotter och hennes barn. Det var parets första kull barnbarn. Efter en konflikt bröt dottern kontakten både med sina föräldrar och sin bror.

– Ibland är det något som gör oss extra påminda om omständigheterna. Då gråter vi tillsammans. Men vi pratar inte mycket om saknaden. Vi försöker hantera sorgen på andra sätt. Främst genom aktiviteter och genom att vara omgivna av andra barn, berättar Karin Manecke medan hon visar runt i lägenheten.

Livets efterrätt. Ett ord som länge fått beskriva kärleken och lyckan som mor- och farföräldrar upplever när de får barnbarn. På sociala medier strösslar stolta mor- och farföräldrar med bilder på sina guldklimpar; från biografen, lekparken eller en selfie utanför förskolan. Relationen mellan mor- och farföräldrar och deras barnbarn har förändrats. Lars Dencik är professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet. Hans studier om relationer i vårt västerländska samhälle visar att banden inom familjen har blivit närmare och mer informella under de senaste decennierna. Det är, enligt honom, en anledning till att mor-och farföräldrar och deras barnbarn ofta får en intim och mycket betydelsefull relation.

Att ha en sådan nära relation med sina barnbarn – och sedan få den ofrivilligt avbruten kan utlösa en livskris och vara förenad med djup sorg. Agneta Grimby, psykolog och äldreforskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, vet att detta drabbar många. I sin forskningsstudie om äldres livskvalitet rankades ”att inte få träffa sina barnbarn” som den värsta livshändelsen, värre än att en närstående går bort.

Den utlösande faktorn är ofta en konflikt mellan mor- och farföräldrar och deras barn, andra orsaker kan vara en sårig skilsmässa där den ena partnern inte längre vill ha kontakt med vare sig sitt ex eller dennes familj.

I Sverige finns ingen forskning som säger hur många mor- och farföräldrar som inte får träffa sina barnbarn, vilket delvis kan förklaras med att situationen är förenad med ett stort tabu.

Detta är också något Agneta Grimby framhåller som en anledning till varför det talas så lite om ämnet. I en mejlkonversation skriver hon att
” … mor- och farföräldrar skäms över att blodsbanden brustit på detta gemena sätt, ofta abrupt vid skilsmässa eller annan schism.”

Sorgen lever sida vid sida med hoppet om att en dag få reparera relationen.

Karin Manecke säger att hon känner igen sig i beskrivningen.

– Dessutom är förlusten svår att prata om, eftersom man inte vill gå in på detaljer. Men ibland, när andra öppnar upp, brukar jag också berätta. Sedan lever sorgen sida vid sida med hoppet om att en dag få reparera relationen, med såväl vår dotter som våra barnbarn. Inför varje jul eller sommar vaknar det till liv, hoppet.

Hon tar en paus, stryker med handen över duken, och säger att de ändå har tur. Deras sons barn har de god kontakt med.

– Sedan har vi vår bonusfamilj. Andra barn kan inte ersätta saknaden efter våra barnbarn men vår bonusfamilj ger oss mycket värme och glädje. Det är vi tacksamma för. Det har gett oss styrka och gjort att våra tankar uppehållit sig på annat när det gör som mest ont.

Ella och Paul. Så heter barnen i familjen Richter som Karin och Klas Manecke varit extramormor och extramorfar åt de senaste sex åren. I dag ses de inte lika mycket som när barnen var yngre, men under årens lopp har starka band knutits mellan familjemedlemmarna.

Cecilia Richter är mamma till Ella och Paul. Eftersom barnens mor- och farföräldrar bor långt ifrån dem behövde familjen någon som kunde hjälpa till i vardagen, med hämtning och lämning, när hon eller hennes man behövde jobba sent. Hon vände sig till företaget ”Extramormor service”, en lokal förmedling av kontakter där Karin hade anmält sitt intresse.

– Vi ville inte ha en barnvakt, vi ville att våra barn skulle få en nära relation med den person vi bestämde oss för och att kontakten skulle bestå under en längre period. Det har det gjort med Karin. Dessutom har Klas också kommit att engageras, vilket känns fint.

Cecilia Richter har funderat över vad det betyder för små barn att ha en nära relation med äldre vuxna. Hon tycker sig se ett värde som går åt båda hållen.

– Äldre människor har levt ett helt liv och har tid att på riktigt umgås med barn. Och det känner barnen, vilket gör att de visar tillit.

Samtidigt tror Cecilia Richter att det kan vara befriande för äldre att umgås med just små barn, när kemin är god.

– Yngre barn bedömer dig inte. Det blir en annan relation, kravlös på något vis, och både barn och äldre är bra på att vara här och nu, vilket många av oss andra kanske skulle behöva öva på.

Nio år är lång tid. Karin och Klas Manecke är medvetna om att deras relation varit bruten under en viktig tid i barnbarnens liv. Samtidigt hann de knyta an under barnbarnens första nio år. Paret när ett försiktigt hopp om att barnbarnen kanske själva vill ta kontakt när de, inom kort, fyller arton.

Under åren har Karin Manecke kämpat för att inte känna sig värdelös. Relationen som vuxit fram mellan henne och Ella och Paul har inneburit att hon fått vara behövd och värdefull. Detsamma gäller hennes man.

– När Ella och Paul kastar sig över mina tomteplättar, när vi är med på teateruppvisningar eller löser stressiga vardagssituationer för familjen, då gör det inte lika ont. Det har varit – och är – till stor hjälp i sorgearbetet.

 

 

En annan psykolog som uppmärksammat hur viktig relationen mellan barnbarn och mor- och farföräldrar kan vara är Lillian Gottfarb. I sitt arbete på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar i Stockholm blev hon medveten om hur en plötsligt avbruten relation mellan dessa familjemedlemmar skapade svårläkta sår, hos både barn och vuxna. Eftersom det inte erbjöds något forum för att hantera tomrummet och sorgen började Lillian Gottfarb arrangera samtalsgrupper för mor- och farföräldrar. Grupperna utvecklades och 1996 startades föreningen Saknade barnbarn.

Sedan något år tillbaka är Ove Eriksson föreningens ordförande.

– När jag själv råkade ut för att min relation med mina barnbarn ofrivilligt bröts, gjorde jag som man gör nu för tiden: jag googlade. Och fann den här föreningen.

Genom föreningen har Ove Eriksson drivit frågan om att låta mor- och farföräldrar få en lagstadgad rätt att föra sin talan om umgängesrätt till sina barnbarn, när föräldrarna avbrutit relationen.

Om en förälder motsätter sig att barnet fortsätter att träffa sina mor- och farföräldrar kan socialnämnden väcka talan i domstol. Men det är inget en enskild person kan göra på egen hand.

– I alla andra tvister har du som medborgare rätt att väcka talan i domstol. Men i dessa fall får du inte det. Du kan inte heller överklaga socialnämndens beslut, utan endast begära omprövning, förklarar Ove Eriksson.

Ove Eriksson berättar att föreningens önskan om en lagändring ibland mötts av förakt och löje. Den typen av reaktioner återfinns i kommentarsfälten efter artiklar likt denna. En del av skammen som många mor- och farföräldrar bär på tror han handlar om att omgivningen uppfattar dem som egoistiska.

– Jag minns en artikel i ämnet där rubriken löd: ”Snuvad på barnbarnen”. Det kändes som ett hån, att uttrycka sig så kring ett trauma och en sorg som berör de mest värdefulla relationerna du har som förälder och mor- och farförälder.

Frågan är vilket skick jag är i år 2026, när mitt äldsta barnbarn fyller 18.

I en rapport från Bris, om vilka som ringer in till organisationens telefon för vuxna med frågor om barn, visade det sig att 13 procent av samtalen kommer från en mormor eller farmor som är oroliga för sitt barnbarn. Det är endast tre procentenheter mindre än andelen samtal som kommer från pappor.

I rapporten finns ett kapitel som enbart berör relationen mellan barn och mor- och farföräldrar. I det framhålls att de äldre är viktiga vuxna kring barn som far illa.

Enligt Bris upplever dock de far- och morföräldrar som kontaktar dem ofta att samhället inte ser dem som en tillgång. De tycker att deras barn och socialtjänsten använder sig av dem för tillfälliga placeringar när det passar. Men när det kommer till viktiga beslut kring barnbarnen har de inget att säga till om.

Ofta är rädslan stor att barnet ska bryta kontakten om de påtalar missförhållanden i hemmet. I rapporten uppges att mor- och farmödrarna upplever en stark maktlöshet, eftersom de inte har några rättigheter om deras barn verkställer hotet att bryta kontakten. De förlorar då både sina barn och barnbarn.

Slutsatserna Bris drar av samtalen med mor- och farföräldrar är att de ofta tänker förebyggande och tar sitt barnbarns parti, även om det kan vara deras eget barn som har kränkt barnbarnet. De får ofta barnbarnets förtroende som de förvaltar med respekt.

Som i alla konflikter finns det två sidor av en situation. Det gäller även i den här frågan. Ingenting i livet är svart eller vitt.

Själv har Ove Eriksson gett upp hoppet om att återfå sin relation med barnbarnen.

– Vissa i föreningen sätter tilltro till att barnbarnen själva kommer att kontakta dem när de blir myndiga. Men för min del dröjer det många år. Frågan är vilket skick jag är i år 2026, när mitt äldsta barnbarn fyller 18.

 

Text: Linda Stark
Foto: Åsa Sjöström

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2018.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar