Porträtt

“Det förekom känslor i soffan” – talmannen om politik, kärlek och poesi

av Josefin Olevik

Han är doldisen som hamnade mitt på den politiska scenen, den familjekonservative politikern som blev folklig. Andreas Norlén berättar om knepen han använde under höstens politiska kaos, hur han träffade sin hustru och hur han gick från manisk insändarskribent till poetisk diplomat. 

Det är en synnerligen anspråkslös soffa. Nordiskt nedskalad, klädd i grov gräddfärgad bomull. Eller beige, om man är krass. Några prydnadskuddar i lejongult läder, för små för att påverka bekvämligheten. 

Ändå: här skedde det! En historiskt svår politisk situation blev efter många sittningar till slut en regering. Bara talman Andreas Norlén var med vid varje samtal, han var värd, han serverade kaffe och till det kakor. Det blev ett blandat utbud, en lång process krävde viss förnyelse. Alla bakverk köptes in i riksdagskaféet och gick under benämningen ”kondisbit”. Jonas Sjöstedt tog med hembakade bullar. Jag är mycket nyfiken på vilken typ av kakor eftermiddagen ska bära med sig för en journalist. 

– Det som har sagts i det här rummet kommer aldrig att komma ut. Det har skett i förtroende, bokstavligen mellan fyra ögon. Eller med Miljöpartiet blev det ju sex ögon, säger Andreas Norlén från en av fåtöljerna på andra sidan soffbordet. Det är hans plats. 

Andreas Norlén, talman

Han skrev sin juridiska avhandling om dygder. Och tycker att vi borde leva mer efter moral än konsekvens.

Han bär mörkblå kostym och tvärrandig slips. På manschettknapparna i silver står det talman. Historien fullkomligt flaxar under det höga taket. 

– Det faktum att det till sist blev en regering visar att systemet fungerar. Att det tog längre tid än det brukar, illustrerar för mig att demokrati tar tid ibland. På ett allmänt plan är det här ett styrkebesked för det svenska samhället. Myndigheterna fungerade som vanligt, riksdagen beslutade om en statsbudget i december, ingen demonstrerade på gatorna, det tycker jag visar på en väldig stabilitet. 

Den tuffaste delen av mandatperioden är sannolikt över, och han kan äntligen sova gott. 

– Fast jag har sovit lugnt hela hösten. Det gör jag alltid. Det tar sällan mer än en minut för mig att somna när jag lagt huvudet på kudden, oavsett regeringsstatus. 

Talmansklubban är tung. Gjord i blanksnidad masurbjörk med infälld pärlemor, blir det en dov duns när den landar på bordet. Andreas Norlén beskriver hur han brukar känna vibrationerna fortplanta sig i kroppen. 

Efter 30 år som moderat politiker har han större makt än någonsin, men den är inte längre kopplad till ett parti. Han ska förhålla sig neutral, bistå alla. Inte minst arbetar han mycket nära den nyvalda statsministern Stefan Löfven, Social-demokraterna, Andreas Norléns ärkefiende fram till i höstas. 

Att gå från moderat till neutral, från en minut till en annan, hur var det? 

– Jag hann inte riktigt tänka över det då. Det fanns ingen förberedelsetid. Det var mer som man säger på engelska: ”hit the ground running”, och att lägga allt fokus på att lösa situationen. 

Hur fick du de andra partiledarna att lita på dig? 

– Jag har strävat efter att mina beslut skulle uppfattas som rättvisa, transparenta och rimliga. Och så har jag hållit avstånd för att inte ge intryck av att lyssna på något parti mer än något annat. Jag gick inte ens på den moderata riksdagsgruppens julfest, jag tyckte inte det var lämpligt. 

Ditt arbete utmynnade i att ditt parti gick miste om makten. Hur kändes det? 

– Jag måste ärligt säga att när Jonas Sjöstedt sms:ade mig en tisdagskväll i januari och meddelade att Vänsterpartiet tänkte tolerera Löfven, så kände jag enbart lättnad. Min bestämda känsla var att processen behövde få ett slut och att ett
extraval skulle varit ett stort nederlag. Sverige behövde en regering. 

Det blev en kraftig besvikelse för ditt parti. Kommer din relation med Moderaterna att överleva det här? 

Andreas Norlén skrattar högt, det är enda gången under samtalet. Annars ler han väldigt mycket, och skämtar akademiskt torrt. Jag vet inte hur jag ska tolka skrattet, kanske lite nervöst? Han fortsätter på sitt formella vis: 

– Jag tror att de, liksom de flesta andra, förstår att jag har utfört mitt uppdrag. Makten ligger ju trots allt hos de 349 ledamöterna i kammaren. 

Hälsar de lika hjärtligt som förr? 

– Jadå. 

Formaliteten begränsar vår diskussion. Det Andreas Norlén tidigare tyckte som politiker måste han nu ligga lågt med. Det passar inte i den nya neutrala rollen. Dock finns åsikterna att tillgå. I vårt välsignade digitala tillstånd bevaras allt: utspel, debattartiklar och inte minst hans egen blogg. Expressen har kallat honom ”manisk insändarskribent”, och han har varit en aktiv motionär i riksdagen. 

Nu, i sin fåtölj rakt över bordet från regeringssoffan, är han i stället diplomat. Han tycker varken si eller så, men demokratin kan han gärna försvara! Han påminner om kungen. Och de har fler saker gemensamt. Talmannen står i rang efter statschefen, det vill säga Carl XVI Gustaf, och en av talmannens basuppgifter är att representera Sverige i utlandet. Andreas Norléns medarbetare kallar honom för ”Talmannen”, liksom Hans Majestät har han ett eget epitet. 

Mode i detalj. Manschettknapp och slips är talmannens stilutrymme. Han har samlat slipsar hela sitt yrkesliv.

I sitt tidigare liv, när han kom in i riksdagen som moderat, var han dessutom en hängiven rojalist. När de rödgröna, 2011, ännu en gång föreslog ändrade regler för kungafamiljens apanage, gick Andreas Norlén till upprört försvar, och hans blogg bubblade av nationell stolthet vid prinsessan Estelles födelse. 

Han har till och med lagt en motion om att återuppbygga slottet Tre Kronor som totalförstördes i en brand år 1697. Det skulle stå på Blasieholmen, mitt i Stockholm, intill Nationalmuseum. 

I motionen från 2007 frågar sig Andres Norlén vad som ”skulle vara mer fascinerande än att på nytt se Tre Kronors murverk skjuta upp ur Saltsjön och dess tinnar teckna Stockholms silhuett, att trampa de oregelbundna borggårdarna och blicka ut från det höga kärntornet mitt i staden”.

I det gamla livet var Ronald Reagan och Margaret Thatcher inspirerande förebilder, som han återkommande hyllade för mod och vägval. I det gamla livet var han en mörkblå konservativ, avlägsen vissa av de liberala strömningar som också ryms inom partiet. Han skrev och talade ofta om familjen som en grundläggande byggsten i samhället. Om vikten av att hålla samman äktenskap och med politiska medel ge föräldrar utrymme att ta hand om sina barn, medan han lovade att ”bekämpa radikalfeminismens familjefientlighet”.

 

I det nya livet delar han ut priset ”Årets hbtq”på QX-galan och älskas av publiken. 

Andreas Norlén blev talman med hela folket under de 134 dagar det tog från val till regering. Hela tiden puttrade en komplicerad soppa av halvstora partier som tvingades provsitta hans soffa i de kombinationer som befanns möjliga. Kaos hotade. 

– Jag funderade ungefär en sekund när jag fick frågan om jag ville bli talman. Sedan sa jag ja, säger Andreas Norlén.

Under förra mandatperioden var han ordförande för konstitutionsutskottet och uppmärksammades för sitt arbete med att skapa bred samsyn i KU:s granskningsarbete, framför allt efter it-skandalen i Transportstyrelsen. Den meriten fördes fram när talmannen skulle utses veckan efter valet. 

“Det mesta festliga vi gjorde med MUF var nog att titta på video.”

Posten tillföll Andreas Norlén, efter en rafflande votering. Ett lättat skratt senare hade han förlorat sin rösträtt, fördes ut ur kammaren, fick ett färdigskrivet tal i sin hand, lyckades addera några personliga anekdoter och kunde sedermera avtäcka ett porträtt av företrädaren Urban Ahlin i riksdagshuset. Det första uppdraget var avklarat. 

Därefter handlade det mesta om regeringsbildning. Rampljuset slogs på. 

– Jag har haft en hel del kontakt med media genom mitt liv som politiskt aktiv. Men det var ju en västanfläkt mot det här. Att stå där i ett proppfullt pressrum, medan ett halvdussin redaktioner livesände och ett gäng rutinerade medierävar ställde frågor. I det läget kan man inte förställa sig, då blir man genomskådad. Så jag försökte vara mig själv. 

Pressträffarna finns filmade och ligger på riksdagens hemsida. Där hörs hur fotograf-klicken blir till häftiga skurar när talmannen är i antågande. Bara en röd matta saknas. 

Hela processen följde strax ett slags manus, om än med oklar final. Det gick att förutse vem som skulle få sonderingsfrågan, när kontrahenter skulle mötas, när de inblandade skulle kommentera. Dramats allvetande röst var Andreas Norlén. 

– Det fanns en period när jag var osäker på om situationen skulle lösa sig. När jag såg extravalet närma sig. Att utlysa nytt val innan vi ens lyckats bilda regering, det framstod som något oerhört att framföra till väljarna. Det hade varit ett stort nederlag för det demokratiska systemet, för partiledarna. Och för mig.

När kändes det som mörkast? 

– Det var när jag insåg att mina verktyg började ta slut och att vi inte kunde ha fler resultatlösa samtal. Då föreslog jag kammaren att välja Ulf Kristersson till statsminister.

Det ledde inte till någon lösning. Hur fann du inspiration för att uppdatera verktygs-lådan?

– Min beslutsamhet att göra allt jag kunde för att Sverige skulle få en regering vägledde mig genom hösten. Jag hittade på flera saker själv, som att en vecka i förväg berätta vem jag skulle nominera för statsministeromröstning och på så sätt ge partierna tid att förhandla och förankra. Och som att jag tog kontakt med Valmyndigheten före jul för att få viss information, men samtidigt levandegöra för partierna att processen mycket väl kunde sluta med ett extraval. Visa på stundens allvar och öka trycket. 

Har du fått hantera några sammanbrott i din soffa? 

– Det förekom känslor, det var ju en laddad situation. Men i allt väsentligt hölls det en typisk lugn, svensk samtalston. 

Du intog rollen som talman med en självklar närvaro på pressrummets scen. Var det en liten gnutta roligt? 

– Det är vanskligt att använda ett ord som -”roligt” när det handlar om så allvarliga saker. Men visst tyckte jag att det var otroligt intressant. Jag försökte också använda pressträffarna till att berätta så mycket jag kunde om processen, förklara och skapa förståelse. Och jag upplevde ett stort intresse från allmänheten. 

Så här i backspegeln kan man konstatera att det fungerade bra. Medan partiledarna såg ut att kuckelura med allt och alla bakom stängda dörrar, utan insyn och med väljarnas stegrande frustration som effekt, stod talmannen tydlig och tillgänglig. Eller så citerade han skämtsamt Johan Ludvig Runeberg inför pressens frågor. ”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Och, när kraven på att skynda på arbetet restes, Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. 

Kanske är en jämförelse med Lottie Knutson inte helt avlägsen? Fritidsresors kommunikationsdirektör som efter tsunamin 2004 var den enda maktperson som framstod som både medkännande, ärlig och ansvarstagande i den allmänna paniken. En stabil hand i en orolig tid, även om krisen i sig var på en helt annan nivå. 

NEDSUTTET
Åkesson, Kristersson, Busch Thor, Lööf, Björklund, Lövin/Fridolin, Sjöstedt och Löfven — alla befolkade de talmannens soffa under den krångliga regeringsbildningen. Foto: foto TT & Henrik Montgomery

Andreas Norlén växte upp som ensambarn i östgötska Ödeshög. Han var intresserad av historia och samhälle. Däremot var han inte, och har heller aldrig blivit, lagd åt idrott. 

– Jag värjde mig lite mot sportfrågorna som jag fick under hösten, ”Hur känns det?” och sådant där. Jag har aldrig tyckt om att idrotta. Det borde jag säkert ha gjort. Man mår ju bättre av det, sägs det. 

Entreprenörskapet fanns också närvarande. Det ärvde han. Farfadern drev Norléns Livs-Järn-Färg-Bygg-Turistbyrå-Åkeri-Begravningsbyrå i Nordingrå på Höga kusten, på sin tid. Morfadern startade Elektro-Pär AB i Ödeshög, ett företag som fortfarande finns kvar. 

Modern Gunilla Norlén driver ett mindre tidningsimperium i Östergötland (”Imperium? Möjligen en viss överdrift.”). På 90-talet startade hon gratistidningarna Söndags-Kuriren och Fredags-Kuriren där sonen Andreas under ett decennium hade en stående spalt med vinjetten ”Så tycker jag”. En slags ledare i början av tidningen. Upplagan var på 116 000 exemplar och Andreas -Norlén var några och 20 när han började. 

I dag driver Gunilla Norlén två prenumererade länstidningar och Andreas har fortfarande en mycket nära relation till henne, även om de inte längre arbetar tillsammans. De hörs ofta på telefon och hon har alltid varit ett bollplank i det politiska livet. 

Föräldrarna skilde sig när Andreas var elva år, och fadern flyttade något årtionde senare till Skåne, men han och Andreas har fortfarande tät kontakt. Mamma Gunilla var redan engagerad i den moderata lokalpolitiken när Andreas fick upp ögonen för densamma. 

– Jag vill gärna tro att jag tog ett steg tillbaka och själv funderade över hur mina övertygelser såg ut och vad som var rätt och fel. Jag vet att jag gjorde det! Det var ett med-vetet val. Jag upptäckte MUF på högstadiet. 

Fanns det några andra ungdomsförbund i Ödeshög? 

– Det minns jag inte. MUF fanns egentligen inte heller från början, jag och några vänner startade föreningen tillsammans. 

Blev ni ett sådant där party-MUF, som det fanns gott om då?

– Det mest festliga vi gjorde var nog att ha filmkväll och titta på video. Och video hade inte alla på den tiden. 

 

Poetisk pondus. Medan den brittiska talmannen gjort sig känd för att vråla ”Order!” reciterar vår talman klassisk poesi.

På långväggen intill oss hänger en Grünewald i varma mjuka färger. Men mest syns Henry, en lintott i ram som bryter den milda men opersonliga inredningen. 

– Det är hans första fotografbild, från förskolan. Att få barn och vara föräldraledig förändrade mig, att möta sådan kärlek … Jag har lärt mig mycket av det. I helgen var jag på utförsäljning i en leksaksaffär och köpte en liten jordglob. Jag tänker att han kan se den och bekanta sig med formerna och kontinenterna och att det blir en referens. Men det kanske är helt fel? Själv är han väldigt inne på fordon just nu. 

Henry är 2,5 år. Andreas Norlén skaffade familj ganska sent, han träffade sin hustru Helena för första gången den 14 januari 2010, då han var 36 år. Det var en kall och vacker dag. De hade fått kontakt på en dejtingsida och skulle mötas mitt emellan hennes Malmö och hans Motala – det blev Nässjö. Just den här dagen var det Epa-traktorrally runt torget, Andreas Norlén hade inte planerat dejten till just det sammanhanget. 

– Hon är språkvetare. Vi fann varandra i det talade och skrivna ordet. Vi hade mejlat en tid redan. Mitt tåg kom först till stationen. Hon pratade i telefon när hon klev av och hon hade Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren i handen. Jag sa att jag skulle läsa den, men jag har ännu inte gjort det … 

I sin väska hade han med sig ett exemplar av antologin Svensk dikt som han hittat på antikvariat som present till Helena. Hon å sin sida hade med sig ett utdrag ur Shakespeares Julius Caesar till honom. 

När de gjorde sin första gemensamma resa, den gick till London, fick de kraftig bagageövervikt på hemvägen eftersom båda fyndat så många böcker. Han läser helst politiska biografier och historisk facklitteratur, hon mest deckare och romaner.

– Jag är för otålig för skön-litteratur, jag vill ha fakta och lära mig saker. 

 

Men poesi verkar du bevandrad i, av höstens alla citat att döma? 

– Jag använde mig faktiskt av en roman också, Charles Dickens Två städer, vid första pressträffen: ”It was the best of times, it was the worst of times.”

 Tiden tickar, vi har suttit en lång eftermiddag. Bordet mellan oss är fortfarande tomt. Ingen kondisbit. Inte ens kaffe. Nu får jag aldrig veta om talmannen skulle ha serverat mig, eller om han – som med Annie Lööf – hade låtit mig hälla upp. Lite snopet är det, men kanske en politisk hemlighet? 

Ett diplomatiskt ess i rockärmen. 

– Nu glömde du be mig recitera en dikt, påminner Andreas Norlén. Och det är sant. 

Han har varit på representationsresa i Finland och läst ur Runebergs Fänrik Ståls sägner i sex minuter på film, vilket blivit en hit på Youtube. Och dessutom väckt eufori hos de alltid underrepresenterade finlandssvenskarna. 

I dag har han valt ut ett annat poem han uppskattar, Det eviga av Esaias Tegnér. Han reciterar den som ett rinnande vatten framför Grünewaldtavlan. Nå, han tappar bort sig en gång, men i övrigt klart och kvickt som på en improviserad skolavslutning. 

Vilka politiker i riksdagshuset kan sådant? 

Nyligen öppnade ett Andreas Norlén ett Instagramkonto, ”för dem som inte kan få nog av talmannen”. På nätet hittar jag ett annat klipp där han läser Det eviga. 

Utan att staka sig.

 

Originalklubban är försvunnen. Den nuvarande talmansklubban är en kopia av den som användes i den gamla Andra kammarsalen. Den tillverkades 1866, då fanns en klubba till varje kammare. När enkammarriksdagen infördes så följde klubban med, men i något skede bytte man ut den mot en kopia. Originalet placerades enligt anteckningar från 1980-talet i ett förråd, men ingen vet i dag var den finns.

 

Namn: Andreas Norlén.
Ålder: 45.
Bor: Norrköping.
Familj: Hustrun Helena och sonen Henry, 2,5 år.
Bakgrund: Politiskt engagerad i Moderaterna sedan tonåren. Utbildad jurist. Kom in i riksdagen 2006.
Tittar på: Älskar den brittiska originalversionen av House of Cards från 1990. Där spelar Ian Richardson en ondske-full, ränksmidande premiärminister som får kungen avsatt.
I framtiden: ”En dag vill jag skriva en bok om den gångna hösten, men jag ska nog inte göra det på för färsk gärning.”

 

Talmannens 3 uppgifter
1. Föreslå ny statsminister.
2. Leda riksdagens arbete.
3. Representera Sveriges riksdag.

 

Josefin Olevik är redaktör på tidningen Vi och kan recitera en dikt ur huvudet: Kyssande vind av Hjalmar Gullberg.
Foto: Thron Ullberg

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar