Politiskt

Sprickor i självbilden

av Cecilia Garme

Borde vi ta invandringsfrågan till psykologen?  Vi utforskar ett laddat ämne.

Många testade sig i mediernas valkompasser inför höstens val och chockades av beskedet att de var – till exempel – ”42 procent SD”.

Att de svenska riksdagspartierna ligger sakpolitiskt hyfsat nära varandra är ingen tröst, det blir ändå repor i självbilden.

Rötter i nazism, nej tack.

Så vad ska den göra som inom sig saknar ett samhälle där alla talade samma språk, tyckte ungefär likadant,och där kyrkorna (som man visserligen inte gick i) var oproblematiska lokaler för skolavslutningar?

Är det dags att låta psykologerna bli de nya statsvetarna? Hur ska vi annars hantera så vanliga känslor som saknad och nostalgi?

Vi ska återkomma till det, men först en tur i helikopter.

Mark S. Weiner är en amerikansk juristprofessor som för tillfället forskar i Uppsala. Han har analyserat det svenska valet från den höghöjdsnivå där stora historiska vågor blir synliga (DN 16/9) och menar att Sverigedemokraternas framväxt är ett symtom – eller mer exakt en motreaktion – på den globalisering som i själva verket är en lika omvälvande revolution som den industriella på 1700-talet.

Det ÄR verkligen något stort som händer.

Intressant nog beskrev Weiner även Miljöpartiets intåg i svensk politik på 80-talet som en reaktion på samma (ny)liberala globaliseringsrevolution. Skillnaden är att Miljöpartiets protest handlar om att globala liberala marknader offrar miljön. Sverigedemokraterna, däremot, vänder sig emot de sociala och kulturella förändringar som globaliseringens folkomflyttningar ger upphov till och som de upplever som smärtsamma.

Här alltså en första slutsats: Det är verkligen något stort som händer. Inte konstigt att vi reagerar, som en terapeut skulle säga.

 

Miljöpartiets tillväxt har hållits tillbaka av konkurrensen: de andra partierna skaffade sig snabbt en egen miljöpolitik, även om MP-väljare brukar säga att originalet är bättre än kopian.

Det är sedan det blir jobbigt. Hur ska man förstå sin enkla saknad efter ”förr” om man inte vill rösta på SD, inte vill inskränka aborträtten och inte gå ur EU, samt när man faktiskt har medkänsla med folk som flyr från hemska förhållanden i andra länder?

Majoritetssvenskar i Storstockholm* hette en studie som hittade människor med ungefär detta signalement. Botkyrka blev 2010 den första kommunen i Sverige där majoriteten av invånarna var födda utomlands. Segregationen är lika hiskelig där som på andra håll i landet, men i de välmående södra delarna av Botkyrka, med svenskfödd befolkning, var arbetslösheten låg och inkomsterna goda.

Forskarna åkte dit.

Inte var det lätt att få folk att prata, men i skydd av anonymiteten i fokusgrupperna öppnade medborgarna upp – och de luftade oro.

Oro för att skolorna i deras egna stadsdelar skulle prioriteras ner av kommunen. Oro för att svenska inte ska talas i äldreboenden. Oro för att det gamla trygga föreningslivet ska dö ut när svenska ungdomar inte sluter upp och invandrarna har sitt eget föreningsliv. Men också en viss reaktion mot invandrare som skiljer ut sig från andra med klädseln.

Det verkar som vi lever med motsättningar i vår nationella identitet.

Det fanns, noterade forskarna, en allmän känsla av minskad trygghet som relaterade till globalisering, migration och ett Sverige med mångfald, samt ”en stark uppslutning kring svensk kultur och det svenska språket som en sammanhållande ingrediens i samhället.”

Ett sorts kulturellt medborgarskap.

Detta samtidigt som personerna i studien var noga med att distansera sig från varje typ av främlingsfientlighet. Forskarna konstaterade till och med att ”stöd för mänskliga rättigheter, jämlikhet och antirasism är centrala komponenter av modern svensk identitet”.

Slutsats nummer två: Det verkar som vi lever med motsättningar i vår nationella identitet. Inte konstigt att det är svårt att prata om.

 

Jag kontaktar Maria Sandgren, en psykolog som visserligen inte har tittat på Botkyrka men väl på hela landet och jämfört väljarnas röstning med deras djupt liggande känslor.

Hon förklarar att så mycket som 29 procent av väljarkåren uppvisar den bristande tillit till andra människor och den mer pessimistiska människosyn som är statistiskt vanligare hos SD-väljare än andra.

– Jag skulle säga att grunden i en personlighet är tillit och människosyn. Men värderingar betyder mer för hur man röstar än vilken personlighet man har.

– Värderingarna formas av sammanhanget, till exempel om ens bostadsområde är tryggt, om föräldrarna har jobb, om skola och dagis är bra. Och tidsandan man växer upp i. Två personer med samma personlighet kan därför rösta helt olika, beroende på vilket sammanhang de befinner sig i, säger Maria Sandgren.

– Men vi konstaterar alltså att det finns en potential för SD att få en mycket högre väljarandel än de 17,5 procent de fick i valet.**

 

Det är därför oron kan ha politisk betydelse. I södra Botkyrkas fokusgrupper rapporterades en ökad känsla av otrygghet när invandrare flyttar till de tidigare helsvenska områdena. Enligt en etnologisk studie om svenskar i miljonprogramsområden används svenskhet inte bara som en etnisk kategori utan kopplas till stereotyper som allmän brist på uppfostran, att vara ”dum blondin” och rasist. Och så ser knappast svenskarna på sig själva …

När själva oron är så kontroversiell att den kräver anonymitet är det kanske dags för psykologerna, snarare än politikerna, att kliva in och sortera motsättningarna i väljarnas själ.

 

* Rapport från Mångkulturellt centrum för forskningsprojektet ”At home in Europe” av Charlotte Hyltén-Cavallius och Tobias Hübinette, 2014.

 

** Maria Sandgren är lektor i psykologi vid Södertörns högskola. Studien om psykologiska faktorer för politisk orientering är skriven tillsammans med Girts Dimdins och Henry Montgomery.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar