Musikkrönika/Backstage

När popidolen hamnar i Kalle Anka

av Johan Norberg

”Per Gessle åker på turné med Roxette, men utan Marie Fredriksson.”

Jag läser högt ur morgontidningen och tioåringen tittar förvånat upp från filtallriken och säger: ”Per Gessle. Finns han på riktigt?”. Ja, det är klart han gör, säger jag, men A är helt förbluffad. Det visar sig att den som översätter Kalle Anka till svenska ibland använder populärkulturella referenser och har lyft in en viss ”Per Gissle” i handlingen i ett nummer.

Jag vet inte om det är bra reklam för en gammal artist att hamna i serietidningar, men det lilla jag känner Per säger att när det kommer till att vara en Gissle i Kalle Anka så är han pragmatiker. Hellre det än att inte vara med alls.

Inga andra genrer är så sammanlänkade med ungdom som pop och rock.

I genren pop kan det här annars vara känsligt. Att som ett skepp glida i väg och till slut helt tappa kontakt med ungdomarna på kajen. Ens publik är de som finns med ombord, och de åldras i samma takt som en själv. Den 25-åring som har fans i 15-årsåldern får vid 60 en publik där de allra yngsta är 40 plus, medan barn i skolåldern i bästa fall läst om en i Kalle Anka. Så måste det ju vara. Jag var inte bekant med Åke Grönberg heller som tioåring om man översätter tidssprånget. (Att några av er som läser inte känner till Åke får i sig vara en illustration till det flyktiga i artisternas livscykel.)

Inga andra genrer är så sammanlänkade med ungdom som pop och rock. Det är musikstilar där ”åldras med värdighet” är ett tufft krav att uppfylla. Man ska ”sluta i tid” och återföreningar av gamla band anses patetiska. Sådant som visar på vanlig mänsklighet – som att åka runt och köra sina gamla hits för att man behöver pengar till hyran – är en besvikelse, men bara för pop- och rockrecensenter, de i branschen som har svårast att hantera sitt eget åldrande. För dem är allt sådant fel, fusk och rackarspel. Publiken däremot, de tycker det är toppen.

Nu tror jag inte Per saknar pengar till hyran, men han behöver jobba precis som alla andra för att inte börja klättra på väggarna, och att dra igång ett nytt projekt som 60-åring skulle aldrig dra någon ny stor publik. Det är förvalta som gäller och hans Roxettekonserter utan Marie följer bara popmusikens arbetsordning. Därför får vi se turnéer med halva The Who, en femtedels Pink Floyd och snart en turné med noll delar Abba, men som sjungande hologramfigurer.

Steget därifrån till Kalle Anka är inte långt, men om du frågar min tioåring, större än så blir det inte.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2019

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar