Samhälle

På jakt efter den goda manligheten

av Lisa Boda

Ett år efter metoo. Vittnesmål om de gränslösa männen har översvämmat världen, men var är alla andra? Vi letar goda förebilder och finner en spirande mansrörelse som vill förändring.

”Mannen är bra det är rollen som är taskig”. Vi-omslaget i november 1977 fick nog en och annan läsare att höja på ögonbrynen: ovanstående paroll står i versaler på ett plakat som bärs av demonstrerande män i olika åldrar, varav en är näck.

Hela numret är skrivet av män, för män och diskuterar mansroller. Larsåke Östberg, vars fru anslutit sig till Grupp 8, säger sig vara nöjd med den jämställda arbetsfördelning som hustrun infört därhemma: ”Men handen på hjärtat, nånstans längst därinne längtar du väl efter mammagris-tillvaron?” framhärdar Vi:s utsände.

”Nää,” svarar Larsåke.

Två sextonåringar som intervjuas i tidningen, Jerker och Benke, är klara över sitt mansideal: ”Helst ska det låta så här: I går knullade jag två brudar, slog ner fem pers och drack tie bärs”.

Snabbspola nu 40 år framåt. Till november 2017.

Minns ni hur det var i fjol? Minns ni hösten då metoo-rörelsen briserade och flickor och kvinnor överallt, från skolelever till prostituerade till präster till politiker, vittnade om en vardag med sexuella trakasserier och sexuellt våld. Hösten då över 60 upprop publicerades på kort tid.

Då när vi fick se maktmän som suttit som fastgjutna på sina troner – en filmmogul, en händig programledare, en ledarskribent, en kulturprofil med flera – falla.

Äntligen, jublade de som i metoo såg en revolution som förlade skammen och skulden där den hör hemma, hos förövaren. Karaktärsmord, kontrade de som ansåg att metoo urartade i en medialiserad häxjakt.

Men om metoo initialt fokuserade på kvinnors vittnesmål var det bara en tidsfråga innan strålkastarljuset skulle utvidgas, riktas även mot männen. Varav somliga blinkade yrvaket mot det kalla anklagande ljuset: ”Va?! Nää … inte alla män. Och absolut inte jag!”.

Tidningen Vi, nummer 45/1977.

Givetvis fanns det också män som var redo att lyssna och omvärdera.

Och när ilskan över magnituden på mansgriseriet mattats något började en tankevurpa så smått att få fäste: Var det inte också lite synd om killarna? Är det inte i själva verket så att dessa destruktiva mansnormer även drabbar männen själva?

De motstridiga krav som moderna män ställs inför, och dess konsekvenser både vad gäller personliga tragedier och samhällskostnader, har sysselsatt maskulinitetsforskare sedan 70-talet. Nu börjar deras varningar få allt större spridning bortom den akademiska världen.

Ett av portalverken i genren är Ställd: Förräderiet mot mannen, i vilken journalisten och författaren Susan Faludi undersöker livsvillkor för amerikanska män under 90-talet. Oavsett vilken miljö hon rapporterar ifrån, ett nedlagt rederi eller en porrfilmsinspelning, återkommer Faludi till samma fråga: ”När männen möter så ohållbara och kränkande krav på att visa sitt värde i vår kultur – varför gör de inte uppror?”.

Ja, varför? Antagligen vill de inte rubba en ordning som upprätthåller manliga privilegier. Det var ju underläget och orättvisorna som satte fart på kvinnorörelsen.

(Nu kanske någon undrar över ovan nämnda Vi-omslag från 1977. Visade inte den en mansdemonstration? Nej, sorry, det är en för foto-tillfället arrangerad sammanslutning, männen på fotografiet har koppling till redaktionen och karln utan kläder är en inhyrd krokimodell.)

Men även om svenska män fortfarande inte är redo att demonstrera mot förtryckande mansnormer, gav metoo Sveriges självbild som världens mest jämställda land en rejäl törn.

Och det fanns faktiskt män som ville göra något åt saken.

Det märks inte minst på organisationen Män. Det är en ideell feministisk organisation som funnits sedan 1993, och som arbetar för att engagera män mot mäns våld mot kvinnor. Mestadels har den kampen pågått i periferin – men förra hösten tredubblades Mäns medlemsantal.

– När metoo kom var det många som ville engagera sig men saknade en plattform och då hittade de oss, säger Mäns ordförande Alán Ali.

Antalet anslutna var väl inte så där hisnande högt till att börja med, men ökade från 500 till 1 500 medlemmar. På sociala medier steg Mäns följare till 6 500.

Det är dags för maskulint självansvar.

‘Män är långt ifrån den enda jämställdhetsorganisation som gläds åt att deras hjärtefrågor uppmärksammas. Ett internationellt exempel är He for she, som drivs av FN:s kvinnorätts
organisation UN Woman. I Sverige är en av de mest tongivande organisationerna Make Equal, som först kämpade för en samtyckeslagstiftning, men som i dag driver projekt som Fatta man, #maskulintansvar och killmiddag.

– Jag är less på att kvinnor ska behöva gå på feministiskt självförsvar. Det är dags för maskulint självansvar, sade Make Equal-grundaren Ida Östensson, känd för sina slagkraftiga slogans, när hon höll tal på Sergels torg.

Då hade tio dagar passerat sedan medieprofilen Cissi Wallin postat det Instagram-inlägg som blev startskottet för den svenska metoo-rörelsen och publiken jublade.

Nu då? Hur står det till med det ”maskulina självansvaret” i dag?

Jodå, det finns initiativkraft och till viss del även resurser. Som ett svar på metoo sköt regeringen och Vänsterpartiet i mars 2018 till ett åtgärdspaket på 120 miljoner kronor, främst till utbildningssatsningar. En genomgång visar att många av satsningarna riktade till killar har samma fokus: samtalet. Det dagens svenska män främst tycks behöva är verktyg för att våga prata, i stället för att knyta nävarna.

Forskning visar att kvinnor pratar mer och har ett större vokabulär än män. I snitt, har den amerikanska professorn Louann Brizendine räknat ut, använder kvinnor 20 000 ord per dag medan män får ur sig 7 000. Om det beror på biologiska eller miljömässiga faktorer är en outsinlig källa till debatt, men de flesta kan ändå enas om en sak – pojkar behöver fler ord.

Organisationen Män beskriver sig just som en samtalsrörelse, men ordföranden Alán Ali framhåller samtidigt att lyssnandet är en viktig del av strategin.

– Vår värdegrund är att lyssna och att prata. Att lyssna är något som de flesta män, om vi generaliserar, behöver öva på. Men inte bara att lyssna på andra utan även att lyssna inåt.

Organisationen Män jobbar med något som de kallar ”Lilla rummet-metoden”. Den går ut på att en grupp män samlas och diskuterar hur icke-jämställda strukturer påverkat dem, och på vilket sätt de själva är delaktiga i att upprätthålla dem.

I höst har en omfattande samtalsturné inletts som ska besöka 20 städer och det första stoppet, i Malmö, har gjort Alán Ali på gott humör:

– Många som kom trodde att de skulle få höra ett föredrag om metoo. I stället fick de testa Lilla rummet-metoden och utgå från sig själva. Jag får gåshud, så mycket positiv feedback fick vi från deltagarna.

Att lyssna är något som de flesta män behöver öva på.

Samtidigt som män i Malmö pratar loss slingrar jag mig fram på den närliggande skånska landsbygden på jakt efter den goda manligheten. Den ställs nämligen ut på Skarhults slott. Det är ett synnerligen välbevarat renässansslott, nu draperat med en jätteaffisch där det står ”You go boy! Den goda manligheten” ovanför en tonårspojke med mjukt korslagda armar.

Affischpojken är son till Alexandra von Schwerin, utställningens projektledare tillika slottsfru på Skarhult. Det var hon som mitt under brinnande metoo kläckte idén till ”You go boy!”.

– Jag satt här vid köksbordet och tittade på min fjortonåriga son och tänkte: ”Vad händer när offentligheten fylls med ”girlpower”, men det enda han får höra är att män är svin? Vad händer då i en ung mans själ?”.

Vid den tidpunkten hade Alexandra von Schwerin ägnat fyra år åt You go girl!-projekt, som att lyfta forna slottsfruar i den ännu pågående utställningen Den dolda kvinnomakten. Nu ville hon peppa pojkarna.

– Jag älskar män och var sugen på att prata om manlighet. Men det som framför allt satte igång det här var att jag inte ville att pojkar skulle bära en kollektiv skuld.

En stund senare samlas vi – inga skuldtyngda pojkar, men ett gäng nyfikna damer – för att gå den guidade turen genom mansrollernas historia. Vi lotsas genom seklernas pendlande mansideal: från 1500-talets riddare – som blir kallade impotenta om de inte avlar söner – till nutida lattefarsor som beskriver betald pappaledighet som civilisationens högsta utpost.

Till de mer mjuka mansidealen sällar sig även sprätthöken, dandyn och velourpappan. Men de är kortvariga gäster i mannens historia. Längre livslängd har soldaten, som i utställningen representeras av en ihjälfrusen bondson – de män som kämpat med att knyta den perfekta kravatten har varit försvinnande få i jämförelse med dem som matats till kanonerna.

2000-talets män, de som lever i de upplösta könsrollernas era, saknas på utställningen; men det är väl inte alltför vågat att påstå att dagens pojkar har ett stort utbud av masker att välj bland, rentav förvirrande många.

Det som överraskade Alexandra von Schwerin mest är att det till idealet alltid har funnits minst ett kontraideal.

– Om vi tar 1600-talet så är idealet den tappre soldaten som går ut i krig, inte minst när vi tittat på vilken man kvinnorna ville ha: den riktigt läckre killen är han som är fanbärare och går längst fram i hären à la Game of Thrones. Samtidigt blir Sverige en stormakt som ska administreras och då föds ämbetsmannen: den ordningsamme och icke risktagande mannen som kommer i tid. Han som gör allt det där som anses supersvenskt i dag – kontorsråttan!

Det mest seglivade mansidealet är ändå machomannen, alfahannen, the self-made man. Slagskämpen Rambo blickar segervisst ner på oss slottsbesökare genom Sylvester Stallones sugande blick.

Alexandra von Schwerin berättar att Den goda manligheten har fått lite skäll för att den inte ger några konkreta svar.

– Vissa kommer hit i tron att vi ska visa: ”Titta! Det här är den gode mannen, en man som inte slåss, som bär halva ansvaret.” Det gör vi inte. Det vi erbjuder är det historiska perspektivet. Sedan är det upp till dig när du går härifrån att fundera: ”Vad tycker du är en god man?”.

Ett år efter metoo är vi många som frågar oss just det.

Betald pappaledighet som civilisationens högsta utpost.

Diskussioner pågår och domar faller, i rätten och på sociala medier. Ska metoo-männen förlåtas eller förvisas? I USA har en redaktör för den ansedda tidskriften The New York Review of Books, författaren Ian Buruma, tvingats säga upp sig efter att ha släppt igenom en kritiserad publicering i numret The Fall of Men.

Ett ständigt uppdykande namn när det kommer till unga mäns vägledning är den omstridde kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson. Han sätter oinskränkt yttrandefrihet högst och är starkt kritisk mot feminism och postmodernism. Genom Youtube-föreläsningar och självhjälpsboken 12 livsregler: ett motgift mot kaos har Peterson fått miljontals följare. Han gör sitt första Sverigebesök i november och biljetterna gick åt så fort att en extraföreläsning satts in.

Själv bokar jag biljetter till Stadsteaterns Snubben lättar på sitt hjärta, läser nya intervjuboken Har mannen någon framtid? (Mondial förlag) och vill göra ett tillägg till Vi:s 40 år gamla omslagsparoll om att mannen är bra och att det är rollen som är taskig: Vad väntar ni på, förändra den!

 

Text: Lisa Boda

Illustrationer: Team Hawaii

Publicerat i Tidningen Vi, november 2018

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar