Spaning

Politiska djur

av Tomas Dur Fläckman

Det stundar mellanårsval i USA, ett val som har kallats ”en folkomröstning om Donald Trump”. Vi lyfter frågan som har kommit i skymundan: Varför har familjen Trump inga husdjur? Det brukar amerikanska presidenter nämligen ha.

Att Donald Trump inte liknar någon annan amerikansk president är väl känt vid det här laget. Men en aspekt av hans excentricitet är mindre omtalad:

Han och hans familj har inga sällskapsdjur.

Vi får faktiskt gå tillbaka till mitten av 1800-talet, och James K. Polks ämbetstid, för att hitta en husdjurslös amerikansk president. I själva verket har Vita huset kryllat av djur i alla år – och vi talar inte bara om hundar och katter, utan även om kamrater i stil med grizzlybjörnar, ormar och flodhästar.

I USA kallas presidentens hustru ”the first lady”, och man har med åren, mer eller mindre skämtsamt, börjat kalla presidentfamiljens husdjur för ”first pets”. Intresset för de amerikanska presidentfamiljerna är mycket stort – något som svenska statsministrar och deras anhöriga i allmänhet slipper – och just presidenternas djur har sedan 1920-talet följts noggrant av medierna.

Det började redan med nationens förste president, George Washington, som hade inte mindre än 17 djur: hundar, hästar, en papegoja och en åsna. (Åsnan bodde dock inte i Vita huset, och vi ska nog, när det gäller många av de tidiga presidenterna, reservera oss för att många av kräken snarare var nytto- än sällskapsdjur.)

Varför Washington döpte två av sina hundar till Drunkard och Tipsy –”fyllo” respektive ”salongsberusad” – har vi inte lyckats utröna.

Andra konstiga namn som presidenter gett sina husdjur är ”Emily Spinach”, ”Tax Reduction” och ”Washington Post”. (Den sistnämnda var en mexikansk papegoja som kunde vissla melodin Yankee Doodle. Tillhörde president William McKinley.)

Över 400 djur har vistats i Vita huset genom åren. De två presidenter som har haft flest är Theodore Roosevelt och Calvin Coolidge med ett 30-tal vardera.

På senare tid har George H. W. Bushs hund Millie blivit folkkär, Bill Clintons katt legendarisk, och när paret Obama letade efter en hundras som familjens allergiska döttrar skulle klara av, följde hela USA jakten med intresse. (Det blev två portugisiska vattenhundar, Bo och Sunny; rasens päls är tydligen inte allergen.)

Det är ett sätt för presidenten att visa sig som an average Joe.

’Vad handlar det här om? Jag stämmer träff med Dag Blanck, professor i nordamerikastudier, och visar honom en officiell bild på president Gerald Ford när han ligger på golvet i Vita huset och gullar med sin golden retriever Liberty.

Vad vill man säga med den här bilden?

– Att presidenten är mänsklig och en vanlig kille, an average Joe. Amerikanska presidenter är extremt övervakade och påpassade och har få chanser att visa sig just vanliga. Men det här är ett sätt, säger han.

Men du ser inte bilder på Stefan Löfven där han ligger på golvet i Rosenbad och lattjar med jyckar?

– Nej, men USA har inget kungahus. Amerikanska presidenter har två roller; dels den exekutiva, politiska, men också den ceremoniella. Där kommer familjen in, och dit räknas ju husdjuren numera. Det amerikanska intresset för presidentfamiljen motsvaras av vår upptagenhet vid familjen Bernadotte. Dessutom är amerikansk politik personcentrerad – man röstar på person, inte på parti – och då är ju en mänsklig framtoning viktig, säger Dag Blanck.

Den första ”first pet” som blev ett mediefenomen och en angelägenhet för hela USA var president Warren G. Hardings airedaleterrier Laddie Boy. Presidenten, vars ämbetsperiod var 1921–1923, hade en bakgrund som tidningsman och hans hustru var engagerad i djurrättsfrågor, och de båda visste att koppla ihop hunden och medierna för att få ut sina budskap. Laddie Boy var oftast med när presidenten fotograferades och Harding skrev populära tidningskrönikor i Laddie Boys namn där hunden berättade om livet i Vita huset och luftade sina åsikter i de mest skilda frågor.

 

President Gerald Ford hade ofta med sig sin golden retriever Liberty på jobbet.

 

Vid några tillfällen har husdjuren haft reell politisk betydelse. Det mest kända exemplet är Richard Nixon och hans cockerspaniel Checkers. 1952 kandiderade Nixon till vicepresidentposten, men beskylldes för att ha tagit emot otillbörliga kampanjbidrag – allvarliga anklagelser som gjorde att hans popularitet sjönk. Nixon höll då ett tv-tal där han harmset tillbakavisade allt det han beskylldes för. Men mot slutet hejdade han sig liksom, tittade in i kameran och sa: ”Jo, det är sant, en gåva har jag tagit emot. Det är vår cockerspaniel Checkers, som är mina döttrars ögonsten. Och den tänker jag inte lämna tillbaka.”

Han möttes av en våg av sympati och valvinden vände.

– Jag har sett talet, det är skickligt genomfört. Än i dag används termen ”Checkers speech” när en politiker försöker blanda bort korten genom att vara personlig och sentimental, säger Dag Blanck.

Något liknande hände Franklin D. Roosevelt och hans kära hund Fala, en skotsk terrier, vid en återvalsturné i Alaska 1944. Vid ett tillfälle upptäcktes att hunden glömts kvar på en ö. Roosevelt skickade då ett krigsfartyg för att hämta Fala, en dyrbar operation som skattebetalarna fick stå för. När händelsen blev känd fick Roosevelt omfattande kritik. Han svarade i ett radiotal:

”Ni kan kritisera mig, min fru och min familj. Men ni kan inte kritisera min lilla hund. Han är ju skotte, och alla dessa anklagelser om att ha förslösat pengar har gjort honom ursinnig.”

Det fyndiga skämtet (påhittat av regissören Orson Welles, som stödde Roosevelt) gjorde att kritiken kom av sig. Det har till och med påståtts att ”The Fala speech” bidrog till att Roosevelt blev återvald.

Jag lyckades bättre med israelerna och palestinierna än med Socks och Buddy.

Vid sidan av normala husdjur som hundar, katter, fåglar och hästar har det även funnits grizzlybjörnar, alligatorer, tigrar, grävlingar, hyenor och en flodhäst i Vita huset. Det har dock i de flesta fall varit fråga om mindre genomtänkta gåvor som överlämnats vid statsbesök, och djuren har omedelbart skickats till djurparker.

De senaste decennierna har nästan alla djur i Vita huset varit hundar.

– Efter andra världskriget kom ett nytt familjeideal i USA. Det var förortslivet med den lilla kärnfamiljen där mamman var hemmafru, pappan jobbade, två välartade barn. Där passade hunden in, säger Dag Blanck.

På svenska säger vi ju ”villa, Volvo, vovve” …

– Det är det här med vanligheten igen. Amerikanska familjer har hund – alltså även presidentfamiljen. Jag är inte säker på att det längre skulle fungera med en president som till exempel föder upp fullblodshästar – det skulle kunna uppfattas som för brackigt.

 

Paparazzifotografer slåss för att få den bästa bilden på familjen Clintons katt Socks.

 

Bland de mer nutida sällskapsdjuren i Vita huset intar familjen Clintons katt Socks en särställning. Det var en gatukorsning som en dag hoppade upp i famnen på dottern Chelsea när hon var på väg till en pianolektion. Familjen bestämde sig för att adoptera katten.

Detta inträffade under den tid Bill Clinton var guvernör i Arkansas, men när Clinton blev president tog familjen med sig Socks till Vita huset, där han genast blev mycket omtyckt, framför allt bland barn. Socks fick massor av brev och teckningar (som senare givits ut i bokform) och Vita huset gjorde en egen hemsida till katten, som även figurerade i tecknade serier, tv-program, dataspel och poplåtar. Och han blev, tillsammans med husse, frimärke i Centralafrikanska republiken.

Socks orsakade till och med debatt i representanthuset. En republikan ifrågasatte de utgifter – porto, drift av hemsida, personal för att svara på brev etcetera – som var förknippade med kissen.

När Clintons sedan skaffade hunden Buddy blev det till ett drama som hela nationen följde. Socks hatade nämligen inkräktaren. Hur man än försökte gick det inte att få de två att samexistera, de var en levande definition av uttrycket ”som hund och katt”.

”Jag lyckades bättre med israelerna och palestinierna än med Socks och Buddy”, har Clinton sagt.

 

I USA stundar mellanårsval. Och den 8 november är det två år sedan Donald Trump valdes till president. Han har ännu inte ens skaffat en guldfisk.

Konstig kille.

 

Text: Tomas Dur Fläckman
Foto: Getty

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2018

 

 

MER DJURISKT KUL
De 400 presidentdjur som bott i Vita huset genom åren har givit upphov till en mängd märkliga historier. Här är några:
» Andrew Jackson hade lärt sin papegoja Polly att tala. Dessvärre var det inga vackra ord som Jackson lärt ut. De ledde till att Polly fick föras ut från president Jacksons begravning eftersom hon svor upprepade gånger under akten.
» Abraham Lincolns hund Fido knivmördades av en suput bara månader efter det att presidenten själv mördats. Fido kom därefter att bli ett klichénamn för hundar.
» Andrew Johnson hade kanske inte husdjur i vanlig bemärkelse, men han utfodrade och tog hand om fem vita möss som han hade hittat under sin säng.
» Benjamin Harrison hade två gigantiska opossumråttor som han döpt till Mr. Reciprocity and Mr. Protection  (’ömsesidighet’ och ’skydd’), ord som hämtats från det republikanska partiets valplattform 1896.
» Teddy Roosevelts bullterrier Pete slet en gång, bokstavligen, byxorna av Frankrikes ambassadör, vilket sånär utlöste en diplomatisk kris länderna emellan.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar