Porträtt

Rösten alla känner igen

av Josefin Olevik

Han skulle aldrig ställa upp i en dokumentärfilm om sig själv, men rösten delar han gärna med sig av. Tom Alandh är en högt älskad journalist, som efter 50 år och nära hundra tv-filmer fortfarande letar efter bucklor i vardagen.

Oändliga korridorer, gängliga ben och ett milt leende. Tom Alandh kommer tidigt till SVT:s jättelika betonglåda, kvart över sju, det har han alltid gjort. Förr läste han morgontidningen på väg till jobbet och köpte kvällstidningen när han lämnade. Nu cyklar han. Annars är det mesta sig likt.

– Jag började här 1970, inte fan trodde jag att jag skulle vara kvar 50 år senare. Jag hade helt andra drömmar. Jag skulle bli utrikeskorre, skriva, kanske jobba på radion …

Rösten.

Det spelar inte så stor roll vad den säger, men när Tom Alandh talar är det som om världen förklaras. Den är varm och djup och gammaldags stockholmsk. Det är en sådan röst som säger ”grabben” ofta. Den svär också, säkert i varannan mening, men inte på film. Tom Alandhs röst måste vara en av Sveriges mest kända, han har gjort närmare hundra dokumentärfilmer för SVT och i nästan alla är det hans omisskännliga röst som för handlingen framåt.

Jag kan inte filma, inte klippa och jag är dålig på att ta ljud.

– Jag är nog ganska fyrkantig, ofta utgår jag från H.C. Andersens ”Det var en gång … ”. En väldigt enkel form av berättande, säger han i ett försök att beskriva sin journalistik.

– Jag kan inte filma. Jag kan inte klippa och jag är jättedålig på att ta ljud. Mina vapen är frågor, speakertexter och kaffekransar.

Jag tar ett beslut om att stryka svordomarna.

 

På skrivbordet i Tom Alandhs smala kontor står en gammal Facit. Den har problem med ”o”, lilla ”e” gör hål i pappret och på den skriver Tom Alandh alla texter som han sedan läser in med berättarrösten. Han har köpt farligt goda kondisbitar, fast han inte får ställa några frågor den här gången. Det verkar obekvämt. Kanske är han som utsetts till ”personporträttets mästare” till att börja med den mest ovilliga porträttperson jag träffat. Det finns väl inget intressant med honom, säger han.

Vad skulle du lyfta fram om du gjorde en dokumentärfilm om Tom Alandh?

– Nej, nej, nej. Jag skulle aldrig ställa upp. Jag är lika förvånad varje gång någon säger ja när jag vill göra film om dem.

Sedan fickringer Pia. Det brusar och svischar och ingen svarar. Pia Sjögren är en av de personer som sagt ja till att intervjuas av Tom Alandh. Hon var hemlös och missbrukare och sålde Situation Stockholm till Tom Alandh vid Karlaplan på hans väg till jobbet. De fick kontakt. Han bjöd henne på McDonald’s och frågade om han fick följa henne. Under tio år blev det tre uppmärksammade filmer.

Varför ställde hon upp, tror du?

– Jaaa … Jag förklarade från början vad jag ville göra och sedan försökte jag få till en värdig berättelse. Så arbetar jag. Jag tror Pia kände sig sedd. När vi hade visning av första filmen kom hon tillsammans med sin mamma och de satt här och tittade. Hon var ju sliten efter många år med ett hårt liv och det syntes verkligen i filmen. Men efteråt sa hon: ”Vad vacker jag är i alla fall!”.

De blev vänner, Tom och Pia, och hörs regelbundet. Så är det med ganska många av de personer Tom Alandh har porträtterat, de håller kontakten.

 

Det finns en envetenhet i Tom Alandhs arbete. Detta att han hållit fast vid sin idé i stort sett sedan han började. Metoden handlar om enkelhet i berättandet och om att rikta kameran mot ”vardagsmänniskor”, sådana som lever den typen av spektakulära liv som kallas vardag. Med sorger och glädje och besvikelser. De som väldigt sällan syns på tv. Han tycker om när det finns en ”buckla i plåten på livets väg”.

Det är det där med frågor, speakerröst och kaffebröd. Till det yttre inte så märkvärdigt, men en metod som skapar en säregen närhet. Tittarna har besökt Pia i hennes nya kök, lärt känna Martina med Downs syndrom och lyssnat till Kenneth Vikens sorg och frustration när han fallit dit och druckit öl. Igen.

Tom Alandh har många gånger belönats. Senast förra året genom Lukas Bonniers stora journalistpris, Mediesveriges mest prestigefyllda utmärkelse.

Själv ser han en tydlig linje från det första tv-jobbet på samhällsmagasinet Fokus, närmast att likna vid dagens Uppdrag granskning.

– Jag gick två år på journalisthögskolan och när jag hade ätit lunch två gånger med gänget på Fokus tyckte jag att jag hade lärt mig mer än under hela utbildningen. Kollegorna skämtade en del om att vi älskade orättvisor och elände, men det handlade också om styrkan och glädjen i det svåra livet. För mig blev det ganska naturligt att fortsätta gå i det sociala reportagets fotspår.

Tom Alandh fick tidigt lära sig att inte synas framför kameran. Inte ens ett öra! Just det råkade nämligen hända, vilket utlöste en utskällning från redaktören. Historien berättar han för mig i tv-huset och jag har hört den flera gånger tidigare.

På Youtube ligger ett klipp med dold kamera som åskådliggör det hela nästan för bra. Programdirektör Jan Helin går in på Tom Alandhs kontor och vill ”hårdlansera Alandh som ett varumärke för SVT”. Tom Alandh sätter sig, reser sig, kliar sig och går i stressade cirklar medan han plågat men lågmält tvärvägrar att exponeras trots anstormningen av superlativ. Han vill verkligen inte synas.

Men det finns något motsägelsefullt i detta, och det är rösten som hörs igen. För trots att han skyggar inför att stå i centrum placerar den honom just där. Med sin röst tar Tom Alandh stor och självklar plats. Den skapar en personlig och närmast intim relation med tittarna. Den har han gjort till sitt signum, med rösten är han nära.

 

I arbetsrummet på SVT. Ett av projekten som Tom Alandh arbetar med är att visa hur det gått för några av hans favoritintervjuobjekt.

 

Så ringer Leif Silbersky. Han pratar på genomträngande skånska om den tredelade serie där han är huvudperson. Andra avsnittet är precis färdigklippt, Silbersky och hans fru ska få titta. Leif Silbersky är ingen vardagsmänniska och tillhör undantagen på Tom Alandhs lista över filmer. Till celebriteterna hör också Monica Zetterlund, Anna Lindh, Bosse Högberg, Cornelis Vreeswijk och Olof Palme. Och kungen förstås! Det hänger en upprörd anmälan till Pressombudsmannen på Tom Alandhs anslagstavla, han är mycket stolt över den. Brevet är från 1978 och kallar honom obildad tölp och lymmel eftersom han duat Hans Majestät.

Vi går till kaféet som ligger i tv-husets entré. Där är maten ganska torftig, men det är kändistätt. Hit kommer en nyfiken allmänhet som vill spana på programledare, Tom Alandh får genast en liten svärm av fans omkring sig. Någon vill berätta vilken underbar film han gjort, en annan frågar om han kan vara med på ett seminarium.

– Han säger ja till allt, suckar Heleen Rebel, som är klippare och Tom Alandhs parhäst.

De två arbetar mycket nära varandra, Tom Alandh är i regel med under hela klippningen. Tillsammans med filmaren Kalle Segerbäck utgör de en redaktion som diskuterar varje films upplägg. Alandh  kommer med förslag på personer och köper kaffebröd, men han kan inte nog betona hur viktiga de andra är för slutresultatet.

– Utan dem skulle jag ha jobbat på radio, brukar jag säga. Eller Lyckoslanten.

Nu har Heleen Rebel skrivit ut alla 250 referenser till Leif Silbersky i SVT:s arkiv och satt i en pärm till Tom, så att han slipper befatta sig med datorns sökfunktion. De pratar om sitt pågående projekt, det har sina utmaningar.

– Silbersky älskar tack och lov opera, det gjorde att vi hittade ett sätt att berätta hans historia, säger Heleen Rebel.

– Heleen och jag tänker lite olika när det gäller musik, men hon har förnyat mina filmer och förgyller min journalistik sedan vi började klippa tillsammans för 13 år sedan, säger Tom.

De faller varandra i talet.

På väg tillbaka till kontoret svärmar det åter kring Tom Alandh. Det är några filmstudenter som är på studiebesök och som blir till sig av att se en ikon komma utför trappan.

– Jag får så många förfrågningar nu, jag tackar nej till nästan allt. Framför allt tv, jag avskyr tv!  säger Tom Alandh.

Han och Heleen Rebel har visst olika bilder av verkligheten ibland.

 

Tom Alandh hade två fäder. En var biologisk och mest frånvarande, en var fosterfar och ständigt närvarande på Bergslagsvägen 128 i Norra Ängby. På senare år har Tom Alandh berättat en del om sin uppväxt, både i ett Sommarprogram och i filmen Oscar och Greta och huset de byggde.

I Sommarprogrammet refererar han sin mors analys av det korta och olyckliga äktenskapet med fadern: ”Han lärde mig i alla fall att gå med rak rygg i högklackat.” Hon ansågs nervklen, vilket gjorde att pojken Tom tillbringade mycket tid hos fosterfamiljen. Där bakade, lagade och städade man. Tom fick kärlek och trygghet, Greta la en pilsner på elementet innan Oscar kom hem, för han ville inte ha den så kall. Oscar murade och byggde upp det nya, moderna Stockholm. Han tyckte att man skulle göra rätt för sig, och när man gjort det skulle man ha kvitto på det. Det var plikt och arbete.

Hardy, Tom Alandhs biologiske far, levde för dagen och leken, hade stor bred kostym, skrattgropar och brylkräm.

Min far var gift tre gånger och min mor också. Och  sedan en helvetes massa uppslagna förlovningar på det.

Vem satte djupast spår i dig?

– Jag är nog en tudelad människa. Men jag är definitivt olik min far, som ville ha vackra dyra bilar. Kostnaden för hela mitt livs bilpark ligger på 143 000 kronor. Jag tror inte heller min far var kär någon gång, jag tror inte han kunde stava till kärlek. Han var en humla som flög från den ena till den andra. Min far var gift tre gånger och det var min mor också. Och sedan en helvetes massa uppslagna förlovningar på det. Jag har bara varit gift en gång, jag är nog närmare Oscar och Greta. Hos dem upplevde jag stora delar av min barndom och mitt unga vuxna liv. Eller vad säger du Heleen, är jag Hardy eller Oscar?

– Du har Hardy i dig också. Du har hans drömmar och kreativitet. Och hans charm, säger Heleen Rebel.

Filmen om Oscar och Greta har haft miljonpublik. En präktig arbetarfamilj mitt i folkhemsbygget, historien berättad främst med arkivmaterial. Det är nog bara Tom Alandh som kan få ett sådant genomslag, hans röst är förstås där och en ung Tom med samma gängliga uppsyn och samma typ av skjorta som i dag, skymtar förbi.

– Det är aldrig någon som jag filmat som har blivit arg på mig. Och det låter ju nästan kaxigt.

Och märkligt, folk har så lätt att bli sårade.

– Det kan ju i och för sig vara ett svaghetstecken att jag är så tandlös och ofarlig att jag berättar om folk så att de blir glada. Men det kan ju också vara för att jag inte har utlovat något som jag inte kan leverera, alltså att jag ska göra mitt yttersta för att ge en så rättvisande bild som möjligt.

 

Tom Alandh är generationskamrat med Stefan Jarl, en annan dokumentärfilmare som arbetat med det sociala reportaget. När Tom Alandhs namn blev känt, det var 1987 då han fick Stora journalistpriset för en film om den bortgångne Nacka Skoglund, var det mitt emellan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993).

Stefan Jarl bråkade sig igenom Filmskolan, var radikal och egensinnig. Han kritiserade det mesta; Filminstitutet och censuren och så småningom SVT. Som metod har han förfäktat rätten att iscensätta, rekonstruera och dramatisera verkligheten. Både Tom Alandh och Stefan Jarl har gjort filmer som de flesta svenskar sett och känner till.

Jag vill att det ska vara sant och på riktigt.

– Jag uppskattar och respekterar Stefan å det grövsta, och vi har haft intressanta och animerade diskussioner. Men när det gäller verklighetsbegreppet är jag mycket mer ortodox än han. Jag vill att det ska vara sant och på riktigt. Han säger ”Jag skiter i hur det ser ut, det här är min sanning.” Du kanske kommer ihåg när han kastar en yxa in i ett skyltfönster i Ett anständigt liv, för att visa hur klassamhället fungerar? Det är en scen jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mig. Över huvud taget är jag inte någon regissör, det är han. Vi representerar väldigt olika skolor.

På mejl skriver Stefan Jarl:

”Den största skillnaden mellan Tom – som jag har den största respekt för – och mig, är att Tom arbetar för tv och jag för den Vita Duken. Båda är vi ute efter att skildra verkligheten, Tom hur verkligheten ”ser ut”, jag hur verkligheten ”känns”, det vill säga med kinematografins alla medel vill jag vittna om min upplevelse av det jag sett och erfarit.”

Stefan Jarl har också återkommande talat om filmen som ett sätt att förändra människors sätt att tänka.

Tom, om du jämför, vad vill du med dina filmer?

– Ja … Stefan Jarl kanske kräver mer av sina filmer, han vill förändra världen och verkligheten. Jag har aldrig haft den ambitionen. Jag har velat berätta om verkligheten. Det är väl det som varit min drivkraft, att ge en insikt i hur komplicerad tillvaron är. Ta Martina som exempel – hon kan ju läsa och hon kan engelska fast hon har Downs syndrom. För mig är hon ingen idiot, vilket läkarna en gång påstod.

Tom Alandh har känt Martina i 45 år. Det har blivit sju filmer om henne, och han planerar en till, en kort.

– Jag jobbar med speakertext och journalistik. I dokumentärfilmens värld finns det många som avskyr speakertext, de tycker att den förstör upplevelsen. Jag tycker inte det, eftersom jag är journalist mer än konstnär.

 

Tom Alandh tycker att han framstår som tråkig och allvarlig i den här texten. ”Visst är jag egentligen rolig, Heleen?”, säger han till sin klipparkollega.

 

 

När kaffekransen är uppskuren, kameran fast justerad och intervjuobjektet lagom förpratat, kommer de stora öppna frågeställningarna. Så är det ofta i Tom Alandhs filmer. Den här gången ska han få möta dem själv. Bandspelaren är på och frågorna är hans egna.

Vad är meningen med livet?

– För att hitta meningen med livet ska man åka kommunalt, jag tror på vardagligheten. Det är förmodligen ingen i Sverige som åkt så mycket tunnelbana som jag. Det finns stunder av välmående och lycka där, det är en del av meningen med livet. Att bestämma om man ska titta ut eller läsa tidningen.

Hur har du mått när du mått som sämst?

– Jag har ett ganska tungt år just nu faktiskt, men jag vill inte gå in på det. I allmänhet har jag ju alltid trivts på mitt arbete. Många av mina vänner har gått till psykologer för att komma tillrätta med sig själva. Jag har aldrig gjort det. Jag har varit ledsen, men aldrig olycklig, aldrig mått terapeutiskt dåligt. Aldrig käkat sömntabletter eller lyckopiller … Det låter ju som om du har träffat en guldsmed i lycka här .

Han skrattar lite förläget åt sig själv.

– Alltså jag är nog ungefär som min journalistik. Ganska enkel, raka rör.

Framtiden är ett ord som det inte är helt lätt att förhålla sig till när man ska fylla 75.

Men du är spelare?

– Jo, jag går på Solvalla. Och jag är en unik spelare, jag är jättekorkad och jag har otur.

Tom Alandh har bara missat Elitloppet en gång i sitt vuxna liv, och det var när hustrun fyllde 40. Han har gjort en film om sitt stora intresse. På onsdagarnas V86 står han för det mesta på Solvallas läktare.

Har du spelat bort mer än du lagt på bilar?

– Jajaja! Det har jag definitivt gjort! En spelare pratar aldrig om hur mycket han vunnit eller förlorat. ”Det har gått jämnt”, säger man. Alla spelare säger det. Men en bil hade jag kunnat köpa, absolut.

Hur ser du på framtiden?

– Framtiden är ett ord som det inte är helt lätt att förhålla sig till när man ska fylla 75. Jag har inga drömmar om att köpa husi Spanien och jag vill inte äga något.

 

Så glider han in på En kungamördares bekännelser, en film han gjorde 1992. Han glider ständigt in på människor han porträtterat om jag inte strängt styr tillbaka till honom själv. Nåväl, kungamördaren Bengt fick sitt smeknamn efter att ha spöat Gustaf V i tennis och på äldre dar träffade han en stor kärlek. Bengt beskrev henne som känslan av en nytvättad, renstruken skjorta och var skimrande förälskad. Efter att filmen spelats in fick han en stroke, men Tom Alandh kunde komma till vårdhemmet och visa den färdigklippt för honom. Bengt frågade när repriserna skulle gå, det var två inlagda i tablån. Morgonen efter att den andra reprisen visats ringde kungamördarens anhöriga och berättade att han hade dött.

– Han väntade alltså inte bara in den första, utan även den andra reprisen. Sedan falnade livslågan. Man kanske kommer till en dag i livet när man inte vill vara med längre. Ättestupan tror jag finns inom oss.

 

Framtidsfrågan hamnar i döden, trots att mannen med rösten verkar oerhört frisk. Han har nämnt minst fyra andra projekt som är på gång.

– Du kan inte skriva att nu kommer Alandh att sluta, men det är klart att jag går omkring med sådana tankar. En dag lägger jag ner verksamheten. Jag håller på med något av ett tidigt rekviem. Det ska handla om ett litet samhälle som heter Mörtfors, jag sommarjobbade på ett pensionat där som 12-åring, städade och diskade. Och där finns en historia som leder till min farsa, Hardy, som kom från Åmål och hade 14 syskon vars namn alla slutade på y. Om hans drömmar och allt det som han aldrig kunde uppnå. Jag tror att den kan bli väldigt speciell, tänk alla 15 barnen; Conny, Fanny, Nancy, Lilly, Harry, Hardy …

Vad vill du mer än att arbeta då?

– Jag är så mycket. Jag säger inte att jag är journalist, det är mitt arbete. Men jag är morfar till sju barnbarn, och jag är pappa till två barn. Och jag spelar tennis. Det här senaste året har varit svårt, jag har tillåtit mig att försjunka i arbete.

Så vad ska du göra nu?

– Jag måste lära mig serva. För utan en bra serve är man ett rö för vinden när man spelar tennis.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2019.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar