Porträtt

Minst sagt mångsidig

av Johan Norberg

Nino Ramsby år 2015 års Taubestipendium för sitt unika och klichébefriade konstnärskap. Vi:s musikkrönikör Johan Norberg har träffat en mångsysslare som inte skulle göra bort sig i en Sickan Carlsson-film.

Vet du vad, jag är så lycklig över det här stipendiet. Att nämnas i samma andetag som Evert Taube, att anses vara en av dem som skriver visor på det sättet, känns otroligt fint, säger Nino Ramsby när vi ses i hans arbetslokal i Stockholm.

Hur är ditt förhållande till Taube?

– När jag var yngre var det viktigt att allt var ”sant” i mina texter, men i dag kan jag uppskatta hans sätt att brodera ut verkligheten med svulstiga och dramatiska texter. Evert Taube målar upp sin värld på ett sätt som är mycket roligare än det som ska vara den exakta ”sanningen och verkligheten”. Man kan tänka, var han ens sjöman? Alltså, det var han säkert, men jag tror han drog en del rövare också, och ju äldre jag blir ju mer gör jag också det. Man måste få brodera, annars kan det bli fattigt.

Kan vi ta dig i kronologisk ordning?

– För mig kom musiken före texterna. Så länge jag kan minnas, redan från treårsåldern, förstod jag språket musik. Farfar var musiker, farsan spelade lite gitarr och hans bror Walter Ramsby var riksspeleman och även klassiskt skolad klarinettist. Mina föräldrar lyssnade mycket på musik och det präglade mig naturligtvis. Som riktigt liten kunde jag säga ”Nej, nu ska jag gå och sova middag och lyssna på Vivaldi”. Snacka om lillgammalt.

Ninos arbetslokal är belamrad med konstnärsmaterial och musikinstrument. Inredningen är underordnad kreativiteten och jag får baxa undan lite saker för att kunna sitta ner i soffan med min kopp kaffe. Hans person är helt originell och ändå självklar. Det djupa allvar som finns i det konstnärliga uttrycket motsägs av en personlighet som är lättsamt okomplicerad och helt förtjusande.

Han töjer på stavelserna som en gammal söderkis, och det stubbade håret, de rymliga byxorna och den urtvättade skjortan känns mer som en stuveriarbetare från 1930-talet än en musiker 2015. Han skulle med stor trovärdighet kunna klippas in i en film med Sickan Carlsson, komma in och säga ”äh, dra på trissor”, och det skulle kännas klockrent.

– Jag började lira kvarpa (klarinett, reds. anm.) i tioårsåldern och spelade i orkester, men var dålig på att öva. Var mer av en gehörsmänniska, så noter blev mest en blockering. I många år var jag tjurig över att ingen lärde mig improvisation eller bruksspel, men det gjorde ju å andra sidan att jag hittade mina egna uttryck. Senare, i tonåren, lyssnade jag på jazz och blues, köpte en bas och lirade till Bob Marley-skivor. Gitarr var svårt; jag kämpade med att byta mellan ackorden C, F och G, men en bra lärare på gymnasiet visade mig A, E och D, typiska gitarrtonarter, och ”poff” så lossnade det. Jag kom i gång.

Nino är en musiker som jag har iakttagit på avstånd under åren. Min allmänbildning om den alternativa svenska popscenen är klen, men en skiva med farbrodern Walter Ramsby fanns hemma i min familj och därför har jag noterat varje gång Ninos efternamn dykt upp på tidningarnas musiksidor, vilket hände ofta under 1990-talet. Hans olika projekt utvecklades till stora svenska utlandsframgångar, på den tiden sådant var en sensation.

– När jag var 19 år bildade jag tillsammans med trummisen Jim Tegman och basisten Daniel Ewerman gruppen Salt. Jag hade aldrig tänkt stå längst fram, men det blev så eftersom jag började skriva låtar. Vi gillade Cornelis, särskilt skivan Poem, ballader och lite blues, när han var ”soulig”. Det är min kärna, det afroamerikanska – gospel och soul, Marvin Gaye och Prince – men när hela grunge-stilen kom på 1990-talet influerade den oss och då blev det rock. En massa utländska skivbolag kom till Sverige och såg oss spela, och till slut skrev vi kontrakt med Island Records.

Våren 1996 fick Salt en hit i USA och gjorde tre turnéer, men i den vevan började Nino må riktigt dåligt och fick panikattacker. Han kände att han höll på att döda musiken genom att harva runt och splittrade bandet.

– Visst ville jag spela, men inte så att jag måste försörja mig på det. Jag kan inte leva på ett sätt jag inte förmår. I stället började jag som lärling för att bli grafisk formgivare. Snart kom lusten till musik tillbaka och två band bildades parallellt, Grand Tone Music och Baxter. Vi släppte flera skivor, men i efterhand ser jag att jag bromsade där också. Baxter hamnade på Madonnas skivbolag och vi åkte fram och tillbaka till Los Angeles. ”We’re gonna make you big”, sa de, men jag tyckte bara att de var patetiska.

Det var i och med skivorna Visorna (2004) och Jazzen (2006) som jag på allvar började lyssna på Nino Ramsby. Titlarnas ironiska glimt rörde om i mitt kategoriserande av musik. Jag visste att Nino varken var vis- eller jazzmusiker, så en känsla av ”vad är nu det här?” gjorde mig muntert intresserad. Och jag blev inte besviken. Det är rösten som fångar uppmärksamheten och utplånar gränserna mellan genrer. Uttrycket ligger nära mina favoriter Elis Regina, Chet Baker och Barbro Hörberg. Sångare med direkt tilltal utan vokaltekniska manér. Röster som skänker tröst.

– Så här var det: Jag var på Visfestivalen i Västervik en gång i början av 2000-talet som publik. Och – missförstå mig inte, nu får jag väl aldrig spela där – det var gulligt på ett inställsamt sätt som inte var bra. Artisterna drog respektlöst över tiden, vilket gick ut över andra. Så jag tänkte: ”Nä, nu måste jag göra en visskiva.” I vanliga fall är det inspiration som startar ett projekt, men här var det något annat. Jag kände: Det här kan jag göra bättre! Så är det med mig, jag kan pendla mellan hybris och uselt självförtroende.

Tidigare hade Nino uteslutande skrivit på engelska, men skivan med visor skulle vara på svenska. Det blev en coverplatta.

– Det svenska språket hade aldrig känts bekvämt för mig, så jag tänkte att om jag närmar mig svenskan där det redan finns ett bra anslag kan det ge en ingång – låtar som Cornelis Fredrik Åkares morgonpsalm eller Eva Dahlgrens Hjärta av guld. Skivan gjordes tillsammans med pianisten Martin Hederos och vår nästa plan blev att göra plattan Jazzen, där jag egentligen bara skulle göra översättningar. Då var jag i en period präglad av tankar kring min transsexualitet. Mycket kändes svårt, och under långa promenader kom texterna kring könsidentitet.

– Med Visorna och Jazzen fick vi plötsligt engagemang på vis- och jazzfestivaler. Det är underbart, jag älskar musikstilarna, men ser stor humor i mänsklighetens vilja att kategorisera.

Och sedan fortsatte du på det spåret, jazzen.

– 2007 frågade pianisten Ludvig Berghe om jag ville gästa hans trio på Gröna lunds jazzscen. Det kändes som en jättechans, så jag tänkte ”nu jävlar!” och skrev en text till en av hans låtar. Senare samma år kom jag till en releasefest för hans nya album – trängde mig på, kan jag nog säga – och då sa vi att ”vi gör en skiva” och det blev Du har blivit stor nu (en kamp!). Sedan dess har vi spelat mycket och gjort en skiva till.

Dina visor i dag är kortfattade, små tonsatta tankebanor.

– Jag började skriva poesi för två, tre år sedan, och det hjälpte mig att komma bort från en typisk visform med många verser. Nu är det korta texter enligt formen ”säg det – slutdiskuterat”.

Under våren 2015 dök följande meddelande upp på Ninos hemsida:

”Ninos pronomen är numer han (tidigare hon). Nino är transaktivist och transsexuell och identifierar sig som kille/boy/man. Detta borde inte vara viktigt att tydliggöra eller ens nämna, men eftersom vår värld ännu inte är van vid transsexuella så är det viktigt … väldigt viktigt att synliggöra så ofta och mycket som möjligt. Kram.”

– Alltså, jag gillar mitt namn Nina, men har inte förrän nu förstått att jag behöver tydliggöra för mig själv att min könsidentitet inte är en kvinnas, fast jag är född sådan biologiskt. Den känslan har jag länge stängt av och det har fått mig att må väldigt dåligt. På ett medvetet eller omedvetet plan har jag alltid tänkt på mig som kille, förträngningen är en märklig grej som inte går att förklara riktigt. Jag tror inte transsexualism har med miljö att göra, det är inte ett livsstilsval, att man vill vara lite ”speciell”. Varför man föds med annan könsidentitet än sin biologiska finns det väldigt lite forskning på, men att det kan vara så är ju jag och många med mig ett bevis på.

– Egentligen borde jag inte vara tacksam – det ska ju vara självklart att man får stöd och medicinsk hjälp – men jag är otroligt tacksam över landet vi bor i, att det finns förståelse. Så sent som på 1980-talet ingick psykiatrisk tvångsvård i transvården.

Evert Taube hade nog inte höjt på ögonbrynen inför resonemang kring transsexualism. Även om det inte diskuterades öppet på den tiden var det knappast obekant för en konstnär som levde i de flesta miljöer runt om i världen.

Musiken, texterna och bildkonsten är något Nino har gemensamt med Evert och just nu kan man se Ninos konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

– Jag ställer ut tillsammans med Lars Lerin och Kakan Hermansson, med bilder gjorda i ett slags blandteknik. Det kan börja med en teckning av en kropp, så tar jag ett foto av mitt huvud, monterar ihop med teckningen, laddar in det i mobilen, använder appen Brushstroke, tar in det i datorn, skriver ut och målar på det med akvarell eller olja. En lång process där jag inte riktigt vet i förväg hur den ska bli.

Vad ska du göra med stipendiepengarna?

– Jag ska köpa en riktigt bra akustisk gitarr.

Det hade Evert gillat, tänker jag.

 

 

Text: Johan Norberg
Foto: Martin Stenmark

 

 

MUSIK, KONST, FORM, FOTO…
Namn: Nino Ramsby.
Ålder: 43 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Musiker, låtskrivare, grafisk formgivare, konstnär, fotograf, poet med mera.
Spelar: Gitarr, bas, klarinett, trumpet, flöjt, trummor, cello. Bland annat.
Aktuell: 2015 års Taubestipendiat. Ställer ut konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, tillsammans med Lars Lerin och Kakan Hermansson, fram till den 9 augusti. Ninos senaste skiva, Du kan och sov nu, kom i våras.

 

 

EVERTS EGET STIPENDIUM
* Taubestipendiet instiftades 1960 av Tidningen Vi och Evert Taube. Det ges för ”sångbar dikt eller tonsättning av dikter”, enligt Taubes egen formulering. Sedan 1990 delas stipendiet ut i samarbete med Taubesällskapet.
* Stipendiesumman är 50 000 kronor.
* Årets jury har bestått av Johan Norberg och Tomas Dur Fläckman från Tidningen Vi, samt Erling Matz och Ralf Sandberg från Taubesällskapet.
*  Taubestipendiet är den enda utmärkelse i Taubes namn där skalden själv har varit med om instiftandet och formuleringen av statuterna.  Taube var en flitig medarbetare i Vi under 50- och 60-talen.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar