Politiskt

Så väljer partierna sina kandidater till EU-valet

av Cecilia Garme

Tokkändis eller anonym arbetsmyra? Så här väljer partierna sina toppkandidater inför EU-valet 26 maj. 

Kristdemokraternas toppkandidat i EU-valet den 26 maj heter Sara Skyttedal. Hon är känd för att ha orsakat December-överenskommelsens fall och firat segern med champagne. Samt, nyligen, för att med Trumpliknande finess ha placerat Frankrikes president Macron i samma skamvrå som Ungerns premiärminister Viktor Orbán.* 

Bråkstaken Skyttedal har liknats vid en trafikolycka – man kan inte sluta titta – och det kristna fikonlövet krympte ytterligare en storlek när ogudaktiga Sara beskrev KD:s nya opinionsnivå som ”10,6 motherfuckers”. (Vi andra brukar säga procent.)

Men Skyttedal är ett bra exempel på valstrategin ”toppa med stridbar kändis”. För trots att hon har varit både kommunalråd och ungdoms-förbundsordförande är det rallarsvingarna åt alla håll som har gjort henne känd. 

Och sånt tänker Kristdemokraterna på i EU-valstider. 

 

För EU-valet är inte riktigt som andra val. Europaparlamentets makt är begränsad, varvid ett parti i Sverige kan använda tillfället till allt möjligt.

Till att signalera, till exempel. Eller för att tacka av veteraner. 

I fallet med KD bör man känna till historien. KD inledde sin bana som EU-parti med att åka ur Europaparlamentet den första gången väljarna fick bestämma, 1995.**

Sedan dess har KD sockrat sina listor så långt påsen räcker. 2009 blev den tidigare partiledaren och eviga röstmagneten Alf Svensson inkryssad. Och 2014 tog partiet det säkra före det osäkra och toppade med en mediekändis, programledaren Lars Adaktusson. 

 

En ännu mer kändisorienterad EU-strategi har Miljöpartiet. I år står Alice Bah Kuhnke på första plats. Hon gick med i Miljöpartiet blott ett par dagar innan hon utsågs till kulturminister 2014. Då var hon redan en berömd tv-personlighet och åren i regeringen gjorde inget för att dämpa fyrverkeriet från Värnamo. 

Miljöpartiet till och med dubblar kändisinsatsen i år. För tv-meteorologen och klimatexperten Pär Holmgren hade bara några dagars partikarriär bakom sig när han utsågs till listtvåa efter Bah Kuhnke inför årets EU-val. 

Han symboliserar dessutom en specifik MP-regel. Att placera en miljöexpert från ett helt annat fält än politiken högt på listan har Miljöpartiet framgångsrikt gjort förut. 2009 var andranamnet Isabella Lövin, journalisten som skrev den prisbelönta boken Tyst hav om rovfisket i världshaven. 

 

Men Lex Småparti stämmer inte in på Vänsterpartiet. Malin Björk, någon? 

Nej, just det. Ändå är det andra EU-valet i rad som hon toppar V:s EU-lista. Bakgrunden som lobbyist för kvinnorörelsen och politisk tjänsteman i Bryssel i många år har förstås lärt henne allt om spelets regler. Och feministfaktorn skulle just i år kunna göra henne till ett frestande alternativ för Fi-väljare som 2014 lyckades ge Soraya Post ett mandat i Europaparlamentet men som nu inte vågar chansa.*** 

Centerpartiet intar en sorts mittenposition. Årets listetta Fredrick Federley är precis lagom känd. 2014 detroniserade han toppkandidaten Kent Johansson med drygt 4 000 fler personkryss och Centerpartiet tar inga risker utan låter Federley fortsätta. För partiet har han också varit en mycket värdefull stins under höstens signalkaos. Den som inte har förstått vad Annie Lööf håller på med har alltid kunnat snegla på Fredrick Federley för att få svar. 

 

Helt annorlunda gör Socialdemokraterna. Deras EU-listor har traditionellt bemannats av anonyma slitvargar eller gamla elefanter. Till den senare kategorin hörde till exempel 2009 års listetta Marita Ulvskog som dessförinnan hade varit minister i tio år och partisekreterare. Årets toppkandidat Heléne Fritzon matchar såväl elefantkriteriet (tidigare minister) som slitvargstestet. För den nationella allmänheten var denna partihöjdare från Skåne ganska okänd när hon klev in i regeringen 2017 – och mer än ett år i Rosenbad blev det inte. Blev Bryssel ett tröstpris? Svårt att säga – socialdemokraterna kan ha goda skäl för en toppkandidat specialiserad på migration, och det Heléne Fritzon inte kan om invandring finns inte. 

Mer rock’n’roll har det varit i det andra svenska storpartiet – Moderaterna. I höstas petades parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt från listan och uppgifterna går i sär om skälet. Var det ett gubbgäng som slog till? Eller handlade det om bristande samarbetsförmåga och ledarstil? 

Bråket tog allt fokus från moderaternas toppkandidat inför årets EU-val, Tomas Tobé. Som i sin tur är en klon av Marita Ulvskog såtillvida att han har haft de flesta förtroendeuppdrag som är möjliga i ett stort parti utom partiledarposten – (statsrådstaburett borträknad). 

 

De stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna gör alltså ofta så – bemannar listorna med veteraner. Vanligen får de ändå så många mandat att krysskampanjer kan vara lönsamma för dem som hamnat lite längre ner på listan. 

Efter Corazza Bildt-bråket var det förstås en högoddsare att Moderaterna skulle tappa pokalen för värsta listkaos till Liberalerna. 

De forna folkpartisterna brukar segla säkert i Europaparlamentsvalet. Förklaringen hette länge Marit Paulsen. Hon var toppkandidat inte mindre än tre gånger: 1999, 2009 och 2014. I år skulle listan toppas av den rutinerade och välkända Cecilia Wikström som valdes in i EU-parlamentet 2009 och som sedan dess har fått flera tunga EU-uppdrag och rentav nämnts som ”Europaparlamentets mäktigaste kvinna”. Vad kunde gå fel? Om inte avgångsorsak 1A: sidoinkomster från två styrelseuppdrag. 

Haken var bara att Wikströms sidouppdrag dels var kända, dels var tillåtna enligt EU-parlamentets regler. Jan Björklund hade till och med gratulerat Cecilia Wikström när hon fick dem. 

Men det var då. Nu tvingade en vettskrämd partiledning Cecilia Wikström att välja, vilket hon vägrade. Eftersom Liberalerna älskar uppförsbackar petade de Wikström från listan helt och hållet. Ny toppkandidat blev Gröna liberalers ordförande Karin Karlsbro.

 

Konflikten gestaltar det faktum att EU-val först nyligen har inlemmats i Sveriges medielogik. Trots 70 000-kronorsmånadslönen (efter skatt) har de svenska ledamöterna levt sina politiska liv hyfsat i fred från journalister.

Inte längre. Hösten 2018 drog Svenska Dagbladets fruktade granskare Negra Efendić igång Twitterkampanjen #visakvitton för att tvinga de svenska EU-parlamentarikerna att redovisa hur de använder kostnadsersättningen om 45 000 kronor varje månad från Europa-parlamentet. Vilket blev en plågsam gymnastik för vissa. 

Ska inrikestrenden spilla över även på själva valet? I så fall får nog SD:s toppkandidat Peter Lundgren förklara varför han anser att Ungerns premiärminister Viktor Orbán är mobbad. 

För som det heter: ”Folket har rätt att veta”.

 

Publicerad i Tidningen Vi, maj 2019
Illustration: Mattias Käll 

 

* EU och Europadomstolen har agerat mot Ungern för brott mot ett av EU:s kärnvärden, nämligen rättsstaten.

** Riksdagen utsåg tillfälliga EU-parlamentariker vid Sveriges EU-inträde i januari 1995.

*** I en Sifo-mätning i februari 2019 fick Feministiskt Initiativ endast 1,2 procent när väljarna fick ange vilket parti de skulle rösta på i EU-valet. Fyraprocentspärren tillämpas även i val till Europaparlamentet.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar