Porträtt

Stina Wollter är ALLT – och har aldrig känt sig helare

av Stina Jofs

Vägen till konsten och kroppsaktivismen gick via chilenska tortyrmetoder och tafsande manshänder. Men nu är Stina Wollter hel och har landat på en stormannagrav utanför Uppsala. När hon får syn på horisonten öppnas vägar framåt.

Hon sorterar så till den milda grad att hon har lagt till titeln ”sorteringsarbetare” vid sidan av alla andra: konstnär, författare, radioprofil, sångerska, influencer, instagramdrottning, artist, kroppsaktivist.

Vad hon sorterar?

Intryck, händelser – allt som utgör ett liv. En rimlig fortsättning på denna början vore:

Stina Wollter är så mycket.

Nu kan topplocket ryka, 50 år av vrede och sorg, av rädsla och förtvivlan explodera i en fet smäll. För är det något Stina Wollter helst sorterar bort är det just den karakteristiken:

Hon är så mycket.

I samma stund hon hör de orden anfaller barndomens, tonårens, vuxenhetens invektiv: ”Du stjäl andras utrymme, du är tjock, äcklig, ful, gapar, snorar, beter dig! Sluta vispa runt med dina fula pattar, dina feta lår. Du är för mycket!”

När vi träffas första gången påpekar jag hennes mångsidighet och Stina Wollter reser garden direkt. ”Nu ser du vänlig ut när du säger det så … ”

Så?

– … jag tänker att du inte menar något elakt.

Elakt?

– … ja, att jag är fööör mycket. I dag säger jag till dem som menar att jag är för mycket, för splittrad: ”Fuck you! Jag har aldrig känt mig helare. Jag har varit i tusen jävla bitar. Och jag tar inte plats från någon annan. Jag tar min egen. Äntligen.”

Vi ska återkomma till detta med undertextens förbannelse, läsartens demagogi. Nu måste vi skippa flyktigheten hos orden, sätta fötterna i jorden.

Kung Björns hög, sagokungen vars nutida rike mest befolkas av antroposofer, naturvänner och miljöaktivister, ligger strax utanför Uppsala. Här bor Stina med maken Micke, musiker och brevbärare, två oftast utflugna barn samt katten Sirap.

– Innan vi flyttade hit tänkte jag: Vad är det för Waldorf-träsk? Men nu har vi bott i Håga över tio år och jag älskar det! Vår son hade dessutom sina bästa skolår i byns Waldorfskola. Så här är det tänkt att vi människor ska leva: nära naturen, nära människor av alla de slag, med lagom avstånd till stan.

Med stan menar hon Uppsala. Där har hon bott merparten av sitt liv – och hon hatar att flytta. Stina Wollter är en trygghetsapa, ordvalet är hennes eget.

– Kanske blir man så när man har haft det lite rörigt i livet.

 

Det blåser på tvärs när jag tråcklar mig fram längs slingervägarna. Snöblandat regn, vindrutetorkarna får arbeta. Bortom asfalten brun jord, vältrampad av får i ett böljande landskap som varit utsatt för människors strävan under tusen och åter tusen år. Kung Björns hög är en stormannagrav från bronsåldern, hit återkommer Stina Wollter ofta.

Här hör hon det ”sjunga under fötterna”.

– Jag älskar den här gamla högen! Står jag på toppen är jag uppkopplad i mitt liv, i tid och rum, ser platserna där jag lekte som barn, fick min första kyss, blev medveten om världen utanför genom mina kompisar vars föräldrar flytt från Chile. Jag ser silhuetten av Uppsala, där ligger gator som jag trampat när jag varit rädd, ledsen, kär, kåt, stolt och glad. På kullens topp får jag kontakt med alla de stinor jag är.

Stina Wollter möter mig utanför Håga by-centrum, ett tidigare hem för personer med intellektuell funktionsnedsättning som i och med den nya omsorgslagen 1986 blev en av många institutioner som lades ned.

– Reformen, som jag uppfattade den, var en katastrof. Många hade aldrig bott ensamma, de blev helt isolerade. Här hade de i alla fall varandra, ett sammanhang.

Sedan länge är lokalerna omvandlade till mötesplats för byborna, matsal för skolbarnen, kafé, bar och scen, där band uppträder varje söndag. Här finns också en av Sveriges mest välsorterade ekologiska affärer, en ekologisk frisör och massör. Stina och Micke bor 50 meter bort, i ett av husen som förr var boende för vårdtagare. ”Jag kan knalla hit i pyjamas och tofflor”, säger hon och det hela andas en ljuvlig blandning av landsting och julkalender från 1971 med Claire Wikholm.

Stina har just stigit upp, frukosten ligger i en pappkartong fylld till brädden, den har hon kånkat hemifrån och nu dukar hon upp skålar med tomater, druvor, ost, kex, bröd, marmelad, donuts, ost och te – det himmelska hon köper i New York.

– Lukta! Vanilj och mandel, finns inte i Sverige. Det här är vardagslycka för mig.

Hemmet är en röra, där kan vi inte vara. ”Jag jobbar så mycket, när jag landar hemma finns helt enkelt inte kraft att ta itu med städning. Jag kraschar i soffan, men så får det vara just nu.”

 

Vi ska tala om Stina Wollter, hon som gjort sig till taleskvinna för alla kroppars rätt att vara tjocka, smala, glada, ledsna. Utan hennes danser på Instagram – ibland halvnakna men oftast påklädda – hade nog inte uttrycket ”kroppsaktivism” fått ett sådant genomslag. Vi ska tala om Stina Wollters kända och mindre kända sidor. För den skolflicka som knarkade, ständigt kände sig fel, våldtogs och misshandlades är samma person som rekordtidigt – hon var faktiskt yngst i Sverige – antogs till konstskola. Och ännu en Stina; hon som levde i skuggan av sin sjuka syster Ylva, pappa Sven Wollter, styvmor Viveka Seldahl, hon som nattade sin lillebror när föräldrarna arbetade. Hon som kom innerligt nära sin dementa mamma och som hon försonades med inför döden. Hon som …

– Livet är en märklig sak och barndomen märkligast av allt. Kanske kan jag i dag uppfattas som rabiat när jag talar om att man ska försöka utgå från sin egen kärna. All denna påverkan utifrån … jag kan drabbas av ett raseri när jag tänker på det.

Är ilska en bra drivkraft?

– Absolut! Vrede vill ju nånting. Vrede vittnar om en djup kärlek och respekt för det sanna. Utan vrede händer inget.

Hur var du som barn?

– Hur? Innan killarna släpade in mig på toan och klädde av mig tränade jag gymnastik, spelade fotboll, var duktigast i skolan på att rita. Jag hade femma i svenska. Jag var ett barn med allt vad det innebär. Plötsligt blev jag bara hon med pattarna.

Hon med pattarna?

– Ja. I puberteten blev jag en tjej som killar och män trodde sig ha rätten att ta på, våldföra sig på. Första gången jag blev utsatt för ett våldtäkts-försök var jag 14 år. Han var en respekterad familje-far.

Nu följer en märklig uppräkning – ur en förälders perspektiv rena nedstigningen i helvetet: Hon hängde med haschpundare, umgicks med raggare, blev ett slags maskot på Göteborgs bögklubbar.

– … och så var jag ”kommunisthoran” bland dem som inte gillade pappa. Jag blev kär i en av hans kollegor, då var jag bara 13 år, han var 17 år äldre. Ingen verkade bry sig. Jag tog hand om min lille-bror, oroade mig för min ständigt döende syster, försökte passa in i min mammas outtalade men stränga mall för hur en flicka skulle vara. Du ser, man är mycket … man försöker så mycket.

För mycket?

– När jag tänker tillbaka på flickan som var jag, tycker jag synd om henne.

Hur klarade du alla roller?

– Jag har ju anlag … Det är en förbannelse att vara en kameleont, en sådan extrem överlevare.

Varför?

– För att du tror att du är en bluff även när du inte är det. I dag slipper jag spela någon. I dag är jag glad för alla mina stinor.

I fjolårets kritikerhyllade bok Kring denna kropp har Stina Wollter beskrivit fyra kvinnor som betytt oerhört mycket för henne, på gott och ont. Mamma, styvmamma Viveka Seldahl, syster Ylva, kurskamrat Anne-Lise. Kvinnorna är noggrant och ömsint tecknade, men män tar ändå plats med sitt våld, sina krav och tafsande händer. Här finns hatarna, ”dickpickarna och pelargonkvinnorna” som hon kallar dem, men också människor som i Stina Wollter äntligen fått en förebild för hur en kvinna kan vara: fri, arg, sann mot sig själv, livsbejakande, sökande, lycklig.

Varför skriver du inte om din pappa?

– Så fort jag talar eller skriver om pappa blir det rubriker. Det kostar för mycket. Att han inte är med berättar också en del, inte sant? Men han har läst boken, han grät när han ringde.

Visste inte pappa Sven att hans dotter skolkade nästan jämt? Matte gick helt bort. I ärlighetens namn … Stina uteblev från de flesta lektioner utom svenska och teckning, där hon briljerade.

– I dag vet jag att matte har mycket med konst att göra, men då kände jag mig bara dum i huvudet. Enligt skollagen hade jag rätt att fråga tills jag förstod, men det visste jag ju inte då. En lärare hatade kommunismen. Han gav mig pikar om Kina och Sovjet, hade pappa uttalat sig fick jag äta upp det. Då vägrade jag gå dit.

Berättade du för din pappa?

– Nä. Det är så otroligt svårt att beskriva den här tiden. Pappa och Viveka hade ett litet barn, och fina karriärer som de vårdade. Min riktiga mamma hade nog med sitt. Ingen frågade hur jag mådde, och inte berättade jag. Eller, så här: Jag tyckte inte ens synd om mig, tänkte väl att man får den plats man får.

Vägen till konsten gick märkligt nog via den skola hon inte riktigt passade in i. En dag sa hennes bildlärare: ”Jag vet inte vad du gör när du skolkar, men jag vet att det finns en krokikurs vid Korsvägen på torsdagar.”

– Han gjorde ju egentligen något fullkomligt galet! Denna allvarsamma och mjuka man bröt mot lagen för att hjälpa mig, hans gehör måste ha varit på topp.

Nu gråter Stina Wollter, snörvlar över frukostmackan, av tacksamhet för läraren som såg hennes talang och de äldre kvinnliga kursdeltagarna hon skulle komma att möta.

– De där damerna i krokisalen ska jag älska tills jag dör. Plötsligt fick jag tio morsor, underbara morsor. Damerna var så kloka att de aldrig nånsin snackade om farsan. Rummet där var bara mitt.

På vilket sätt betydde kursen så mycket?

– Det stod en naken människa på ett podium, mina teckningar låg bland alla andras, vi pratade bild, en vit, platt yta skulle fyllas. Allt låg öppet! Jag var 14 år och … hemma. För att ha råd med kursen delade jag ut tidningar på helgerna. Pengarna var mina, vad jag gjorde med dem mitt beslut. Det blev ett slags hemlighet också, bara min.

Redan innan hon flyttade till pappa i Göteborg målade hon hemma hos mamma i Flogsta.

– I det området bodde många chilenare. Mina kompisar hade föräldrar och vänner som varit utsatta för tortyr och förföljelse under junta-tiden i hemlandet. Det var en väldigt avgörande tid för mig.

Hur?

– En dörr öppnades kan man säga, till världen. Hos oss var det inte så harmoniskt kring måltiderna eftersom min syster var anorektiker, men hos mina chilenska kompisar doftade det av liv, sorg, glädje, mat … allt pulserade.

I årskurs sex skulle Stina Wollters klass göra ett specialarbete och hon valde Chile, starkt påverkad av sina vänner.

– Jag valde att dokumentera tortyrmetoder. Internet fanns inte då utan jag läste böcker, tittade på bilder. Jag var tolv år, det var fasansfullt. Efteråt, när jag har försökt analysera den tiden, inser jag att jag blev konstnär där och då.

Där och då?

– Tidigare hade jag avbildat. Jag var exakt, noggrann, fick alltid beröm för att mina teckningar var så lika originalet. När jag läste om elstötar mot könsorganen, våldtäkter, papegojpinnen och andra vidriga metoder insåg jag för första gången att det ohanterliga måste bearbetas för att bli hanterbart. Det är precis så konstnärer gör – hela tiden!

Vad gjorde du, konkret?

– Silhuetter. Jag kunde inte rita de där sönder-slagna pungkulorna, sladdarna, kvinnan som blir våldtagen. Jag hade gjort min allra första konstnärliga bearbetning.

Fem år efter specialarbetet om Chile kommer Stina Wollter in på HDK – Högskolan för design och konsthantverk – i Göteborg. Hon är 17 år när hon antas, den yngsta någonsin.

 

”Köttgryta! Muuuuums!”

En hord av barn från Waldorf-skolan på andra sidan gatan strömmar förbi för att stanna utanför dörren som leder till deras matsal. Först efter en sång eller lek får de gå in.

– Vegetarisk köttgryta alltså, fortsätter Stina Wollter, restaurangen har fått pris för landets bästa vegetariska skolkök. Det kommer att bli ruschigt här. Vi kan byta plats, om du vill.

Vi blir kvar. Nya barn passerar, sneglar mot frukosten Stina dukat upp, särskilt druvorna lockar. Hon ser deras blickar, smusslar ner en druva i handen på en flicka som ler.

– Jag älskar barn, säger Stina. De är mina förebilder.

Nu bombarderas hon av frågor och påståenden från flickor och pojkar:

”Fick du välja kläder själv i Let’s dance?”

”Kan jag få en autograf?”

Stina svarar direkt:

”En del av kläderna ritade jag själv. Varför? Jo, de kan inte göra snygga klänningar för tjocka tjejer. Så den med hängslen har jag gjort … och den svarta. Om du är intresserad av mode ska du teckna mycket, lära dig var knän och höfter sitter.”

”Autograf? Vi är upptagna här och du ska äta lunch, men jag lägger en autograf i affären så kan du hämta den efter plugget. Okej?”

Stina Wollter frågar ett av barnen:

”Har du nån kram över?”

”Nej.”

”Har du ett handslag?”

”Nej.”

”Fingertopp? Tåtopp?

”Nej.”

Efter alla blyga avvisanden från flickan som varken vill kramas eller göra high five, säger Stina:

”Vad duktig du var på att säga nej. Det är bra!”

Nästföljande timme avbryts intervjun med jämna mellanrum. Stina Wollter verkar se varenda unge. Vi pratar om detta att vara kändisbarn. Hennes son vägrade länge att förekomma med namn i artiklar om mamma.

– Jag kan förstå det. Alla i Göteborg visste vem Sven Wollter var. Man älskade eller hatade -honom. Vi kunde inte gå ut och äta, inte promenera tillsammans, alla ville ha en bit av honom. Journalister ringde, kvinnor som älskade pappa ville ha kontakt … Om vi var ute tillsammans och jag ville hålla honom i handen trodde jag att människor kunde tänka om mig att ”där går hon och mallar sig”. Det var tur att Viveka kom in i vår familj. Hon skapade en fin balans. Det var en enorm förlust när hon dog, bara 57 år gammal. För oss alla, inte minst för Kalle, min halvbror. Det var förresten honom jag nattade när de var på teatern. Vi var ett superteam. I dag är jag gudmor till hans barn.

Alla kvinnor, alla blickar. Viveka Seldahl måste ha varit ganska stark?

– Hon ja! Kanske hon i och för sig tvingades att bli det. Tänk att vara ihop med farsan, hans tre döttrar och så ett eget barn, alla ex-fruar, alla som ville ha nåt av pappa. Jag har ofta tänkt på det efteråt … vilken hjälte hon var. Det var lite Elizabeth Taylor och Richard Burton över deras relation. Stor passion, gräl, försoning … allt i en röra.

 

”Vill du kika in i min ateljé?”

Frågan gör mig paff. Före intervjun har vi gått igenom Stina Wollters icke förhandlingsbara villkor. Att besöka hemmet var ett. Ateljén, det fredade rum hon alltid återvänder till, ett annat. Just nu har hon en målarperiod som avslutas med en utställning på Katrineholms konsthall i april.

Stina, du som kan så mycket… Om du skulle tvingas välja?

– Varför måste jag? Jag skapar hela tiden, men i olika kanaler. Och ateljén väntar på mig när jag gör annat.

Men om?

– Om jag kunde försörja mig på konst skulle jag välja det. Men som sagt, varför måste jag?

Frågan är befogad. Stina Wollter har över 175 000 följare på sitt Instagramkonto, mängder med lyssnare i radion, är en eftertraktad föreläsare. Hon har blivit hela Sveriges kroppsaktivist där hon med mod och nästintill vansinne slåss för rättigheten att se ut som man gör. Tjock? Och?

Nyckeln till ateljén ligger i en rockficka hemma. Hennes man Micke är ute på annat, jag har frågat hur de träffades och fått en lång, varm berättelse.

– Jag var tillsammans med en kille som ville tvinga mig att berätta vilken typ av man jag tyckte var snygg. Jag sa, mest för att säga något, att killen bakom disken i musikaffären var min typ. En tid senare drömde jag en erotisk dröm om Micke, att han hette så visste jag inte då. När jag vaknade insåg jag att det var slut med min kille. Jag ringde till affären och sa: ”Hej, jag heter Stina Wollter och jag är kär i dig.”

Kan man göra så?

– Jag gjorde det! Han var tillsammans med en tjej, jag var till och med förlovad. Om jag summerar mina manshistorier finns det inget konstigt med att Micke kommer till mig i drömmen och kräver att bli upplockad. 24 år senare är det fortfarande vi. Att ha en sådan blick, som hans blick på mig är …

Hur?

– … helt omslutande, den går bortom acceptans, att ens prata om acceptans är som om det finns saker som han vill välja bort. Nej, Micke har sett mig genom allt. Vi gör musik ihop, han har gått ner i tid som brevbärare för att hjälpa mig.

Deras trapphall i Håga är enorm. Inga trösklar, en rest från vårdhemstiden antar jag, innanför dörren en liten skylt under strömbrytaren: ”Belysning trapphall. Avsäkrad i fastighetscentral.” Det är stökigt – och fint. Stina Wollter håller upp en av alla de korsstygnsbroderier hennes följare skickar. På den senaste är broderat: ”Släpp ratten gubbajävel!”

– Rolig, va? Underbar!

Hon letar vidare efter nyckeln, yr omkring, jag hör henne pusta. Hon är trött nu tänker jag, och hör mig plötsligt säga att vi struntar i ateljén. Att jag borde bege mig hemåt. ”Jag har ju en bit att åka.”

– Är det säkert?

 

Stina Wollter följer mig till bilen, berättar om julsången hon och Micke just spelat in om det kontrakt älskande skriver med varandra och som ibland måste rivas upp och skrivas om. Stina letar upp den på mobilen, sjunger med.

Snöflingorna verkar dansa runt oss.

Hur ska jag lyckas beskriva den här mångsidiga människan, tänker jag.

Hon är ju – i den bästa av bemärkelser – så mycket.

Inte en gång under samtalet har vi nämnt cellulitcreme, kontrollplagg, dieter, elektriskt vibrerande bälte, alla hennes desperata sätt att försöka bli mindre. Vi har heller inte mer än berört hennes kamp för att befria kvinnokroppen, samhällskroppen. Flickformen, som blir flick-normen. Skamköttet, som hon skriver i sin bok, borde vara samhällets skam, inte kvinnokroppens.

Stina Wollter slår sig fri, gör oss alla fria.

Nu väntar en tid i ateljén, en utställning, en resa med Vi:s Litteraturbåt och säkert en och annan promenad upp för Kung Björns hög.

Hon har ett råd att ge innan vi skiljs åt:

– Om du känner dig fången i livet ska du ta dig till en plats där du kan se horisonten. Det gör visst något med hjärnan, säger forskarna. Öppnar något inom oss, man ser plötsligt vägar framåt. Ett tips! Har du ett ledset, vilset barn, ta med ungen upp på en höjd. Det hjälper, jag lovar. Jag vet.

 

Stina Jofs är senior editor på Vi och klättrar som sin namne Stina gärna upp på kullar och höga berg för att få syn på livet. ”En gång vandrade jag nästan runt hela Mont Blanc i jakten på nya insikter, men fick nog mest ont i fötterna.”

 

Foto: Johan Bergmark.
Publicerat i Tidningen Vi, februari 2019.

 

Tips:

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar