Porträtt

Möt Andrea lundgren – vinnare av Vi:s litteraturpris 2018

av Peter Fröberg Idling

”Avskalat och kusligt”, tycker juryn och ger Vi:s Litteraturpris till Andrea Lundgren och hennes novellsamling Nordisk fauna. Vi träffar en författare som hittar i skogen, har god hand med djur och känner sig hemma i drömmarnas och myternas värld.

Gissningsvis finns det få arbetsplatser som skulle vara mer fascinerande för en praoelev än Andrea Lundgrens. Närmare bestämt den del av hennes arbete som bedrivs nattetid, i drömmarna. 

– Jag använder mig ofta av det jag drömmer. Särskilt när jag skriver mycket drömmer jag väldigt intensivt.

Den som läser hennes senaste bok, novellsamlingen Nordisk fauna, förstår det. De sex texterna präglas av en lite skev, just drömlik stämning. Men även rent konkreta strukturella lösningar kommer till henne i sömnen.

Vissa gestalter återkommer om nätterna, ”konstanterna” som hon kallar dem. En är en ”iskall, vacker man i kostym” som dök upp när hon hade kört fast med sin första roman, I tunga vintrars mage.

– Jag hade problem med strukturen i romanen. I drömmen tog han mig till ett gammalt ödehus och visade vilka rum jag skulle ta bort. Där och då förstod jag inte att det handlade om skrivande, men när jag vaknade kunde jag dechiffrera det. Det är bra, har jag skrivproblem kan jag sova och få hjälp.

Sedan dess har den elegante mannen bland annat bestämt att den senaste boken skulle heta Nordisk fauna. Och namngivit Andrea Lundgrens lilla dotter.

 Vi sitter i en inglasad alkov på ett gammalt jugendkafé vid vattnet i Stockholmsförorten Bredäng där hon bor. Vid bordet bredvid diskuterar två äldre damer hundar och Svenska Akademiens kräftgång.

 

”En iskall, vacker man” dyker då och då upp
i Andreas drömmar och ger henne råd, bland annat om boktitlar.

Även den andra romanen, Glupahungern, kom till henne i en dröm.

– Jag vaknade mitt i natten, sprang upp och började skriva. Det var inte så mycket handlingen, men det är å andra sidan sällan den som är viktig för mig. Jag fick två av de viktigaste karaktärerna och hur de skulle stå mot varandra, skogen, tjärnen, allt var ganska expressionistiskt, vad det var för känslor, vad det var för färger.

Föreställningen om författaren som ”får” sina berättelser från en gåtfull utomvärldslig avsändare för tankarna till romantikens daterade genikult. Men Andrea Lundgren känner heller inte igen sig i den rådande bilden av författaren som hantverkare – en sådan som på kontorstid skriver sitt pliktskyldiga dagliga beting. För henne är inspirationen helt avgörande.

– Skrivandet handlar mycket om att vänta. Vänta på den rätta stämningen. Jag känner direkt när det händer. Det kan vara på morgonen, att jag får en känsla och jag vet att det är till en text som jag har liggande någonstans, som jag egentligen kanske inte hade tänkt att skriva klart. Det händer grejer som det inte går att styra över. Jag menar, var kommer det ifrån? Och det är klart att det också är mycket hantverk, men för mig är det också något annat och att inte låtsas om det vore att ta bort essensen för mig.

Att komma i kontakt med detta okontrollerbara tillstånd får rent konkreta uttryck. Hon beskriver hur hon går runt i hemmet och mumlar maniskt, hur hon kan vara elak och skratta åt sådant hon vanligtvis inte tycker är roligt. Allt för att nå fram till den där intensiteten i språket.

– Den ultimata litteraturen är ju besvärjelsen. Ordet som blir verklighet. Jag skulle vilja kunna skriva en riktigt fet jävla besvärjelse och det gör man inte genom hantverket.

Att Andrea Lundgren skulle ägna sig åt skrivande var långt från självklart. Hon föddes 1986 och växte upp med sin mor i en by utanför Boden. Det akademiska och kulturella kapitalet var obefintligt. Även om de ofta besökte stans bibliotek var det musik hon hade tänkt att ägna sig åt. Men när hon inte fick det stipendium som behövdes för att flytta till en musikskola utomlands blev det i stället en skrivarlinje i Sundbyberg. Väl där fattade hon ett beslut. Fanns det inte en roman i hennes namn innan hon fyllde 21 så skulle hon göra något annat av livet.

– Men tre dagar före min 21-årsdag ringde förlaget och meddelade att de hade antagit min roman.

 

Juryns motivering
”Avskalat, kusligt och i exakta bilder skildrar Andrea Lundgren rävar, skator och katter vid älvarna och skogarna i norr. Ja, novellsamlingen Nordisk fauna rör sig i djurriket, men djuren som flyger eller smyger över -boksidorna i de olika novellerna, som tillsammans bildar en tydlig helhet, fungerar framför allt som en reflektion av människans främmande, mörka inre i allmänhet och den sorgliga, oroliga relationen mellan ett barn och en far i synnerhet.”

Debuten, I tunga vintrars mage, handlar om pojken Riga vars mamma lämnar familjen när han är liten. Efter studenten går han en konstskola, där han förälskar sig i Charlie. Men även Charlie lämnar honom. Romanen fick ett fint mottagande och väckte mycket uppmärksamhet i de gamla hemtrakterna.

Men det är som det är med debutromaner. När vi nu för den på tal skruvar hon lite på sig.

– Jag tänker inte mycket på den längre, den känns väldigt långt borta. Men jag var aldrig riktigt nöjd med den.

Uppmärksamheten var dessutom förödande för skrivandet. Hon hade visserligen redan hunnit drömma drömmen om glupahungern, men det gick inte att fortsätta.

– Hela cirkusen, när alla medier i Norrbotten hörde av sig, var väldigt chockartad. Det tog totalstopp, med alla nya ögon och en högre prestationströskel. Jag tror inte att jag skrev ett ord på ett år.

Glupahungern är på många sätt en helt annan typ av roman än debutboken, vilket visar vilken oförvägen författare Andrea Lundgren är. Den är centrerad runt tre generationer kvinnor, Elina, Ingrid och Baba, och huset mellan Luleälven och skogen. Men deras helt realistiskt tecknade tillvaro står mot en mytisk berättelse om ett väldigt träd vid en gömd tjärn, vars hjärtslag vibrerar genom markerna, och en eremit som kanske egentligen är en enorm och uråldrig björn.

– Berättelsen om gudinnan Inannas nedstigande från det stora ovan till det stora nedan är 5 000 år gammal och handlar om samma saker som berättelserna om Jesus eller Orfeus. Det är något svindlande i att det som människan gör är att berätta historier på samma tema, för att göra tillvaron begriplig, för att stå ut. Jag får med en knivsudd av den känslan när jag själv sysslar med myter.

Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget kanske associerat Andrea Lundgrens fascination för drömmar och uråldriga myter till Sigmund Freuds lärljunge Carl Gustav Jung. Jungs läror omfattade bland annat arketypiska bilder och det kollektiva omedvetna.

– Jag stötte först på Jung när jag gick på universitetet. Jag blev helt frälst, även om han nu inte betyder lika mycket. Jag har ju också alltid varit intresserad av myter och sagor. När jag var ung var min favorithylla på biblioteket Mz. Vet du vad det är?

Nej.

– Folktro. Jag kan allt vad man ska säga om man möter någon i skogen!

Glupahungern är bitvis rätt läskig, med ett slags övernaturliga inslag. Är det något som lockar dig?

– Jag är inte intresserad av det övernaturliga i sig. Jag ser det mer som ett möjligheternas rum. Det är vad som intresserar mig i sagorna också, att de är ett slags gränsland.

Skogstokig. Andrea Lundgren är väl förtrogen med skogen och dess både verkliga och mytiska invånare och inslag.

De klassiska myternas återkommande teman, som födelse, initiation och död, är samma slags gränsland och gränsöverskridande som novellerna i Nordisk fauna gestaltar. På ytan är texterna händelsefattiga. De arbetar mer med suggestiva stämningar än konventionell handling, men samtidigt genomgår huvudpersonerna något slags förskjutning eller förändring. Här är flickvännen som alltmer hundlik väntar på pojkvännen som kommer hem för sent, här är en förhånad teolog som forskar om änglar och möjligen slutligen möter en, här är modern som tycks bli den katt hon har begravt i trädgården. Men egentligen kan man kanske säga att de alla längtar efter något slags nåd.

– Ja, det finns ett icke-religiöst andligt tilltal i boken, som jag är lite förvånad över att nästan ingen har pratat om, men vi lever ju i en väldigt sekulariserad tid.

 

 Och så är det det där med djuren. Andrea Lundgren växte upp med ett mindre menageri i hemmet och har en särskild relation till djur. För personerna i Nordisk fauna finns det också något lockande i det djuriska.

– Vi har glömt bort att vi är djur. När vi möter ett djurs blick, om vi förmår att se genom alla konstruktioner och föreställningar, kan vi få en aning om att vi bara är två varelser mittemot varandra. Och då är det nästan som om en överföring kan ske, att man kan bli lite räv.

Även om förvandlingen eller gränsöverskridandet är ett tema så menar Andrea Lundgren att urscenen i hennes författarskap är en annan: Hemkomsten. Och återkommande i böckerna är att en saknad person återvänder. Men förutsättningen för hemkomsten är ju avfärden. Är inte den i så fall lika grundläggande?

– Avfärder företar man hela tiden, de kan man inte välja bort. Från min barndom har jag starka minnen av rädslan för att bli lämnad. Jag drömde mardrömmar om att mamma försvann i skogen eller bara satte sig i bilen och körde iväg. Resorna till och från pappa varannan helg var också jobbiga, att hela tiden bli uppryckt ur sin lilla frid. Nu kan jag få stark ångest när jag ska gå ifrån mitt eget barn. Då känner jag allt som jag kände när jag var liten och kanske känner hon samma som jag gjorde? Det här har förstås också att göra med den existentiella ensamheten, vi är ju alla ensamma, och därför är det skönt att låta någon komma tillbaka. Det blir narrativt intressant att se vad som händer då, vad det är att komma tillbaka.

Andrea Lundgren har en särskild relation till djur. Den här heter Henry.

Skymningen sänker sig utanför, några snöflingor virvlar med vinden. Längre bort samlar sig träden till Sätraskogens naturreservat; en av anledningarna till att Andrea Lundgren bor i den här delen av staden. Inte mycket jämfört med barndomens vidsträckta skogar, men ändå.

– Går man i en skog går man samtidigt i alla. Och samtidigt inte. Första gången kan en skog tyckas enkel, men efter tusen gånger är den svårare och mer intressant. Det är precis som med en människa, som blir mer intressant ju mer man lär känna henne. För mig har skogen också varit en effektiv metafor för det mesta jag håller på med.

Hon hejdar sig, fortsätter:

– I skogen är döden och förgängligheten så tydlig, men även förvandlingen.

 

Foto: Mike Karlsson Lundgren. 

 

Andreas tre favoriter bland tidigare Vi-pristagare:
Torgny Lindgren (fick priset 1982)
Ormens väg på hälleberget var en mäktig bok att möta, all förtvivlan, en mörk predikan.”
Eva Neander (1949)
”Hon är mycket ny för mig, men jag tar med henne för att jag just nu går runt och känner mig lite besatt av hennes texter. Skörheten, skönheten.”
Mirja Unge (2005)
”Geniet. Finns det något som är sant så är det sättet hon skriver på.”
Anrikt pris
Tidningen Vi:s Litteraturpris har delats ut sedan 1947. Det ges till en författare som har utkommit under året och som har skrivit minst två och max fem skönlitterära verk.
Bland pristagarna genom åren finns namn som Lars Ahlin, Sara Lidman, Stig Claesson, Kerstin Ekman och Jonas Hassen Khemiri.
Prissumman är 50 000 kronor.
Årets jury har bestått av Torbjörn Elensky (kulturskribent, författare), Augustin Erba (journalist, författare), Lina Kalmteg (kulturskribent, författare), Ulrika Knutson (kulturskribent, författare), Peter Fröberg Idling (Vi:s litteraturredaktör) och Unn Edberg (Vi:s chefredaktör).
Till havs! Andrea Lundgren medverkar i årets upplaga av Tidningen Vi:s litteraturbåt! 
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar