Ur arkivet

Snart är det Nobelfest och Dylan dyker inte upp

av Gerd Örtegren

Ni kanske är trötta på Bob Dylan vid det här laget? OK, men vi kan ändå inte undanhålla er denna pigga rapport från Dylans första Sverigebesök, publicerad i Tidningen Vi nr 20, 1966. Den innehåller nämligen en del mindre kända uppgifter. Visste ni t ex att det var ”Leffe” som kastade ägget på Dylan under konserten i Stockholm? Och kände ni till att den store stjärnan förärades ett par ”lapptofflor” av sitt svenska skivbolag?

Sverige förstår sig nog inte riktigt på protestsångare. Några inhemska har vi inte, de har hittills fått importeras. De tonårsidoler vi har sjunger ytterst sällan om att Sverige är ett paltbrödsland, men de talar snällt med journalister och sjunger hur många extranummer som helst. Om det regnade tomater och ruttna ägg över Lasse Lönndahl skulle han bli hemskt ledsen.

När Bob Dylan sjöng i Stockholms konserthus stora sal, som verkade alldeles för liten då Dylans femmannaband kom loss med elgitarrerna, så kastade någon faktiskt ett ägg på honom från andra radens högra sida. (Två 40-kronorsplatser på parkett anförtrodde varandra att det var ”Leffe som hade haft det med sig som protest.”) Dylan tog sig en titt på ägget utan att ta munspelet från läpparna. Kunde han tycka att det var ett svenskt hälsotecken?

 

Två dagar tidigare hade han tagits emot på Arlanda med välvilligt intresse, närgånget förstås, men nedlåtande:

– Här kommer vilddjuren!

Dylan: liten och bräcklig och krokryggig, med centimeterlånga fingernaglar och ädelt buktad näsa. Hans blåprickiga blus var smutsig och det krusiga håret ett obeskrivligt trassel.

(– Jag brukar kamma det när jag går och lägger mig, så där varannan dag.)

Efter Dylan kom fem blandade pojkar och en manager med det bredaste bröst och det svartaste skägg som någonsin landat på svensk mark. Det har skrivits mycket om, hur gänget bar sig åt på Arlanda, mindre om hur mottagningskommittén uppförde sig. Stod de lika handfallna och generade som Philips representanter och Simon Brehm under den parodi på pressmottagning, som ägde rum dagen därpå, så var hans reaktion ganska naturlig. Hade värdarna verkligen läst på ordentligt? Inte bara lyssnat på skivor och sett det viktorianskt romantiska omslaget till hans senaste LP, där Dylan sitter i en murrig plyschsoffa med en katt i knät och läser om Jean Harlow.

Dylan fick två presenter av sitt svenska bolag: sin egen senaste skiva samt ett par lapptofflor.

 

Bob Zimmerman, som tog sig namnet Dylan efter den beundrade satirikern Dylan Thomas, blir 25 år den 24 maj. Han föddes i en småstadshåla i svenskbygden Minnesota och har sjungit och skrivit visor och turnerat sedan han var tio år. För fem år sedan blev han stjärna. Till en början tyckte han det var kul. Nu har han för länge sedan vant sig. Han har t.o.m. vant sig vid att vara bortskämd. Han behöver inte längre skriva och sjunga för att äta sig mätt. Nu ska han syssla med det som roar honom, matematisk musik! Han är chosig också. Bjuder man honom på en drink ber han om sylt och vatten. Många ser honom som en typisk amerikansk produkt av den nya ungdomskulturen, som lever på och för att protestera. Men redan innan Bob Dylan kom med i kretsen av ”organiserade” professionella protestsångare skrev han av sig sitt hån och sitt hat i visor som han spelade själv på gitarr och munspel. Han hade sin egen stil, plagierade ingen. Familjen kände honom som en obstinat, begåvad och musikalisk son, som flydde hemifrån ett par gånger om året.

När man får se honom tycker man till att börja med att det är otroligt hur han har kunnat bli idol.

Han talar för miljoner amerikanska ungdomar, när han ”berättar” om fasan och äcklet han känner för det borgerligt trygga och oföränderligt oförstående samhället. Man måste vilja friheten, föraktet, revolten. Förakt och revolt spottas fram i hans primitiva jargong, både i de mumlande samtal varur man vid gynnsamma tillfällen kan uppfatta ett och annat ord, och i de sånger som han själv skriver och arrangerar.

Kärleksdikter och skillingtryck har han gjort såväl som politiskt och socialt medvetna protestsånger. En av de sista förde studenterna vid Berkeley-universitetet till revolten 1964, då man demonstrerade mot kriget i Vietnam. Men han har också skrivit ren lyrik, folksånger och humoristiska epigram. Sammanlagt har han producerat sex fullpackade LP-skivor.

 

Med tiden och framgången har han blivit mer kommersiell. Han är miljonär och räknar sina pengar för att spara och ha dem till nåt, nån dag. När man får se honom tycker man till att börja med att det är otroligt hur han har kunnat bli idol. Han rör sig inte bara obesvärat på scenen, han umgås ogenerat med både sitt band och sin publik, struntar i uppskattning, nonchalerar medvetet varenda stavelse i Hur Man Uppträder På Scen. När han pressar publiken till det outhärdligas gräns med et helvetiska oljudet från det elförsedda bandets orgel, piano, gitarrer och batteri är det en protest inte bara mot de välartade små snälla Beatles utan också mot ”Herr Beethoven och Herr Bach”.

Men när han sjunger så sjunger han sitt bästa. Artisteriet flammar upp, plötsligt, alla är oförberedda, strålkastarna fångar hans bleka ansikte, hans otåliga ögon. Den hesa rösten är dramatisk, entusiastisk, full av liv.

 

Hey, Mr tambourine Man, play a song for me

I’m not sleepy and there is no place I’m going to

 

Tror han att svensk ungdom förstår vad han säger?

–  Jodå. Annars skulle de aldrig komma.

Som popidol är han unik med sina svårbegripliga texter, sina långa visor och sin oförskämdhet att sjunga med ryggen mot publiken. I USA talar man om hans slagfärdiga humor. Det roligaste han sa i Stockholm var:

– Det angår er inte. It’s a personal question.

Men ur hans sånger och visor växer fram en annan Dylan, en vemodig, varmhjärtad, lätt upprörd och lätt rörd poet, vars ilska över krig och orättvisor växlar till medlidande och sorg lika hastigt som fingrarna hittar ett nytt ackord.

 

 

Text: Gerd Örtegren

 

Publicerad i Tidningen Vi, nr 20/1966

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar