Ur arkivet

NEAPEL 1946 – SNUSK, VANVÅRD OCH CHARM

av Redaktionen

”En smutsigare stad har jag aldrig skådat”, utbrister Vi-reportern Elly Jannes strax efter sin ankomst till Neapel 1946. Men snart charmas hon av staden och dess invånare.

Från Allied Commissions tämligen igenbommade truck kunde jag vid min inresa till Neapel bara uppsnappa tre små glimtar från denna mångbesjungna stad, somjag så ivrigt längtat att få uppleva. Det första jag såg var ett stort plakat med den lakoniska men talande texten ”Killthat fly” (Döda den där flugan). Det andra var också ettplakat med en varning för tjuvar. Den tredje glimten var den mest fascinerande: ett sopåk, en vanlig syditaliensk tvåhjulig kärra fullastad med vissen grönsaksblast, apelsinskal och allt annat som kan tänkas rymmas i ett dylikt fordon. Men kärran som hyste denna motbjudande kökkenmödding var skönt bemålad med rosor och blader i rött, grönt, blått och gult på vit botten. Till och med utmed hjulens ekrar slingradesig dessa blomstergirlanger. Och den magra hästkraken framför åket var pyntad så fint som aldrig en springare framför kungens sjuglasvagn; hans högt uppbyggda seldon slutade i ett blänkande horn, från vilket en fågel svävade på utbredda vingar.Bakom fågeln flög en vackert ciselerad ängel och på ängelns och fågelns vingar och runt omkring dem pinglade små klockor, stämda i olika tonarter, så att det uppstod den ljuvligaste bjällerklang var åket drog fram.

Jag visste inte då men förstod senare attde där tre glimtarna inte varit så tillfälliga somjag trott, utan tvärtom berättade tre väsentliga ting om Neapel.

 

Om det nånsin är berättigat att hålla efter flugor, såmåtte det vara här, ty en smutsigare stadhar jag aldrig skådat – det skulle i så fall vara gamla delen av Bari och så Istanbul. Man märker det kanske inte så mycket om man håller sig till de bättre kvarteren utmed Riviera di Chiaiaeller uppe på Pesilipos höjder. Men om man somjag dimper ner på piazzan framför järnvägsstationen, nästan svimmar man av chocken. Runt om här i kvarteren härskar ett snusk somär så ingrott, så infiltrerat med atmosfären attdet inte går att beskriva, Det svävar runt omkring en och man inandas det varje minut. Och det luktar inte bara snusk utan lika mycket vanvård, slöhet, resignation inför något som man tycks tro vara ohjälpligt. Hotel Sirena som rekvirerats av engelsmännen för officerare av högre rang hade på sina väggar en ursäkt över de bristfälliga förhållandena som man förklarade som en följd av kriget. Det är säkert delvis sant. I tre år satt Neapelborna i sina bombkälIare och svalt. I tre år levde de utan det nödvändigaste, även nu utan tvål. Italien var ju aldrig förberett på krig som Tyskland. Dess ransoneringssystem var aldrig effektivt. Dess skyddsmöjligheter otillräckliga, även om Neapel därvidlag var lyckligare än de flesta städer tack vare sina underjordiska tuffgrottor, som uppstått när Neapelborna genom århundraden hämtat byggnadsmaterial för sina hus.

 

I denna dag är människorna inte bara trötta och uthungrade, de är även i stor utsträckning utbombade, bor nästan på varandra i eländiga kyffen till rum, som redan förut var utdömda och inte värda annat än att rivas. Ja, femhundra människor bor fortfarande i de underjordiska skyddsrummen, därför att de inte kunnat pressas in någonstans. Arbetslösheten är skriande och blir värre månad för månad allt eftersom krigsfångarna återvänder hem och de allierade drar sig tillbaka. De allierade gav en hel del folk sysselsättning med att reparera hamnen, utföra hamnarbete, arbeta i industrierna som de satte i gång för sin egen räkning. Nu har de flesta av industrierna överlämnats till sina italienska ägare, men de har förstås varken kol eller råvaror att driva dem med. Neapelborna klagar bittert att ”Romregeringen” – den benämningen förråder den gamla antagonismen mellan Nord- och Syditalien – låter alla råvaror gå upp till industrierna i norr istället för att låta en del stanna i Neapel med omgivning. 200 000 arbetslösa var den senaste siffran, men man får räkna med att en hel del aldrig registrerar sig därför att de vet att de ändå inte får något arbete. Familjer som inte vet var de ska ta brödbiten för dagen från kan inte gärna tänkas köpa tvål för 300 lire stycket. Det är kanske delvis förklaringentill att alla tvättkläder som hänger på tork tvärs över gränderna utmed hamnen och nedanför Capodimonte är gråare och fläckigare än de nånsin är före tvätten hemma. Det är kanske också förklaringen till att alla små lekande och tiggande neapolitanare är klädda i samma uniform, smutsgrå lumpor, ofta vuxnas kläder som klippts av nedtill och vid armarna utan att fållas, kanske bara en schal eller ett lintyg, men allt av samma färg, nödens och smutsens trista grå.

 

Som sagt, kriget ger kanske halva förklaringen men inte mer. Baedeker* förråder att Neapel redan i gamla tider var en förfallen och vanvårdad stad. Och om det skulle vara hastigt påkommet, så måste det erkännas att dess invånare anpassat sig till de nya förhållandena med berömvärd snabbhet. Man fraterniserar med gatsmutsen på ett sätt vars make man aldrig ser i Norditalien. Runtom järnvägstorget sitter skoputsare i gatdammet och bultar med sina borstar mot skoputsarlådan för att dra uppmärksamheten till sig – jag räknade till tjugosex en dag, sen gav jag upp. Unga pojkar går omkring och säljer krämbakelser. Då och då ställer de bakelseplåtarna från sig på gatan för att delta i något improviserat slagsmål. Hundar och småbarn har sin väg förbi bakelserna. Spottloskor och cigarrettstumpar yr kring dem. Om en stund erinrar sig bakelseförsäljarna sina plikter och kommersen gårvidare, spridande oräkneliga mängder av bakterier.

När man ser all denna nöd och detta elände, förvånar man sig inte så mycket över den stöldepidemi som för närvarande drar framöver Italien, framför allt dess sydliga delar. Här har man suttit i åratal och ingenting haft och så kommer där massvis avtrupper som har allt, allt, allt. Skepp lägger till fullastade med allt man drömmer om. Om man inte hugger för sig, får man heller inget med av härligheten. Neapolitanarna tycks inte stjäla från varandra, ty i så fall skulle väl inte affärsinnehavarna i så hög grad våga hänga ut sina varor på gatan, men människor av utländsk extraktion är synnerligen fågelfria. Själv är jag det lyckliga undantag som fick tillbakamin portmonnä när den stals på en spårvagn – en polis råkade stå bredvid och se när en ung man med ljust sympatiskt utseende pillade ut den ur min handväska.

 

Men mitt i lumporna och eländet finns det något i Neapel som fångar en, detta som den bjällrande hästen framför det skönt bemålade sopåket symboliserar, något charmfullt, glättigt och lätt som vi rentvättade och patentärliga nordbor saknar. Det är något festligtoch överdådigt bara över hamnens buktande linje, längs vilken fiskarna rosiga mornar sitter och lagar sina rödbruna nät, som bretts ut över hela trottoarerna. Vyn uppifrån Vomeros höjd över den amfiteateraktigt stigande staden, över Neapelgolfens bländblå vatten, Capris gungande skepp i soldis och längst bort den rökfrustande Vesuvius – den vyn hör till minnena man aldrig glömmer. Och det är inte bara hästarna somfår sin del av neapolitanarnas skönhetsglädje i form av fantasifulla seldon, glittrande stjärnor, granna hårband kring pannan. Varje fruktstånd har sina äpplen, apelsiner och mandariner uppstaplade i prydliga pyramider, ofta under en festlig båge av frukttyngda apelsin- eller citrongrenar eller av honungsdoftande mimosa. Fiskstånden är kantade med citronskivor fästa med pinnar i fiskfiléerna. I den mörkaste lilla vattenbar kan det hända att en röd kamelia glöder. Om här finns människor som stjäl ens portmonnä, så finns här andra, som lyder Kristi bud och följer en två kilometer om man ber dem att gå en, och till på köpet bjuder på härligt svart kaffe i en trivsam bar. Och går man i de fattiga kvarteren med sin kamera flockar människorna sig kring en och ber med avväpnande barnslighet att bli fotograferade. Det värsta är att de alla vill ställa upp sig och att de flockar sig så tätt inpå en att det är nästan hopplöst att få en hygglig bild.Ingen tycks tänka på att han kanske inte är riktigt fotograferingsfähig. Ingen försöker bättra på sin frisyr med en kam eller fästa upp en hängande trasa med en säkerhetsnål. Alla tycks vara övertygade omatt så som de är, så är de värda att visa upp. Och det är de förvisso också, dessa cigarrettschackrande, tjuvrökande små pojkvaskrar och yrkestiggande·små flickungar, ty deras drag har aldrig knäppts ihop av skygghet och mindervärdeskänslor, deras muskler har aldrig stelnat under disciplin och hårda bud. Där de dansar omkring en med kattmjuka rörelser och tandglittrande skratt, pockande på choklad, tuggummi och att få se fotografiet genast, tänker man på sig själv iden åldern, hur blyg man var för vuxna, hurrädd att göra något galet, hur omgärdad av ambitioner och bud, och man frågar sig om inte hygien och renlighet och kunnighet i läsning och skrivning ibland kan köpas för dyrt och huruvida det skulle kunna finnas någon lycklig medelväg mellan Italien och Sverige.

 

Kanske är ingen stund på dagen mera typisk neapelsk än skymningstimmen. Närvioletta dimmor börjar svepa sig kring Caprioch Ischia, drar sig all ungdom till Via Romas långa strög, fyller gatan så kompakt att inte en cykel skulle kunna slingra sig igenom. I alla gränderna upp mot Capodimonte pågår kommersen av frukt och fisk för fullt. Människorna trängs i kaffebarerna och klämmer näsorna platta i beskådande av skyltfönsternas alla härligheteri form av caméer, koraller, handväskor och skor. I alla de små hemmen utmed trapporna upp till Castel San Martino kokar detoch fräser från kvällsmaten. En åkare selar av sin hästnedanför trapporna och leder in honom i stallet under klippan. Hans lilla pojke kånkar iväg uppför de höga trappstegen med hästens grant utpyntadeseldon över sitt lockiga huvud. Några pojkar kommer ledande en get, som betat hela dagen uppe på höjden och nu ska hem och avleverera mjölken. Ur alla mörkaportar vimlar småttingar, som vill hasig en sista kvällslek före maten. De samlas på de små gårdarna i trappans vinklar,hoppar hage, leker datten och ropar högt av fröjd så det ekar mellan detrånga gränderna. Så tycks de tröttna på leken,drar ihop stickor och gamla papper till ett bål, tuttar eld och slår sig till ro kring de röda lågornasom kastar rött skimmer på deras ansikten och smutsiga bara ben.De sitter där som de första grottmänniskorna allvarligt försjunkna i eldens under, som varje kväll tycks dem lika förunderligt stort. Kanske skymtar deras mor i dörröppningen med den minsta ridande över axlarna.Det tycks aldrig ha gått upp i hennes hjärna att barn inte borde leka med eld. Hon ler så gott åt sin barnaflock och drar sigså på nytt in till sin soppgryta.

Över murarna upp mot kastellet skymtar ett kvällsdisigt hav. Från trädgårdarna bakom murarna stiger en mild doft av mimosa och mandelblom och syrligt friskcitron. Under en tarvlig kolorerad madonna i ett blommålat glasskåp på en husvägg fladdrar ett ensamt ljus. Här och där inne i de små hemmenhar man redan börjat äta kvällsmat. Genom den halvöppna dörren kan jag skymta framåtböjda gestalter runt ett bord. De utstrålar en ätandets frid som påminner mig om van Goghs målning Potatisätarna. Men de allra flesta barnen vägrar än så länge att tänka på mat. I varje vindling avtrapp anlyser deras små eldar över allvarliga ansikten. Och jag kan inte låta bli att tänka att kanske just den här kvällen med dess milda doft av februarivår, mimosa, stekt fisk, ruttna apelsinskal, hav och glödska kristalliseras i någon av dessa småttingars minne och förvandlas till begreppet ”när jag var liten”. Kanske ska just den här kvällen glimta i en fabriksarbetares, fiskares, expedits, gatflickas minne som ett ljust och fridfullt minne från den tid då livet är tryggt, därför att en vänligt leende mor bevakar en från sin tröskel, just denna kväll med sina ekande barnaröster, sina fladdrande eldar och sina första tindrande stjärnor.

 

*Stort tyskt förlag som gav ut guideböcker.

 

Publicerat i Vi nr 10, 1946

Text Elly Jannes

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar