Porträtt

Nour är stor som Lillebror

av Peter Hammarbäck

Dömd för ofredande och hatad av ett helt land. Skådespelaren och komikern Nour El Refai har gått den långa vägen till Dramatens scen.

Nour El Refai står i rosa innetofflor på Dramatens trappa. Sådana där fluffiga Peggy Bundy-tofflor som ingen har i verkligheten. Vi har just lämnat hennes loge två trappor upp i huset. På logens dörr ”Alexandra Rapaport” i stora bokstäver. ”Nour El Refai” och ”Ana Gil de Melo Nascimento” i mindre. Skit samma. Nour El Refai har en loge på Dramaten.

– Titta! Det är jag! utbrister hon på nationalteaterns trappa, på just den dag i början av maj när icke-våren blev till sommar.

Expressens backslickade hovreporter Johan T Lindwall står och spelar in ett tv-inslag nedanför trappan. Halva Stockholm verkar ha tryckt ner sina crossfit-tränade rumpor just här, för att fånga eftermiddagssolen på Dramatens trappa. På en stor affisch intill publikingången: Nour El Refais ansikte, i rollen som Lillebror i Karlsson på taket. Krister Henriksson, som Karlsson, svävar ovan henne. Efter fotograferingen måste vi tillbaka till logen för att hämta lite grejor. Men Nours nycklar är borta.

Det är Nours andra dag på Sveriges nationalteater. Hon har redan, på grund av Tidningen Vi, ställt till med att Statens fastighetsverk behövt släppa upp oss på taket – besvärligt nog. Och nu är nycklarna borta. Fotografen, stylisten, jag, sminkösen, alla börjar nervöst känna efter i fickor och väskor.

– Jag måste ha dem. Måste. Fan också. Jag måste hem och tvätta sedan. Kan någon ha fått med sig dem från logen? Det är en stor nyckelknippa med en massa barngrejor med pärlor och sådant.

Efter sju minuters febrilt letande i receptionen, med en stigande kollektiv panik, hittar Nour nyckelknippan i sin handväska.

– Tadaa!

 

Klockan är tio över sex när vi äntligen sätter oss i Dramatens personalmatsal. Nour börjar bli stressad – klockan sju börjar hennes tvättid hemma i Traneberg. Hon har haft en intensiv vår; framför allt med föreställningen En komisk depression som turnerat i hela landet, genom Riksteatern. Recensionerna har varit lyriska. Biljetterna slutsålda. Den hektiska våren har rundats av med en allt annat än hektisk vecka i Västindien. Men tvätthögarna har växt där hemma, som tvätthögar obönhörligen gör.

När jag gick teaterlinjen på gymnasiet var ju Dramaten det finaste stället, där man ville vara.

Vid bordet intill oss i matsalen sitter skådespelarna Andreas T. Olsson och Bahar Pars. Nour och Bahar växlar några ord.

Hur många känner du här i huset?

– Tre, inklusive Krister.

Hur känns det att se ditt ansikte på affischen utanför Dramaten?

– Det är speciellt. Det här är speciellt. När jag gick teaterlinjen på gymnasiet var ju Dramaten det finaste stället, där man ville vara. Min styvpappa älskade Stockholm, och han brukade ta med mig på helgresor hit från Skåne. Vi bodde på hotell, och gick runt på stan. Jag minns att vi gick just hit, stod på trappan och tog kort på mig, och jag sa ”En dag ska jag spela teater här”.

Vid tre års ålder bestämde hon sig för att bli skådespelare. När hon var 19 år dömdes hon för ofredande för att ha visat brösten för en man i Humlegården, vid inspelningen av tv-programmet Raj Raj. När hon var 21 kunde hon läsa om sig själv på löpsedlarna: BLOTTARE LEDER SCHLAGERN MED LUUK.

Vägen till Kungliga Dramaten tycktes där och då rätt lång.

Nour El Refai var tre år när hon bestämde sig för att bli skådis.

Nour El Refai var tre år när hon bestämde sig för att bli skådis.

Nour El Refai föddes i Libanon 1987. Hennes mamma är från Syrien, pappa från Libanon. Framtidsutsikterna i krigets Libanon var allt annat än ljusa, så hennes pappa åkte till Europa och kunde snart ta med sig familjen till uppehållstillstånd, jobb och boende i Skåne. Väl där försvann pappan snabbt ur bilden. Nour växte upp med sin nu ensamstående mamma och sina tre bröder. Senare också en styvpappa. Mamman jobbade som städare. Familjen bodde i Norra Fäladen i Lund. Ingen misär, men fattigt. Nour, med sin ljusa hy, sin utpräglade skånska och sina gröna ögon, hamnar på rätt sida i omgivningens vi-och-dom-världsbild. Hon blir den duktiga araben. Får ofta höra saker som ”Om alla araber vore som du, skulle vi inte ha några problem”. Det är värre för hennes bröder.

Nu spelar hon rollen som Lillebror i Astrid Lindgrens urklassiska saga Karlsson på taket. Om den sjuåriga pojken Lillebror, och om hans längtan efter en vän. Om vännen som magiskt dyker upp, men inte beter sig som folk. Uppsättningen spelades i fjol på Stadsteatern i Göteborg. ”Nour El Refai gör med avväpnande naturlighet och saklig värme en liten trulig kille som kommit i kläm och känner sig utanför” skrev SvD i sin recension av urpremiären.

Hur lik en ung Nour El Refai är karaktären Lillebror?

– Jag var extremt blyg när jag var liten, det är inte Lillebror. Jag hade ingen trygg, klassisk kärnfamilj, vilket Lillebror har. Men jag kan känna igen mig i hans utanförskap: känslan av att ingen vill vara med en på riktigt, och allt man längtar efter är en kompis. Och en hund. Fast i mitt fall var det en katt.

Mamma sa jämt att jag var vacker och duktig.

Brist på äkta vänner, brist på husdjur men en mamma som alltid fanns där. I sitt Sommar-program berättar Nour en rörande historia om hur hon fem år gammal måste kissa i en buske i en park. Om hur svårt hon hade att leva upp till det beteende som en vit, skir prinsessklänning krävde av sin bärare. Hur mamman sa åt henne att strunta i det: ”En dag kommer människor gå förbi den här busken och stolt säga ’Vet du att Nour El Refai har kissat i den här busken?’ ”

Du ger ett så självklart, självsäkert intryck. Har du din mamma att tacka för det?

– Ja, jag vet inte hur hon gjorde exakt men hon sa jämt att jag var vacker, och duktig. Samtidigt var det viktigt för henne vad andra människor tyckte om oss. Det fanns en stolthetsgrej där, från hur mamma växte upp. Hon brydde sig inte alls om vad släkten i Syrien och Libanon ansåg om oss, men hon ville att vår familj skulle lyckas i Sverige.

Nour kämpade för att ta sig igenom skolan med okej betyg. Hon visste att det hon egentligen ville göra var att stå på scenen – det var ingen motivationsboost för att plugga till matteprov. När hon beskriver sig själv låter det som en aningen pretentiös tonåring, en som läser och skriver poesi, som ska Bli Någon, som ska stå på scen. Vars talang ska ses, erkännas och bekräftas. På teaterlinjen på gymnasiet börjar hon gå på auditions och provfilmningar.

– Jag var extremt ambitiös och tog det på stort allvar. Jag kom alltid i tid, var alltid förberedd, kunde varenda replik utantill. Och jag fick teater- och filmjobb, redan då. Eftersom jag bodde hemma kunde jag jobba gratis, och jag gjorde säkert 25 filmer under ungdomen. Att ingen har sett dem är en annan sak – jag gjorde dem.

Jag tänker på dig mer som komiker än som skådespelare?

– Ja, det var så jag slog igenom. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och behövde en inkomst. Jag kunde inte konkurrera med alla skitsnygga, jättebegåvade skådespelartjejer från Scenskolan om de få tjejrollerna inom film och teater men som komiker fick jag jobb.

Var kom komiken ifrån, du som skulle bli en seriös skådespelare?

– När jag pratar med kompisar från högstadiet säger de alltid: ”Kommer inte du ihåg, du var ju klassens clown, du var alltid så jävla rolig och drog en massa skämt och anekdoter och vi skrattade så mycket åt dig.” Jag minns det som att jag bara läste poesi och tog allt på jätteallvar.

 

Efter flytten till Stockholm, efter att hon halkat in på komikerbanan, gick det snabbt. Hon fick göra ett tv-program tillsammans med Cecilia Forss. Det var tänkt att gå på den lilla kanalen TV 400 men flyttades över till stora 4:an. Raj Raj blev ett forum där de unga komikerna kunde testa gränser. En gräns som testades, och enligt tingsrätten överskreds, var hur mycket naket man kan visa i Humlegården utan att bli dömd till att betala 10 800 kronor i dagsböter. Nour El Refai agerade kvinnlig blottare; visade brösten, och dömdes.

Skandal och löpsedlar. Vilket som nu är hönan eller ägget.

Något år senare bjuds Nour in som sidekick i Melodifestivalen, vid sidan av programledaren Kristian Luuk och komikern och Nours vän Björn Gustavsson. Den senare höjdes till skyarna och blev hela Sveriges nya humorälskling. Nour fick möta en hatkampanj utan dess like för sin medverkan.

– Jag blev en skandalkändis. Melodifestivalen var tufft, för den har ett sådant jättegenomslag. Jag fick frågor från kvällstidningarna efter programmen av typen ”Alla tycker du är tråkig – hur känns det?”. Jag försökte fråga vem, vilka alla? De svarade att de hade haft en omröstning på hemsidan och att alla röstat för att jag är tråkig. Men varför ställde de frågan över huvud taget? Det fanns ingenting jag kunde göra. ”Hur känns det att vara så hatad?” kunde de ha frågat.

Jag lärde mig att kvällstidningar är rövhål.

Vem stöttade dig?

– Björn. Och mamma. Hon var så himla fin, superbackande. Hon skrev ut blogginlägg som tjejer skrivit om att jag var rolig, och postade dem till mig. Hon mejlade journalister och berättade att de var dumma i huvudet och inte hade en aning om vem jag var egentligen. Det konstiga var att samtidigt som jag gjorde schlagern, fick jag äntligen chansen att göra min egenskrivna tvåaktare och turnera med den genom Riksteatern. Det var ett väldigt mycket större och viktigare jobb för mig egentligen.

Vad lärde du dig av den tiden?

– Att kvällstidningarna är rövhål. De skiter i, alltså de skiter i, dig. Det finns givetvis massor av bra människor som jobbar på kvällstidningarna, men kvällstidningarna finns enbart för att sälja lösnummer och då skiter de i hur ung du är och hur mycket de förstör ditt liv. Och Melodifestivalen går hand i hand med det där. Att jag blev svarta fåret var ju jättebra för Melodifestivalen.

Sedan dess: Egna föreställningar genom bland andra Riksteatern. Otaliga ståupp-jobb. Programledare i Morgonpasset i P3, titelrollen i pjäsen Amadeus på Örebro länsteater, även den regisserad av Alexander Öberg som nu regisserar Karlsson på taket. Som kronan på verket ledde hon också Melodifestivalen igen, tillsammans med Anders Jansson för två år sedan, och blev denna gång inte hatad av hela Sverige. Lyssna på de här raderna ur DN:s recension av hennes senaste föreställning En komisk depression:

”Hon är fruktansvärt rolig och enormt allvarlig om vartannat, men båda lägena känns lika naturliga. En konst som få behärskar.”

Och nu, en loge på Dramaten med hennes namn på dörren. En affisch med hennes ansikte utanför Sveriges nationalteater.

Utifrån ser det ut som en revansch. En hemkomst, för den aspirerande, möjligen pretentiösa, tonåringen Nour El Refai.

Nour El Rafai spelar Lillebror och Krister Henriksson gör Karlsson i Dramatens uppsättning av ”Karlsson på taket”.

Nour El Rafai spelar Lillebror och Krister Henriksson gör Karlsson i Dramatens uppsättning av ”Karlsson på taket”.

– Jag är glad över att jag nu får bekräftelse på att jag har gjort ett jävligt bra jobb. Föreställningen säljer slut! Jag får fantastiska recensioner! Jag kan cykla till jobbet på Dramaten – vad gött jag har det i livet. Men jag har ju varit där tidigare också, och vet att det alltid tar slut.

Har du mindre att bevisa nu?

– Ja. Om någon i dag skulle skriva i en recension att jag är jättedålig i Karlsson på taket, skulle jag på riktigt känna att den personen har fel. Jag vet att jag gör den här rollen bra. Det skulle fortfarande vara trist, för jag vill också gärna inför allmänheten  ha stämpeln att jag är duktig. Men jag skulle fan veta. Jag kan det här nu.

I ditt Sommar-program från 2009 säger du ”Att vara mätt är en dödssynd”. Det känns som att du är på en plats i livet där en viss mättnadskänsla skulle kunna infinna sig?

– Allt det där är ju jobb … Min jobbidentitet är verkligen jättestor, men jag kan önska saker för mig själv. En personlig utveckling. Jag vill vara en bättre människa mot mina nära och kära. Bättre på att hantera ångest.

Är du inte en bra människa?

– Jo … Men jag kan vara en dålig kompis. För att jag har för lite tid, och bara stänger av när jag har problem i en relation. Jag drar, ”Tack för den här tiden”, i stället för att prata om problemet. Jag har svårt med nära relationer.

Är det nästa projekt, att styra upp dig själv?

– Ja, när jag får mer tid. Jag slipper ju.

För att du alltid jobbar?

– Ja, för att jag alltid jobbar. Jag kan undvika att gå på folks födelsedagsfester, trots att de sagt att det är viktigt att jag kommer. Jag kan skicka ett sms tio minuter innan, om jag får social panik: ”Sorry, jag älskar dig men jag fixar inte det här, det är för jobbigt för mig.” Det är att vara en dålig kompis. Bra dagar, som i dag, fixar jag allt. Då kommer jag på din fest. Då håller jag tal på din fest. Men på dagar med ångest – då är jag inte så kul att vara med.

Klockan är tio över sju. Nour El Refai låser upp en skogsgrön, sprillans ny Skeppshult-cykel som stått parkerad utanför teatern. Den är hennes tredje på kort tid, föregångarna har blivit stulna. Hon har bråttom till tvättstugan i Traneberg, men förhoppningsvis kan tvättiden räddas. Solen är på väg ner bakom Blasieholmen. Det känns som om hon kommer att fixa det.

 

 

Text: Peter Hammarbäck
Foto: Carl Thorborg

 

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 6/2016

 

GILLAR NINA H
Namn: Nour El Refai.
Ålder: 29.
Aktuell med: Spelar Lillebror i Karlsson på taket på Dramaten. Premiär 28 maj.
Bor: Lägenhet i Traneberg i Stockholm.
Familj: Mamma, tre bröder och styvpappa.
Förebilder: ”Nina Hemmingsson för att hon kombinerar sådan jävla mörk ångest med att vara sjukt rolig. Komikern Johan Glans, för att han alltid får mig att skratta och är så älskvärd och snäll — inte alls macho.”
 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar