Porträtt

Storskifte i tv-fabriken

av Stina Jofs

Empatisk och känslig privat. På jobbet stridbar och orädd.
”Det är lätt att fall in i det trygga, bekväma. Lyssna på dem som berömmer, snarare än kritiserar”, -säger Eva Hamilton, vd för Sveriges Television som nu står inför stora förändringar.

I  mitten av 1980-talet arbetade jag på Sverige Televisions pressavdelning, min uppgift var att hjälpa journalister med information kring program.

Ibland letade sig vanliga tittare fram.

Ofta var de arga.

Ofta använde de licensen som argument.

”Hur kan ni anställa en människa med en sådan röst? En sådan frisyr? Det är ju för fan mina pengar ni leker med!”

En dag, strax före julledigheten 1986, ringde en man.

Jovialisk. Lågmäld.

Han ville tacka, sa han. I all ödmjukhet ville han framföra sin uppskattning över att vi lyckats undvika kanalkrockar mellan SVT:s utbud och de program han sände ut från sitt huvud.

”Ännu ett år utan bekymmer. Ännu ett år.”

Vi talade en stund, tillönskade så varandra ett gott slut och förhoppningar om ett fortsatt gnisselfritt samarbete.

Jag tänker på den vänlige mannen när jag väntar på Eva Hamilton, vd för Sveriges Television sedan 2006. Inom kort fyller hon sextio, hon kommer att likna sig vid en begagnad bil, säga lite skämtsamt att hon gärna vill att killar ska vissla efter henne på gatan men att ingen gör det längre. I 25 år har hon arbetat för en tv i allmänhetens tjänst. Hon är en av vårt lands mest inflytelserika personer.

Men ännu väntar jag utanför hennes hörnrum inrett med soffgrupp, två tv-apparater, ett stort skrivbord. På väggarna tavlor, i fönstren blommor. Ombonat, som en trevlig enrummare med vacker utsikt mot parken, tänker jag.

Om den vänlige mannen lever, om han har olyckan att fortfarande vara sjuk, skulle hans enda årliga samtal 1986 vara en omöjlig uppgift i dag.

Han skulle få ringa sig blå.

Senare ska jag försöka räkna ut exakt hur många kanalkrockar mannen skulle riskera 2014, men uppgiften blir för svår. Jag kontaktar en expert som säger att min frågeställning är helt felaktig. ”Obsolet.”

Föråldrad betyder det.

Omöjlig att tillämpa.

”Vi är disruptiva och än mer disruptiva kommer vi att bli”, fortsätter experten.

Vad som menas?

Jo, att vi ser rörlig bild när vi vill och i vilken apparat vi behagar.

Du ser, det går inte ens att kalla tv för tv längre.

Men nu kommer Eva Hamilton!

Jag hinner inte fördjupa mig i den vänlige mannen och hans privata sändningstillstånd. Inte heller i disruptionens dramaturgi.

Eva Hamilton beklagar de få minuter jag fått vänta.

Förklarar varför.

Mina vänner, äntligen börjar intervjun.

— Det blir inte jag!

Första gången vi ses letar Bonniers efter en ny vd. Det är sen höst 2013 och Eva Hamilton nämns som en het kandidat, men tillsättningen är omgärdad av ett oerhört hemlighetsmakeri.

Jag har just ställt en fråga som jag inte tror att jag ska få svar på.

– Jag har aldrig tjänat några pengar, fortsätter hon.

Sedan ger hon en kort analys av vad mediejätten Bonniers behöver.

– Inte är det mig, avslutar hon.

När Eva Hamilton vrider huvudet en aning ser jag ett par röda gummistövlar i hyllan bakom henne. Storlek 27 kanske. Reflexband i skaften. Ett barn har trampat omkring i vattenpölarna med dem. Kanske någon av hennes fyra söner? Eller första barnbarnet Henry Peder, han som fått mellannamnet Sadalah vilket betyder ungefär ”den glade” hos massajerna? Jag skissar snabbt en stövel i blocket för att inte glömma, vill inte avbryta Hamiltons genomgång av egna styrkor och svagheter.

– Jag är rätt bra på att få medarbetare att gå åt samma håll, att genomdriva tuffa beslut på ett för alla ganska rimligt sätt. Jag har genom åren lärt mig att rekrytera rätt människor. Se potential. Är inte rädd för förändring. Ja, mer än så. Jag försöker aktivt att  undvika det förledande bekväma.

”Det förledande bekväma.”

Vackert som en dikt ju.

Rak är hon, säger hon, men lägger till ett ”tror jag”.

– Men som sagt … att tjäna pengar har inte ingått i mina arbetsbeskrivningar. Utmaningarna på SVT är andra.

Och så räknar hon upp:

– Att använda de pengar vi har fått på ett optimalt sätt. Att hitta en teknik som funkar när burken blivit platt, padda och mobil. Att vara beroende av makten och samtidigt ha som uppdrag att granska den. Att … att … att …

Vilket snärj, tänker jag och upptäcker att vi båda har armbandsur. I dag, när tiden lyser i vartenda hus, varenda dator, bil, telefon, är armbandsklockor väl ganska onödiga, mer tecken på fåfänga?

Äh, inte är jag människa att bedöma smak. Makt kan kläs på många sätt; i dag i höga svarta boots, jeans, en svart topp, perfekt skuren kavaj, ett långt halsband virat i flera varv runt halsen à la 1920-tal. Eva sitter bekvämt i fåtöljen och samtidigt med den rakaste rygg jag sett. Benen i kors. En trött vänlighet, närhet och distans på samma gång.

I mitt block har jag skrivit några frågor som skrämmer – både henne och mig.

Vi är lite avvaktande.

Vänligt rustade.

Idén om en tv i allmänhetens tjänst fastställdes av riksdagen 1956, innehav av apparat blev licenspliktigt samma år, men redan 1954 togs beslut om provsändningar. Programmet En skål för televisionen mötte sin publik faktiskt bara några månader efter att fru Gerd Hamilton nedkommit med sitt tredje barn, en välskapt flicka med namnet Eva Gerd Alice Cecilia Hamilton. Titel: Grevinna. Ett halvsekel senare skulle den flickungen bli högsta höns över Sveriges Television och ha förbannat sin bördstitel många gånger.

Om det fanns någon televisionsapparat i det hamiltonska hemmet 1956?

Jag glömde fråga, men tror inte det. Skriver jag att familjen var fattig kommer Eva Hamilton att gå i taket, det vet jag. Men faktum kvarstår, rätt knapert var det i hyresrätten på Nybrogatan i Stockholm hos pappa yrkesofficeren, mamma hemmafrun och de två äldre syskonen.

Sextio år senare får Eva Hamilton – nyligen har hon utsetts till årets förändringsledare av Swedish Learning Association – förklara varför man offrar direktsända regionala nyhetsprogram för att utöka lokalredaktionerna runt de stora städerna. Svaret? SVT måste synas, rent bokstavligen med skylt och kontor, i förorter där nya svenskar bor.

Förändringens vindar blåser.

Och så säger hon:

– Nya idéer föds sällan bland sådana som jag.
I en maktposition som den här är det lätt att falla in i det trygga, det bekväma. Lyssna på dem som berömmer, snarare än kritiserar. Privat är det likadant. Det skulle kunna vara så enkelt att ägna helgerna åt fina viner och milda Sir Williams-teer, resa tryggt och tjusigt.

Du menar förledande bekvämt?

– Precis. Det är inte i sådana miljöer som samhället förs framåt, inte där de nya tankarna tänks. För att utvecklas som företag – och faktiskt som människa – måste du ibland tvinga dig ur dina bekvämlighetszoner.

Hur?

– Man utsätter sig. För kritik. För gnissel. Hittar människor med utvecklingspotential.

Var?

– Bland dem som vill upp, lära sig mer. Gamla tiders arbetarklass, om du vill. Andra generationers invandrare i dag. Bland dem som ifrågasätter etablerade normer och förklaringsmodeller.

Är du orolig?

– För vad?

Ja, för SVT. Varumärket. Uppdraget. Framtiden.

– Nej.

Jag spänner blicken i henne. Är det någon fråga jag vill ha ett ärligt svar på så är det den här:

Är du i djupet orolig för public serviceuppdraget?

– Inte nu. Men jag var.

I november 2013 spikade riksdagen sändningstillståndet på ytterligare sex år. Det kan låta odramatiskt, men 2006 höll det på att ta en ände med förskräckelse då den oerhört kortvariga kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M) ville kuppa igenom ett halverat tillstånd genom att kringgå sakkunniga experter och i stället göra upp direkt med Maud Olofsson och Göran Hägglund.

Sex år skulle bli tre.

Det är – för att uttrycka det milt – en jäkla skillnad för en verkställande direktör.

– I dag är åtta, säger hon och betonar siffran så starkt att man hör utropstecknet, åtta (!) riksdagspartier ense om en fortsatt finansiering i sex år. En sådan samsyn fanns definitivt inte när jag tog över efter Jutterström. Då gungade det betänkligt kring SVT:s framtid.

Vad var du för unge, frågar jag.

– Fri.

När hon beskriver bilden i sitt huvud ler hon. Ett badrum. Immigt ångande. Tvätten på en lina i taket. Hon, kanske nio år, uppkrupen på tvättkorgen i hörnet. Pappan naken i badet.

– Trots den tidens hårda patriarkat fick pappa oss barn att förstå att vi var värda något, älskade. En dag ensam på sjön med honom, en picknick, eller uppkrupen på tvättkorgen när han tog sig ett bad efter jobbet. Det var fint. Pappa berättade om äventyr, om Karl XII. Det var något väldigt lättsamt över det hela.

Familjehistorien i korta drag: Den sju år äldre, stilige officeren Gustaf möter den 18-åriga studentskan Gerd. Ett år senare är de gifta. Hon blir hemma, han gör karriär inom det militära precis som släktens många män tidigare.

– I slutet av sextiotalet förändrades allt. Mina föräldrar gjorde en omvänd klassresa, kan man säga så? Pappa hoppade av det militära. Mamma ville studera, bli bibliotekarie. Pappa var – är, han är 93 år i dag – oerhört generös, vidsynt, glad. Men då var han orolig, satte sig emot.

Nu blir det tyst en millisekund.

Så säger hon:

– Jag skrev ett brev.

Ett brev?

– Ja, jag lade det på pappas skrivbord.

Nu vill jag veta vad den 12-åriga flickungen plitade ner till sin pappa officeren.

– Jag tyckte att mamma skulle få läsa. Jag förstod att det var viktigt för henne.

Eva Hamilton föddes till ärvda möbler, tavlor i guldramar, månghundraåriga titlar och namn, men pengar var det ont om.

– Skriv nu inte att vi var fattiga! Då blir jag förbannad.

Jag gjorde just det, skrev att det ibland var knapert.

– Det är ett hån mot alla dem som inget har!

Så berättar hon om den röda kappan hon skulle få till vintern, hon var väl nio år, men köpet ställdes plötsligt in.

– Äh, det är en larvig historia. Klart att jag klarade mig utan en ny kappa. I slutet på varje månad drogs det in på saker, på mat. Men så hade många det.

Hon är förvånad över att titlar fortfarande väcker sådant intresse. En fråga har hon lärt sig att avsky genom åren skulle passa i ett av hennes egna sportprogram. ”Hur känns det?” Ja, att vara grevinna?

– Det är först på senare år jag förlikat sig med det där adliga, vad det nu är. Merparten av livet har det varit ett hinder, ett staket. Att pappa – son till en kommendörkapten – bröt med sin släkts tradition var nog större än jag har förstått. Han gjorde tvärtom vad som förväntades av honom. Mamma också, som valde bort hemmafrulivet. Hade hon fått studera i en annan tid hade hon gått väldigt långt. Hon är oerhört klok, klarsynt, smart.

Eva Hamilton dröjer kvar vid den äventyrliga, charmerande pappa. Han som paddlade med kastrullock i de afrikanska floderna, sköt på krokodilerna, under de tre lyckliga år familjen bodde i Etiopien, där pappan hade fått uppdrag som militärattaché.

– En dag kom han hem och berättade att vi skulle flytta till Afrika. Mamma blev chockad förstås, men det pappa ville gjorde man. Och de blev några av familjens lyckligaste år. Jag minns helgerna i bushen som fantastiska äventyr. En känsla av frihet förstås, en insikt om att vi var djärva. Åren i Afrika, trots att jag var väldigt liten, färgade mig oerhört mycket. Jag drömde senare om att bli utrikeskorrespondent, ja, det var därför jag ville bli journalist. För att komma ut i världen.

Du blev vad du ville; långt senare arbetade du tre år i Bryssel som korre.

– Ja. Världen lockade hela tiden efter Afrika, mitt studieår i USA, radikalt och något helt annat än min uppväxt, min amerikanske pojkvän. I USA mötte jag på allvar feminister, medborgarrättskämpar. Jag såg de nya preventivmedlen som skulle vara biljetten till frihet för oss kvinnor, med hemska biverkningar som ett oerhört högt pris. Före USA läste jag internationell ekonomi i Uppsala. Kanske är det så enkelt. Att jag alltid velat ut.

Glöm inte orden! Läsandet som kom tidigt, via mamman, och följde henne in i eget dagboksskrivande. Det stod mellan journalist och småskollärare, säger hon. Inte militär som pappa? Tanken överrumplar henne. En karriär inom det militära? Nä, aldrig!

– Journalisthögskolan kom nog som en överraskning för mina föräldrar. De hade inga referenser, mer än den borgerliga, vassa och vackra Marianne Höök. Efter Journalisthögskolan har jag försökt slutföra ekonomistudierna, har gått tusen kurser känns det som. Det är lite pajigt att inte bli klar.

1969. Eva i träskor, jeans, klut i håret, bylsig ylletröja. Demonstrationer för FNL, mot USA. Till nystartade TV2, skojade man, anställdes ett helt demonstrationståg, man bara vinkade in det från protesterna på Gärdet som låg granne med tv-huset.

Du var 15 år då, hur syntes den nya radikaliteten hemma hos er?

– Inte särskilt mycket.

Tog du av dig FNL-märket när du kom hem?

– Nej, men vi bråkade mycket, pappa och jag. Han, född strax efter första världskriget, såg förstås Sovjetunionen som det största hotet. Att protestera mot USA i Vietnamkriget var att släppa onda krafter lösa. Om syd föll skulle det dra med sig hela världen, trodde han. Han var fast i sitt, jag var ung och ganska naiv. Men bråken, eller diskussionerna, var bra. Jag fick träna mig, vässa argumenten.

2014 är goda argument ett av hennes viktigaste arbetsverktyg. Eva Hamiltons uppgift är didaktisk. Utbildande. Både internt och externt. Själva uppdraget är strikt reglerat. Pengaflödet likaså. Varje år sker en tvåprocentig uppräkning av budgeten. ”I lågkonjunktur krävs bara sedvanlig årlig rationalisering. I högkonjunktur med stigande löner och inflation får vi problem”, konstaterar hon krasst. En skvader är svensk public service, men den lever åtminstone för stunden i en lycklig tid. Den absoluta merparten av svenskarna verkar gilla sin tv i allmänhetens tjänst.

Samtidigt.

Tv är inte längre bara tv. Den rörliga bilden kan innehålla allt, produceras av många och distribueras av långt fler än traditionella tv-företag. Ilskan mot SVT blossar med jämna mellanrum upp. De kommersiella aktörerna – tv, tidningar, radio – får minsann slita för intäkterna skäller de. Inte regnar manna från himlen över TV3, Bonniers, MTG och alla andra som hukar under krav på vinst i en svikande konjunktur med en publik som hellre väljer webbaserade kometer som exempelvis Netflix och HBO för att slippa reklam.

Vi har blivit olydiga, verkar det som.

Ja, disruptiva.

En röra, suckar några.

Ett Klondyke! jublar andra.

Branschen går mot sitt bästa år någonsin, omsätter årligen kring 20 miljarder kronor – det är inte kaffepengar man slåss om.

En ”sjunkande angelägenhetsgrad för våra program”, säger Eva Hamilton, kan få politikerna att börja rya om licenspengar i sjön. Och licensbetalarna hoar från sin kant: ”Hur fan kan ni missa sportvärldens kanske viktigaste händelse, OS? Har vi inte betalt, va?!”

En balansakt är det.

Alla ska få sitt.

Och ändå.

Villkoren så olika.

– Självklart sysslar SVT med konkurrensstörande verksamhet, men det gör också de kommunala skolorna gentemot privata alternativ. Varför? Jo, för att våra politiskt valda sagt att det ska vara så.

Vår tid framför tv:n – vilken burk det än må vara – ökar. I genomsnitt ser vi svenskar på tv 163 minuter per person och dag.

– Aftonbladet sticker ut bland andra aktörer just nu. Tidningen har mycket skickligt blivit en port till digitala tjänster med kommersiell bärkraft. Och tv, för den delen. Man hör aldrig Aftonbladet klaga på SVT.

Varför?

– De har före andra kommersiella bolag hittat intäkter i en bransch i gungning.

Förslagen på att minska SVT:s inflytande har varit många, inte minst hos borgerliga politiker. Några vill till exempel att SVT enbart ska visa sådant som de kommersiella kanalerna inte producerar. Även internt har funnits röster som hävdar att SVT borde välja bort underhållning och enbart ägna sig åt ”seriösa” kultur- och samhällsprogram.

– Hur skulle det praktiskt gå till? Är Historieätarna med sin miljonpublik underhållning eller inte? Vi kan inte sitta i ett hus på Gärdet i Stockholm och tala om för svenska folket vad som är seriös tv. Det är direkt larvigt. Dessutom går det stick i stäv med vårt uppdrag. Vi ska ta varje uppgift på största allvar, lyssna in, leverera ett brett utbud. Vi ska vara inkluderande och folkbildande.

Och nu säger hon att SVT ska verka för demokratin. Stora ord är det. Men de står faktiskt i avtalet.

– I den kommersiella världen görs inte längre tv för personer yngre än 12, eller äldre än 49. Varför? De attraherar inte annonsörerna. Där finns något att fundera över.

I ett historiskt ljus har Eva Hamiltons karriär – som man brukar säga – varit spikrak. Även om vägen som brukar liknas vid en spik sällan känns särskilt rak för den det handlar om. Så var det för henne under de första åren som journalist.

– Med min bakgrund var jag ingen ”äkta” proletär, jag fick slita en del med att komma in i början.

Som ny reporter på Rapport 1980 ville Eva Hamilton skildra krisen bland Sveriges mjölkproducenter. Mjölken gav inget tillbaka. Gårdar lades ner. Hon försökte argumentera för sitt reportage. På mötet, inför alla, avfärdade en annan reporter, KG Bergström, henne med att ”grevinnan vill väl hälsa på sina väninnor på de sörmländska godsen”.

– Det var oschysst av honom. Elakt. Han visste att det tog.

Det blev tyst mellan dem, i två veckor blängde de på varandra. Tills de en dag råkade hamna bredvid varandra i lunchmatsalen.

– KG berättade om sitt liv, pappan som dog, mamman som slet för att överleva. Kon de hade, och den årliga kalven som var enda överskottet. Hans föraktfulla kommentar blev begriplig, även om den fortfarande var elak. Hans uppväxt styrde honom. Jag växte upp med en känsla att det var självklart för mig att trava upp till Vita huset. Kanske var det just det han såg och ville drämma till.

Slutade ni blänga efter det?

– Ja, vi blev vänner. För livet. I det samtalet förstod vi på djupet varandra.

Nyfiken, stridbar, en lust att komma fram, få makt, ansvar. Empatisk och känslig privat, säger hon själv. Så till den grad att hon behövt använda jobbet som en rustning i tider av privata katastrofer. För en katastrof var det förstås när den 28-årige sonen förolyckades i en tragisk bilolycka under första vinterhalkan i november 2010.

Korsett snarare än rustning är nog det ord hon använder.

– Det här har jag gruvat mig för i flera veckor, säger hon.

Hon menar samtalet jag förvarnat henne om. Frågorna i mitt block.

Jag med, tänker jag.

Så fort tragedin kommer på tal ser jag tårarna. Jag ber henne beskriva korsetten, kanske kan det hjälpa en smula.

– Man kliver in i en roll. Ramarna är givna. Förväntningarna tydliga. På något sätt lyfter det en. För ett litet tag i alla fall.

Ganska snart efter olyckan återgick hon till jobbet. Det berättar nu inget om sorg. Hur djup den är, hur genomgripande.

– När Peder dog tog jag mig rätten att bestämma när, hur och med vem jag ville tala. Till och med när någon bara ville kondolera, i all vänlighet, kände jag att jag faktiskt hade rätt att avstå. Jag vill inte. Orkar inte. Invadera mig inte.

Hon minns en Guldbaggegala, människor som närmade sig. Deras ögon, deras vänlighet, oro, hur hon rustade sig, gjorde sig ointaglig.

– Sorg är det mest allmängiltiga, den kommer att drabba oss alla, men den är också det mest privata. Ganska snart efter olyckan blev jag approcherad av föräldrar som också mist ett barn, men jag ville inte bli en pelargestalt. Peder är min sorg, vår. Jag kan beundra människor som lyfter det privata, men man måste själv få bestämma hur och när.

Nu talar hon med en värme så stark att jag ser den framför mig.

– Peder var en ljus människa; fördomsfri, äventyrslysten, omgiven av otroligt många vänner, som också blev våra. Han fyllde vårt hus. På så vis blev också sorgen … hur ska jag säga … ljus. Det fanns inget att vara arg på! Ingen att anklaga. Bitterhet, ilska, känslor av hämnd har inte stört sorgeprocessen. Och hemma talar vi mycket om honom; någon bär hans tröja, hans jeans, i någons skratt hör jag Peder.

Arbetet blev en … ja, inte tröst men en skyddande rustning, säger du?

– Det låter kanske konstigt, men det var tryggt att veta att det var företagsledning på tisdagar, oavsett hur jag mådde. Jag fick anledning att snöra korsetten några timmar. Det var en vila, märkligt nog. Att slippa tänka, slippa prata om det allra svåraste.

Arbete som utmaning.

Arbete som vila.

I april fyller hon 60, är jämnårig med det företag hon tjänat i ett kvarts sekel.

Hur länge ska du arbeta?

– Alltid.

Svaret kommer snabbt och självklart.

– Missförstå mig inte. Jag skiljer oerhört mycket på mig som privatperson och den jag blir när jag sätter på mig yrkesrocken. Jag har olika fokus, och är väl medveten om att det är Eva utan rock som är den viktigaste, den sannaste. Men arbeta vill jag. Med något som känns vettigt. Nyttigt. Roligt.

Vad?

– Det vore direkt korkat att under ett vd-uppdrag offentligt lufta eventuella framtidsdrömmar.

När vi ska skiljas åt ser hon uppriktigt bekymrad ut.

– Får du inte ångest av allt som ska skrivas? Alla anteckningar … allt prat. Jag är ju helt ointressant som privatmänniska, inte bipolär eller alkoholist, har inte gjort något särdeles spännande för andra …

Ångest? Nej, men ett visst mått av frustration över allt som inte kan komma med. Planerna hon har på att riva tv-husen på Gärdet, sälja
marken till bostäder, bygga ett nytt mediehus. Pappans äventyr i Afrika som blivit en livslång kärlek och resulterat i en safaricamp med andra mediemänniskor. Maktens avigsidor, drivkrafter av de mindre ädla slaget.
Nä, det finns inte plats att reda ut …Men stövlarna, de röda i Eva Hamiltons arbetsrum får inte bli stående som illröda frågetecken i den här berättelsen.

Vems är de?

– Åh, de tillhör en liten flicka. Hennes mamma kallar mig extramamma. Hon fick barn tidigt. Jag lärde känna henne och hela hennes familj genom våra äldsta söner, och vi har alltid haft en mycket speciell kontakt. Därför står de i min hylla. Som en påminnelse om det som är viktigt.

Och så, tålmodiga läsare, får ett par röda, nötta barnstövlar avsluta denna intervju.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar