Historia

Min mormor & rasbiologerna

av Anna Kågström

Anna Kågström fick en smärre chock när hon öppnade en bok om den kontroversielle rasbiologen Herman Lundborg.
Här är historien om ett fotografi som sannerligen kom på avvägar.

Flickorna är så fina. Jag är sex år och står på tå vid väggen med släktfoton hemma i Örnsköldsvik och pekar på favoritbilden: Karna, Sigrid, Ellen,

Lizzie, Inga, Annie … Den äldsta flickan är min mormor Maja. På detta ateljéfoto från Hudiksvall sitter hon som en samlande gestalt med sex yngre systrar. I syskonskaran finns ytterligare fem äldre syskon; tre systrar och två bröder.

När bilden togs tillhörde familjen med den stora barnaskaran Hudiksvalls borgerskap. Pappan drev lanthandel, men när Maja var i tioårsåldern hotades plötsligt företaget av konkurs. Kort därpå dog pappan under oklara omständigheter. Kvar stod mamma Hanna med tolv barn. Hon lyckades driva firman vidare, men blev med åren allt mer upptagen av religionen.

Mammans eviga böner – och frånvändhet? – plågade Maja. Långt senare, som min mormor, ska hon med en pillemarisk blick fråga, när jag får vänner på besök: ”Är hon/han religiös? Är det svårartat?” Men på fotot är hon ännu ung, året är 1926, och hon sitter finklädd i folkdräkt framför fotografen. Om bara några år ska hon gifta sig med min morfar, en änkeman från Härnösand med fem barn i bagaget. De får ytterligare ett barn tillsammans och så småningom 15 barnbarn.

Det finns en annan bild från samma tillfälle bevarad, ett foto där systrarna står på rad i fallande längdskala. Första gången jag ser det har jag precis upptäckt, och helt nördat ner mig i, musikalfilmen Sound of music. Jag tänker på att min mormor Maja egentligen heter Maria, precis som huvudkaraktären i filmen. Jag noterar också att hon är längst på bilden. Med två så tydliga parametrar, förnamn och längd, landar jag i en självklar känsla av att mormor är bäst.

Här är fotot igen, med en bildtext som får nackhåren att resa sig.

Det är en slutledningsförmåga som – om än i en tioårings hjärna – är lika ”vetenskaplig” och självförhärligande som de slutsatser det svenska Rasbiologiska institutet ägnade sig åt vid samma tid som bilden togs. Personalen vid denna statliga myndighet reste runt i Sverige och fotograferade och mätte skall- och bäckenmått hos i förväg utvalda människor. Utifrån dessa så kallade data – och sina fantasier – utformade sedan institutets chef Herman Lundborg en raslära. Mängder av människors ansikten och kroppar användes i vetenskapens namn, åtföljda av bildtexter som påstår sig blottlägga innehållet under ytan: ”imbecill”, ”rå”, ”av blandrastyp”.

Som nybliven tonåring är också jag ytterst ytfixerad, och blänger på släktfotot under lugg. Mormor och hennes systrar ser så väna ut; nystrukna, blida, sams. Jag är inte blid, och saknar minsta tillstymmelse till att bli det. Jag får bli något annat.

 

Så dyker det svartvita fotografiet upp i ett helt annat sammanhang. 1979 är jag 15 år och sitter ensam framför tv:n och tittar på en dokumentär om andra världskriget. Plötsligt flimrar det välkända släktfotot förbi i rutan, och speakern – det kan vara Hans Villius skorrigt, trygga röst – berättar att detta var ett av de motiv nazisterna använde i sin propaganda för den högtstående, nordiska rasen.

Även min mormor får veta det, vid 72 års ålder. Men det är ett obehagligt samtalsämne i släkten och långt före googlandets tid. Jag och min mamma försöker tänka oss till en förklaring: Kan nazisterna ha fått fatt i fotot via Lizzie, mormors syster som bildade familj med en fabrikörson i tyska Nordenham före kriget?

Gissningarna leder ingen vart och faller i glömska. 1994 dör min mormor, 87 år gammal.

 

 

Herman Lundborg var chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Herman Lundborg var chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Så är det en tidig morgon i oktober 2015. Jag sitter på ett tåg mellan Umeå och Boden i en vagn där nära hälften av passagerarna ser ut att ha rest mycket långt, bärandes på en last av tunga, sargade blickar. Förmodligen är de på väg mot finska gränsen för att söka asyl. Jag bläddrar i Maja Hagermans nyutkomna bok Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta, petar in ett finger på ett uppslag och finner: Mormor.

Här är fotografiet igen, nu med en bildtext som får nackhåret att resa sig: ”Sju svenska systrar var en av Hans F. K. Günthers favoritbilder i Rasbiologiska institutets fotosamling. Även andra tyska författare, som skrev böcker om raser, lånade gärna just den bilden för att illustrera ’nordisk typ’ ”.

Historien bakom den snabbt förbiilande bilden i tv-dokumentären var alltså sann. Tyska rasbiologer ”lånade gärna” ateljéfotot från Hudiksvall i sitt teoribygge kring den nazistiska raspolitiken och raslagstiftningen.
Jag sträckläser boken och häpnar över det aktiva nätverk som författaren Maja Hagerman skriver fram mellan å ena sidan Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet och å andra sidan tyskspråkiga rasbiologer. Hur de bytte ”vetenskapliga” artiklar med varandra. Hur Hans F. K. Günther – sedermera chef för det tyska rasinstitutet, inrättat av nazisterna – under en period arbetade vid Rasbiologiska institutet i Uppsala, och då måste ha haft fri tillgång till alla bilder där.
Hur rashygieniker runt om i världen delade bilder med varandra i ett slags förstärkande och monstruöst cirkelresonemang.

Även bilden på min mormor. Skickad mellan deras smutsiga händer.

Hur kunde mormorsbilden hamna i Nazityskland?

Väl hemma vill jag återigen veta: Hur kunde mormorsbilden hamna i Nazityskland? Jag googlar, ringer släktingar. Jag finner bilden arkiverad på Hälsinglands museum med ett ödesmättat tillägg i bildtexten om hur ”fotografiet öppnar ett ohyggligt mörker bakom de sju flickebarnen”. Textförfattaren, JanOlov Nyström, tipsar per telefon om två personer i bygden, ökända för sitt stöd för Rasbiologiska institutet. Den ena är Axel Leman (död 1957), fabrikör vid Holma Hälsinglands linspinneri i Sörforsa. Den andre är kyrkoherde Ernst Ålander i Gnarp (död 1967), som var uttalad nazist och antisemit och en av dem som försåg Herman Lundborg med tips på mänskliga objekt av ”rasblandad typ” att dokumentera. Kan det ha varit någon av dem som skickade fotot?

Jag mejlar Maja Hagerman, som snabbt replikerar: ”Fullträff!” I sitt arbete med boken har hon gått igenom drivor av korrespondens till och från Rasbiologiska institutet. Både Leman och Ålander har brevväxlat med Herman Lundborg.

Det finns förstås också en annan möjlighet. Var det kanske någon i mormors familj som – stolt! – sände familjebilden till Rasbiologiska institutet? Denna statliga myndighet uppmanade ju svenska folket att göra det. Sympatiserade en eller flera familjemedlemmar rent av med de samtida idéerna om rashygien?

Ännu i dag tror 21 procent av svenska folket att det finns ”raser” enligt en undersökning från Demoskop 2015, beställd av föreningen Vetenskap och folkbildning. Människor från hela världen flyr till Sverige för att få skydd, samtidigt brinner flyktingförläggningar. Rasister hotar och hatar i sociala medier med ett väsande eko från förr. Nya ideal- och hotbilder produceras.

Så rymmer mormors 19-åriga blick på fotot en sorgligt aktuell dimension: Vem har rätt att finnas?

 

Anna Kågström, Maja och barnbarnet Vera.

Anna Kågström, Maja och barnbarnet Vera.

Även om mormor och hennes systrar inte har blivit tillnärmelsevis lika skändade i rasbiologisk propaganda som exempelvis anonyma och avklädda ”lappar” eller ”rasblandade”, är de olovligt använda i ett avgrundsdjupt syfte som smittar ända in i vår tid.

Numera hänger fotot i släktens sommarhus, på finplats på väggen i storstugan. Det är också därifrån jag har de flesta verkliga minnena av min mormor, från de årliga långbesöken hon gjorde hos oss.
I mitt inre fotoalbum är mormor en öppen människa med en rå men hjärtlig humor. Hon bakar gudomliga wienerbröd och är – trots semestertiden – noga med att lägga hår och måla naglar. Hon badar sällan, men röker gärna i solen. En sommar inför hon en svordomsdosa i familjen. Svärande åläggs att för varje fult ord lägga tio öre i dosan; mormor betalar mest. För mig är hon också en korthaj, som en julidag lär mig att spela poker. Med den eviga cigaretten mellan pek- och långfingrarna dänger hon den vinnande kåken i bordet och skrockar: ”Där fes du i pumpen!” Hon vinner nästan alltid, och löser alla korsord i Svensk Damtidning.

Min mormor kidnappades av nazisterna. Härmed tar jag henne tillbaka.

 

Text: Anna Kågström
Foto: Inga Undén/Hälsinglands museum, privat

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar