Porträtt

Rickard Söderberg: Het tack vare sitt kall

av Kristina Lindh

Han är eftertraktad sångare och vass samhällsdebattör. I båda rollerna känner sig Rickard Söderberg som en kanal för något som är större än han själv. Nu ska han sjunga opera i sjutakt. Svinsvårt. Och sååå fabulous.

Från eufori till panik. Så ser den ut, Rickard Söderbergs akuta livskurva. Först lyckan över att få en fantastisk roll. Sedan ångesten för hur den ska kunna genomföras. 

– Den här rollen är musikaliskt svinkomplicerad. Kvartstoner. Sjutakter. Det är som att stå inför ett berg.

Om sex dagar börjar han repetera. Usher heter föreställningen, en nyskriven psykologisk opera-rysare om vänskap, paranoia och förgörande familjeband. Jag säger att det låter som regeringsförhandlingarna.

– Haha! Med den skillnaden att ingen begravts levande under regeringsbildningen. Skämt åsido, faktum är att föreställningen ligger nära dagens politiska verklighet. Den handlar om makt och maktspråk. Jag sjunger om hur rädsla är det bästa sättet att hålla människor i schack. Rädslan föder paranoia, som föder kollaps. 

Rickard Söderberg spelar läkare i föreställningen, en gammal man besatt av att kontrollera dem han älskar.

Egentligen ska han inte klaga. Rickard alltså, inte läkaren. Rollen är specialskriven för just hans röst. Sångpartierna rör sig i ett läge mellan tenor och baryton och ligger som smör i strupen.

– Superlyxigt!

 

Har du fått något skrivet för dig förr?

– Absolut inte. Och absolut inte en så här stor roll. 

Rickard Söderberg är operasångaren som gjort sig älskad på vissa scener och omöjlig på andra. I konstmusikvärlden finns det många som aldrig kommer befatta sig med honom eftersom de vet att den som anlitar Rickard Söderberg inte bara får en lysande röst utan också på köpet en person som skriver debattartiklar. Om djurrättigheter. Om hbtq-frågor. Om klimatet. Och det ser vissa som ett problem. Så finns det andra som tycker tvärtom. Som menar att operan måste ta ställning till det som händer här och nu, och som inte har något emot att bli förknippade med den som anses kontroversiell. På golvet är han i gott sällskap. Bland operans alla anställda och frilansare finns ett stort samhällsengagemang, säger han.

– Sedan kanske inte alla är beredda eller har möjlighet att ta den offentliga plats som jag har gjort. För den får man inte av att sjunga opera. Den får man av att göra Så ska det låta. 

Eller några av de andra televiserade underhållningsformat han medverkat i: Körslaget, Let’s dance, Hela kändis-Sverige bakar … En publikfriande uppoffring? Inte för den som älskar direktsändning. Men visst har rollen som samhällsdebatterande, öppet homosexuell opera-sångare ett pris. Sedan några år tillbaka lever Rickard Söderberg med skyddad identitet. 

 

Rickard Söderberg är aktuell med Skräckoperan Usher på Folkoperan i Stockholm
Foto: Åsa Sjöström

 

Vi promenerar genom ett duggregnigt Malmö. Från stamfiket, som plötsligt stänger mitt på blanka eftermiddagen, till lägenheten några kvarter därifrån. På ytterdörren står ett efternamn. Men det är varken Rickards eller maken Anders. Jag frågar vilka händelser som utlöst behovet av hemlig adress. Rickard Söderberg blir besvärad och ger ett svävande svar. Det är tydligt att vi ska lämna ämnet. Han låser i stället upp, säger välkommen in och trycker igång arbetsrummets två hälsofrämjande apparater. Luftfuktaren, för halsen. Högtalarna, för humöret. Snart fylls kontoret av Barbra Streisand, Judy Garland, Shirley MacLaine och alla de namn vars ansikten täcker hela Rickard Söderbergs vänsterarm. Han drar upp skjortärmen och visar tatueringarna.

– Detta är musikalarmen. Det är den mindre fina.

Han menar inte att den är ful, utan mindre statusfylld. 

Så drar han upp skjortan på andra sidan. 

– Här är den fina armen. Operaarmen. 

Där finns de. Birgit Nilsson, Maria Callas, Montserrat Caballé. Operavärldens mytomspunna divor, Rickards idoler ända sedan de där åren då hela världen öppnade sig – i en liten håla på västkusten.

– Jag var sexton år. Jag hade just bestämt mig för att det var musik jag ville hålla på med. Och jag hade precis kommit ut som homosexuell. Det var mitt livs brytpunkt.

Platsen var Ljungskile i Bohuslän. Närmare bestämt ortens folkhögskola. Rickard Söderberg kom dit för att studera piano, hans instrument sedan tidigare. Men på skolan fanns en sångfröken som ville annat.

– Hon hette Ingegerd Tyrenius och var som en schaman. Hon kastade sina elever ut i enorma operaprojekt, tog in orkester från Operahögskolan och slängde upp oss på scen: ”Bara sjung! Bara kööör!”. Det var fullständigt gränslöst på det mest livsavgörande sätt man kan tänka sig. Hon lockade fram något i mig som jag inte visste var det kom ifrån, men som än i dag är det som bär mig.

 

Den samlade folkhögskoleerfarenheten i Rickard Söderbergs arbetsrum denna efter-middag är massiv. Sammanlagt har han och jag gått åtta år på fyra olika folkhögskolor. Båda har vi upplevt hur den flumstämplade miljön i själva verket skärpt riktningen.

– Det som var så fint var att det aldrig var resultatinriktat. Jag behövde aldrig prestera. Vilket gjorde att jag presterade fantastiskt.

 

Samtidigt var det en miljö långt ifrån de glamourösa operatiljor där du sedan hamnade.

– Inte alls. För mig är det så nära det över huvud taget kan vara. Vilket operahus jag än kommer till i världen vill jag förvandla till Grundtvigsalen på Ljungskile folkhögskola. Så tillgänglig som operan var där och så närvarande – det är exakt det jag vill återskapa. 

I julas tog han fram dagböckerna från då och kastades tillbaka in i känslostormarna, för att lika snabbt konstatera att de kanske inte alltid syntes på utsidan. 

”Jag var inne i Göteborg och lyssnade på Brahms trea”, kan det stå. Som om jag var en gammal gubbe från 1800-talet. Men jag ser det som ett uttryck för hur naturligt det var, den största konstmusiken fanns hela tiden inom räckhåll. 

Man skulle kunna tro att även samhällsengagemanget föddes där, i folkhögskolans samlade utbud av u-landsbodar, miljöaktivister och alternativa livsideal. Men det gjorde det inte. Det kom hemifrån, från föräldrar som på ”vanliga” människors vis förmedlade att det var naturligt att ställa upp för andra.

I centralorten Halmstad fanns en affär som hette Halmstrået. Där kunde man köpa ekologiska saker, kamomillte och havregryn. Rickard -Söderberg jobbade extra i butiken. Där började han också läsa böcker om hur ”allt hängde samman”, som Rachel Carsons klassiker Tyst vår – som anses vara starten på den moderna miljörörelsen. 

Han var elva år. Något att påminna sig om i en tid då en svensk 16-årings klimatdemonstrationer ekar över världen samtidigt som hon masshånas av kritikerna, med sin ringa ålder som argument. 

 

Det är lätt att se Rickard Söderbergs ambitioner att göra den klassiska operan mer samhällstillvänd som en nymodighet. Inget kunde vara mer fel. Nyligen kom litteraturprofessorn Dag Hedmans bok Politik och underhållning, om operans dubbla arv av fantasi och politik. 

Vi talar om sådär 350 år sedan. Med hjälp av bombastiska sceninslag – späckhuggare som dansar balett, båtar som svävar i luften, katedraler som eldas upp – skickade Europas hov signaler till varandra om var man stod i olika politiska frågor, samtidigt som varje föreställning var ett stort folknöje. 

Jag läser högt ur ett pressmeddelande om boken. För varje stycke hoppar Rickard Söderberg högre och högre på stolen. 

– Detta är skitintressant! Det var precis så det var. Alla förhöll sig till opera. När en opera hade premiär var alla där. Kejsaren i Österrike, i Tyskland. I viss mån är det så där än i dag, Angela Merkel går fortfarande på viktiga premiärer och wienarna har en relation till sitt operahus. Men i Sverige har vi ingenting av det.

Operan skapades ur en dröm, säger Rickard Söderberg.

– De satt där i Italien, på tröskeln till 1600–talet, och tänkte att nu ska vi hitta på den dyraste konstform som bara finns, som är så märklig och spektakulär att folk ramlar baklänges. 

I dag är det musikal, film- och tv-spelsmusik som är den bästa symfoniska musiken och som har de bästa komponisterna, konstaterar Rickard Söderberg. 

Operans samhällskommenterande funktion är historia, menar han.

 

Nog görs försök att knyta an operan till dagens politiska verklighet?

– Ibland. Men det blir mest plakatpolitik. Som när Berlinoperan satte upp Mozarts Idomeneo för ett antal år sedan, och i en scen skulle visa avhuggna huvuden av olika religionsgrundare, däribland Muhammed. 

Protesterna blev enorma och föreställningen fick ställas in.

– Det är enbart spekulativt. En opera blir per definition inte samtid för att man sätter den i en förort eller tar på sig jeans. Allt handlar om själva läsningen. 

 

Foto: Åsa Sjöström

 

Trots alla de folkliga tv-format som Rickard Söderberg deltagit i finns ännu inte Vem bor här? på listan. Den dag det eventuellt gör det blir det lätt att avslöja svaret. Inredningen är tydlig med innehavarens preferenser. 

I vardagsrummet en blänkande flygel och en bild på Maria Callas. På hallväggen en milstolpe i modern hbtq-historia: Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo-tolkning av Leonardo da Vincis Nattvarden, där Jesus sitter omgiven av bögar och transor. På en annan vägg hänger ännu ett av hennes verk, nästan lika omtalat det. Två nakna män kysser varandra vid Klagomuren i Jerusalem. Ohlson Wallin hade bara några sekunder på sig med kameran. Hon hade fått allvarliga problem om de hade blivit påkomna. 

Båda bilderna är en gåva från fotografen och bär märken efter vandaliseringsförsök i samband med tidigare utställningar.

Operan och bögarna. Det har skrivits hyllmetrar om den lika passionerade som till synes omaka relationen mellan fin- och subkultur. Analyserna är många. 

När frågan möter det privata livet glider svaret liksom ändå undan. Varför blev den där halländska skolkillen, mobboffret med sminkdockan, besatt av Mozartarior? Varför sitter han nu här med operastjärnor inpräntade på armen? Han vet inte. 

 

Jag har lyssnat på Rickard Söderbergs sommarprat, det som sändes för två år sedan. Utan att ta en ton ger han ändå en form av operaföreställning. Orden är stora, retoriken bombastisk. ”Scenen är mitt altare!”, säger han. Klaverutdraget är hans bibel, musiken hans evangelium. Han upprepar linjetalet under den här intervjun. 

Den storslagna vokabulären är långt ifrån unik för just Rickard Söderberg. Tvärtom är den standard i gaykulturens estetik, med hela sitt rekvisitaförråd av glitter, gestik och förvandlingsmasker. Den stigmatiserades till synes bakvända metod för att få vara sig själv.

 

Hur kommer det sig att längtan efter autenticitet resulterat i höjden av förkonstling?

– Det är inte förkonstling. Det är förhöjning. Ju mer ordekvilibristik jag använder desto närmre sanningen kommer jag. Kärlekshistorien mellan operan och bögarna handlar om identifikation. Hemhörigheten i de stora uttrycken bottnar i erfarenheten av att inte bli förstådd för den man är och i drömmen om att äntligen få ta plats. Genom Madame Butterflys kärleksförtvivlan kan alla de som velat älska men inte fått göra det bearbeta sitt eget liv. 

Det där 1990-talet som var en brytpunkt i Rickard Söderbergs liv, med vuxenblivande och yrkesval, var även en brytpunkt i svensk hbtq-historia. Det är då regnbågssymbolen börjar bli folklig. 

– Jag blev intervjuad i Laholms tidning där jag pratade om att vara gay. Jag var 16, 17 år. För mig var det ingenting konstigt att prata om, i min familj hade det varit naturligt att komma ut. Dessutom gick jag ju på folkhögskola där alla var barfota och allt var härligt.

Att gayuttrycken numera är närmast ihjälkramade och att svensken är på förnamnsbasis med Jonas & Mark betyder dock inte att vi är ett land utan homofobi. Även om vi gärna vill se oss så.

– Det finns fortfarande sfärer i Sverige där homosexuella är enormt utsatta. Sammanhang präglade av hederskultur och religion. Vi har en politisk falang som är stenhård mot hbtq-personer. Och då är detta ingenting mot hur det är i andra delar av världen.

Eller hur det var en gång för längesedan när mobbarna styrde på Rickard Söderbergs skolgård.

 

Jag frågar hur han tror att hans skoltid varit om sociala medier funnits när han själv var liten, och ställer in mig på en utgjutelse om dagens skoningslösa medieklimat. I stället följer motsatsen.

– Jag hade varit en kille med sminktutorials. Jag älskar att följa alla de här unga killarna på Instagram, som lägger makeup framför kameran och säger ”Min mamma övervakar det här, så det är chill”. De är sååå fabulous!

Eftersom ingenting någonsin är för sent har han nyligen själv startat en sminkskola på nätet. Vid 43 års ålder. Någon vakande mamma syns inte. Däremot en hel rad av andra kvinnor från förr. Rickard Söderbergs sminkkanal bygger på att han visar makeup-filmer från 1950- och 60-talet och rekonstruerar looken på sig själv. Något dussin avsnitt har det blivit hittills.

 

Rickard Söderbergs stora förebilder är inte operans divor, utan klostrens nunnor.
Foto: Åsa Sjöström

 

The world is a stage och för den som älskar publikkontakt ligger fältet öppet. Ju starkare strålkastarljus, desto större chans att rikta omvärldens blickar mot allt det som behöver förändras.

Ändå finns förstås ett liv bakom kulissen. 

– Det här pratar jag nästan aldrig om, säger Rickard Söderberg.

Han reser sig upp och ställer sig bakom min rygg. Vi är tillbaka i arbetsrummet. Jag snurrar runt på kontorsstolen och stirrar rakt in i en vägg täckt av bokhyllor. Här finns Snapsviseboken och ett antal titlar i ämnet opera. Men framför allt finns här hyllmetrar i ämnet religion. Rickard Söderberg har delat in dem i två avdelningar. Gammelandligheten och nyandligheten. Den senare är tre gånger så stor. 

Han drar ut Bibeln från gammelhyllan.

– Den här har så många brister. Det är en berättelse helt byggd på män som sökt makt för sin egen skull.

– De här, däremot, säger han och gör en hand-rörelse över new age-litteraturens många bästsäljare, har mestadels kvinnor skrivit.

– Jag är helt präglad av det sätt att se på världen som kom med 1980-talets nyandlighet. 

Första läsupplevelsen glömmer han aldrig. När han satt med Richards Bachs berömda Måsen: Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull (en fabel om en fågel som vill tänja på gränserna och fullända konsten att flyga), nyinköpt på Vattumannens bokhandel i Stockholm, i bilen på väg hem till Halland. Mamma och pappa i framsätet. I baksätet Rickard, en tioåring som för alltid blev fast. Eller fri, beroende på hur man ser det.

– Jag visste precis att detta var vad jag ville. Jag hade gått och fått mitt horoskop lagt, jag hade upptäckt reinkarnation, karma och affirmation, även om jag kanske inte kände till de exakta orden. Sedan dess har det följt mig. Som när jag mediterar, jag försöker meditera varje dag.

När någon frågar om orsaken till samhällsengagemanget är det vad allt handlar om, säger han. Människorättsfrågorna är granne med Gud. 

– För mig är det samma. Vi är Gud. Det finns ingen utanför som kan komma och rädda mig. Det är jag som varje sekund har ansvaret att leva den bästa versionen av mig själv. Och det kan jag bara uppnå om jag ser mig som en del av ett sammanhang, där det jag gör aldrig är gott om det bara gagnar mig själv. Det måste också gagna någon annan.

De största förebilderna är inte operans divor utan klostrens nunnor – även om de inte med bästa vilja kan kallas nyandliga. Han har besökt ett antal kloster. Varit på tyst retreat och följt tidegärden. Bott i det ombyggda hönshuset hos dominikansystrarna i Rögle. Talat med de kompromisslösa karmeliterna som aldrig träffar utomstående annat än genom galler.

Det är kallet som fascinerar, säger Rickard Söderberg. Och det drar även i honom.

– Operan är mitt nunneliv. När jag är i musiken blir det så tydligt att jag är en kanal för något som är viktigare än mig själv. Och det finns inget som slår den känslan.

 

Pianist skulle han bli, från början.
Foto: Åsa Sjöström

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2019

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar