Reportage

Europas farligaste skolväg

av Per Christian Selmer-Anderssen

Masja och Vlad har Europas farligaste skolväg. Fem år efter krigsutbrottet bor fortfarande 400 000 barn mindre än två mil från stridigheterna i östra Ukraina.

Klockan är sex på morgonen när Vlad Rastorguev vaknar av en kraftig smäll. Det första han tänker är: Var är mamma?. 

– Mamma! Mamma! skriker han. 

Sekunder senare är hon i rummet. Kastar ned Vlad och lillasyster Katja på golvet, samtidigt som fönstren krossas. Hon försöker dra på barnen kläder. Katja skrikgråter: 

– Mamma! Mamma!  

– Det går bra, säger mamma. Allt blir bra.

Blomkrukan är krossad, kylskåpet söndertrasat, datorn sprängd i bitar. Hamstern ligger stel i fönsterkarmen. Han dog av rädsla. Explosionen har också träffat gasledningarna och den stickande lukten sprider sig i lägenheten. Kan familjen sprängas i luften? De försöker öppna ytterdörren, men det går inte. Till slut får dörren brytas upp.

 Vlad, Katja och mamma Oksana Rastorguev bor bara några få kilometer från flygplatsen i Donetsk, i det område som kontrolleras av proryska rebeller. Varje dag utkämpas våldsamma strider mellan rebellerna och ukrainska regeringsstyrkor. 

I april är det fem år sedan maskerade rebeller tog kontroll över administrativa byggnader och militärbaser i de ukrainska provinserna Donetsk och Luhansk och utropade så kallade folkrepubliker. Avspärrningar sattes upp och soldater från Ryssland skickades in, soldater som president Vladimir Putin fortfarande påstår är frivilliga. Ukraina svarade med luftangrepp för att sedan dra tillbaka soldater och tjänstemän från sina östligaste städer. Efter några veckor var det fullt krig. 1,5 miljoner människor har tvingats på flykt och 10 500 människor har hittills mist livet. Det senaste halvåret har fyra barn dödats: En liten flicka i en skottlossning, och tre tonårspojkar som dödades av en landmina i en övergiven byggnad. Den enda överlevande var en tioåring som senare förklarade för FN:s barnfond Unicef: ”Vi skulle bara på äventyr”. 

– Skolvägen är särskilt farlig. Det finns minor och odetonerade objekt, och barnen kan träffas vid sammandrabbningar. Även skolan kan bli ett mål, säger Unicef:s representant i Ukraina, Giovanna Barberis. 

Märke efter explosionen i Vlads familjs lägenhet.

400 000 barn bor mindre än 20 kilometer från fronten i östra Ukraina. Det här är berättelsen om två av dem.

 Det är den nionde maj 2018 och feststämning i Donetsk centrum. Rebellerna firar fredsdagen efter andra världskriget med en militärparad, fyrverkerier och en utställning av ryska vapen. Vlads familj har bestämt sig för att stanna hemma. 

För att komma till deras kvarter måste man först ta en buss från centrum till tågstationen. Sedan får man gå genom zonen som skiljer stadens trygga och farliga delar åt. Här finns inga restauranger, parader eller glada barn med folkrepublikens svart-blå-röda flaggor. Marknaden bombades för två år sedan och är som ett bränt svart sår i solen. Restaurangen blev pinnved för länge sedan. Några berusade män med plastflaskor i händerna har tagit över en lokalbuss och spelar Abbas Dancing Queen på högsta volym medan de brölar i vårkvällen. Grannhuset saknar en vägg. Lampor och halva sängar sticker ut ur byggnaden, tillsammans med andra kvarlämnade möbler och glömda kläder.

LÅST LÄGE. Östra Ukraina håller på att utvecklas till en så kallad frusen konflikt. Kompromissviljan är låg på båda sidor.

Det är i det här området som Vlad och Katja går i skolan.

– Jag gillar att åka skateboard, leka kurragömma och spela schack, säger tolvårige Vlad.

Han har inte riktigt lärt sig skateboard än, men en klasskompis har lovat att visa honom tricken. På helgerna spelar han rugby eller leker med grannbarnen. 

 

”Ett, två, tre, fyra, fem”, börjar Vlad räkna medan fem små kroppar hittar en plats på klätterställningen. Raketen i april slog ned bara några meter härifrån, men klätterställningen och gungorna är hela, och det är fortfarande en perfekt plats för blindkurragömma. Barnen stannar upp när Vlad kommer till tio. Han går fram mot ställningen med slutna ögon och försöker fånga så många kompisar som möjligt. Det är kul i tio minuter innan Vlad ropar:

– Var är schackbrädan?

Han var bara åtta år när kriget kom till Donetsk, men han minns ändå livet före vapnen. 

– Vi kunde vara i naturen. Morfar och jag plockade gräs som vi gav kaninerna.

Han fiskade vid flodbädden. Badade utan att vara rädd för minor. Åkte till grannstaden, utan att vänta ett dygn i bilkö. Sov lugnt hela natten utan att bli väckt av det vinande ljudet av en raket på väg. De var dubbelt så många elever i skolan då.

– I min klass har de flesta elever kommit tillbaka. Det var bara en som försvann och han var väl egentligen inte så okej. Klassens ljus. Vi blev bara stressade av att ha honom där, säger Vlad.

Det mesta är igenbommat i stadsdelen där Vlad bor.

Har de vuxna förändrats efter kriget?

– Ja, det tror jag. De har blivit argare på politikerna.

Mamma Oksana, 34, tittar nyfiket på Vlad, men han tänker inte säga mer om arga vuxna. Därför berättar hon själv.

– Rysklärarens hem blev bombat. Hennes son dog i angreppet och huset totalförstördes. En dag tog hon tag i två elever och slog ihop deras huvuden och skrek ”Varför bråkar ni så, jag har mina egna problem!”.

Fick hon sparken?

– Nej. Hon bor här i närheten. Hon blir Katjas klassföreståndare till hösten.

Vlad säger att han inte vet vad som egentligen hände.

– Jag satt och ritade, så jag såg ingenting. Men hon är mindre arg nu. De bråkiga eleverna har flyttat.

Men Oksana Rastorguev är fortfarande arg. 

– Jag är arg på både Ukraina och Donetsk. Jag är arg för att folkrepubliken Donetsk placerar vapen i bostadsområden, skjuter mot Ukraina och sedan flyttar vapnen igen, säger hon.

Vlad, mamma Oksana och lillasyster Katja bor bara några ­kilometer från flygplatsen, där hårda strider utkämpas dagligen.

Den typen av krigföring har också kritiserats av Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa. För tre år sedan sade vice chefen för observatörerna, Alexander Hug, att det är en tidsfråga innan lokalbefolkningen i Donetsk gör uppror. Han fick rätt. Tidigare stöttades rebelledarna av patriotiska pensionärer och upproriska ungdomar. De som inte höll med den nya staten höll lämpligen tyst. Nu är stämningen en annan i Donetsk. När de grönklädda militärledarna kommer till ett nyligen bombat område med propagandaapparaten i släptåg, möts de av en rasande civil-befolkning. ”Ni måste sluta skjuta med tunga vapen från vårt bostadsområde”, ropar mormödrarna medan presstalesmännen beordrar filmteamen att sluta filma. Oksana Rastorguev suckar när hon tänker på framtiden. 

– Det är nog poänglöst att bli en del av Ukraina igen, och det är ingen som väntar på oss i Ryssland. Vi vill bara ha fred, säger tvåbarnsmamman.

Sonen Vlad drömmer mest om Moskva.

– Det ser kul ut där. Jag följer några videobloggare som delar ut gratis pizza på gatan!

Vlad vill bli läkare när han blir stor. 

– Jag vill hjälpa andra människor. 

Mamma Oksana börjar skratta.

– Det var nytt för mig. Tidigare ville du bli boxare. Jag köpte handskar och sandsäck men plötsligt tappade du intresset. ”Jag vill inte slåss”, sa du.

– Nej, jag gillar inte slagsmål, säger tolvåringen.

Mamman stryker försiktigt hans blonda lugg bakåt. Han är fortfarande tillräckligt ung för att inte protestera mot den kärleksfulla rörelsen.

– Jag vill hellre få folk att skratta. Göra andras vitsar roligare. Jag gör det med min bästa kompis. Han säger något som inte är så kul, och så vrider jag på hans ord och plötsligt är det skoj!

 På andra sidan fronten, på den ukrainska sidan om gränsen, ligger staden Marinka. Här finns en av Europas farligaste skol-vägar just nu. Ibland är beskjutningen så intensiv att barnen får sitta flera dagar i källare eller skyddsrum. 

– Vi försöker göra det så mysigt som möjligt i källaren. Spelar spel, pratar, underhåller varandra. Grannen har ett aggregat så pappa brukar gå dit för att ladda datorn så att vi kan se några filmer, säger Masja Lidnik, 13 år.

Hon har axellångt hår, mörka ögon och ser mycket äldre ut än vad hon är.

– Vi hade inget lyse på många månader, och vi har fortfarande ingen gas, säger Masja.

Lekplatsen går att använda, trots att en raket slog ned alldeles i närheten.

Under fyra månader stod Marinka under rebellernas kontroll, innan staden befriades av ukrainarna i augusti 2014. I november samma år kom eleverna tillbaka till skolan. Det uppstod någon slags normalitet med grammatik och algebra mellan de ständiga evakueringarna till närmaste skyddsrum. Eleverna drillades i skillnaden mellan inkommande och utgående beskjutning och lärde sig hur de ska kasta sig på golvet om faran blir akut.

– Men jag har inte fått in den reflexen och kan inte höra skillnad på ljuden. Därför kastar jag mig alltid på golvet, säger Masja och skrattar lite för sig själv. 

Sommaren 2015 angreps Marinka på nytt av rebellerna som ville ta tillbaka staden. Det skulle bli en av de värsta stridigheterna i konfliktens historia. Under ett dygn med tung krigföring stupade ett stort antal soldater och civila. Reb-ellerna lyckades inte, Ukrainas frivilliga styrkor tog en stor seger. Men för 13-åriga Masja har de senaste åren handlat om förlust. Hon har flyttat tre gånger, mist sin pappa och sett alla sina käraste ägodelar gå upp i rök. 

– En natt drömde mamma att eldklot kom mot vårt hus. Redan nästa morgon sa hon: ”Vi packar och åker till mormor.” Samma natt bombades huset. Allt brann upp och det som blev kvar stals.

Familjen bodde några månader hos mormodern innan de flyttade vidare till grannstaden Krasnohorivka. Masja gick i skolan där i två och ett halvt år innan hon kunde komma tillbaka till klassen i Marinka. De flesta eleverna hade flytt och hon hade vuxit. Kände ingen. En dag satt hon ensam  i matsalen. En flicka kom fram men Masja avvisade henne. ”Jag är ny här, bry dig inte om mig.” Den främmande flickan satte sig ändå ned och presenterade sig som Dasja. Från den dagen har de varit oskiljaktiga.

Armarna om varandra, näsan i samma mobil. De fnissar åt samma saker, med samma nästanvuxna ljud. Efter skolan går de tillsammans till parken. Ser på de tunga sovjetminnesmärkena efter andra världskriget, Afghanistankriget och Tjernobylkatastrofen. De som har stupat för sitt land blir ihågkomna här i Marinka. De allra flesta dör mindre hjältemodigt, men ändå alltför tidigt. I Ukraina är den förväntade livslängden för män 65 år. Masja förlorade sin pappa 2016. Han dog i en lungsjukdom. Hon pratar om honom i varannan mening. 

“Vi försöker göra det så mysigt som möjligt.”

Känner ni någon som blivit dödad i kriget?

– Ja, vi förlorade en i femman. Hans familj flydde till en annan stad, men huset de hyrde träffades. Han fick en vägg över sig, säger Dasja.

Masja pekar på en gammal rosa stenbyggnad.

– Där är ungdomshuset. Där kan vi spela teater och lära oss brodera. Men jag måste alltid tillbaka till Krasnohorivka före klockan sex på kvällen, så jag kan inte vara med. Det enda vi gör är att hänga här i parken, säger Masja.

Hennes gamla nedbrunna hem finns tre kvarter bort. 

– Vill ni se? Det är inte farligt. Vi brukar ofta dra dit för att leka.

”Vi känner oss trygga här”, säger rektorn vid Masjas skola, Ludmila Parsjenko.

Hon nickar mot sandsäckarna som är placerade vid fönstren. Försäkrar oss om att alla eleverna noga har övat på vad de ska göra om skolan blir träffad. 

Masja, Dasja och en kompis kollar mobilen. Sandsäckarna ger viss trygghet.

Förra året räknade Unicef fram att 700 skolor har blivit beskjutna sedan krigsutbrottet. Åtta skolor ligger mindre än 500 meter från en militärbas, vilket enligt Unicef kan vara en förklaring till att många skolor blir utsatta för bombning. Samtidigt har sex skolor tagits över helt av militär. Masjas skola i Marinkas centrum var en av dem. Efter angreppet mot Marinka den 3 juni 2015 gjorde ukrainska regeringssoldater skolan till sin bas.

– Vi kunde inte ha examen det året, men vi fick flytta tillbaka efter sommarlovet. Då var fönstren krossade, så barn, föräldrar och lärare fick hjälpas åt att täcka fönstren. Det fanns elektricitet men ingen värme i skolhuset. Den hösten var väldigt kall, säger rektor Ludmila Parsjenko.

Hennes höga klackar klapprar bort längs korridorerna. Hon bär en stram dräkt och håret är glänsande svart.

– Vi har märkt att det bombas mest på sommaren. Jag tror det beror på att vi har verksamhet i skolan resten av året. Om vi hade gett upp så skulle det nog inte finnas kvar något av skolan och Marinka skulle vara ännu mer utsatt. Det är barnen som beskyddar staden, säger Ludmila. 

Att befinna sig i ett krigsområde påverkar skolans dagliga arbete.

– Jag tror att alla barnen lider av posttraumatisk stress, men det visar sig på olika sätt. De har problem med minnet, de sliter för att hänga med, är inte så aktiva och har dåliga skolresultat. Men det är nog också för att många resursstarka elever har flytt. Deras föräldrar hade pengar, så de gav sig iväg, säger Ludmila.

Dansuppvisning i Vlads skola.

Före kriget fanns det 350 elever på skolan. Under de värsta stridigheterna var det bara 80 som kom. Nu går ungefär 170 elever på skola nummer två i Marinka.

Unicef:s representant i Ukraina, Giovanna Barberis, säger att de har gjort mycket för att hjälpa barnen vid frontlinjen. 

– Vi bygger upp center för trauma och psykisk stress, har haft flyttbara team och utbildar lärare i psykologisk första hjälpen. Det är ett otroligt stort behov. De psykiska påfrestningarna av kriget är mer kännbara nu än för några år sedan, säger Giovanna.

Men trots att behovet är ökande så har Unicef stängt traumacentret i Marinka. De hade inte tillräckligt med pengar för att hålla öppet. 

– Tyvärr är inte det humanitära stödet särskilt stort, så vi måste hårdprioritera. Konflikten i östra Ukraina ses inte som lika viktig som andra krig runt om i världen. Det är inte rättvist, för barn är barn oavsett var de bor, säger Giovanna.

Unicef säger att organisationen behöver 23,6 miljoner dollar för att hjälpa barnen i östra Ukraina. Hittills har de bara fått 15 procent av den summan från sponsorer och givarländer.

 

I Marinka är det tolv grader, regn och låga moln. Dörren till Masjas gamla hus står på vid gavel. Kanske inte så konstigt eftersom byggnaden har brunnit. Det luktar brand trots att tre år har gått. 

– Nu är nästan alla grannarna döda, säger Masja. 

Dog de i bombattentatet?

– Nej, eller jo, en av grannarna gjorde det. De har inte hittat hans huvud än.

Rösten är mjuk, ögonen varma och ledsna samtidigt.

– En annan, en arg granne, dog av hjärtinfarkt. Och förrförra året dog pappa av sin sjukdom. Titta, där är dockorna jag brukade leka med.

Det som en gång var ett flickrum är nu ett landskap av smält elektronik, halvbrända dockor och krossade vodkaflaskor. 

– Där stod min tv. Allt som hängde på väggen har smält. Men en tv som stod i vardagsrummet klarade sig faktiskt. Pappa tog med den hem.

Vad tänker du när du är här?

– Nostalgi. Hur jag lekte när jag fortfarande bodde här. Ser du gungorna där ute? En släkting till mig byggde dem. 

Hon och Dasja lämnar ruinen och följer oss genom de utbrända gatorna som leder till skolbyggnaden. Vi går förbi det slitna gröna kulturhuset, de många små matbutikerna och de övergivna villorna. 

– Jag har en återkommande dröm, berättar Masja. Eldslågorna kommer efter mig. Jag springer och springer, men kommer aldrig undan.

 

FULLT KRIG SEDAN 2014

  • I början av april 2014 tog proryska rebeller över Donetsk och -Luhansk i östra Ukraina och utropade självsvåldigt så kallade folkrepubliker.
  • Rebellerna var motståndare till den nya regeringen i Kiev som ville ha tätare samarbete med Europa. Några veckor senare bröt det ut fullt krig mellan rebellerna och ryska soldater på ena sidan och Ukraina på den andra.
  • Vintern 2015 undertecknades en vapenvila. Fem år senare följs denna vapenvila bara till viss del. Det är strider varje dag och fortfarande finns ryska soldater i folkrepubliken Donetsk.
  • Förra sommaren blev rebellernas ledare Aleksandr Zachartjenko dödad av en bomb på väg in i Donetsk. 
  • 31 mars 2019 är det val i Ukraina. Båda parter är intresserade av hur ett eventuellt presidentskifte kan påverka fredsförhandlingarna.
  • Omkring 10 500 människor har dödats i kriget. Cirka en tredjedel av dessa är civila.

 

Per Christian Selmer-Anderssen är journalist och jobbar till vardags för de norska tidningarna Dagens Næringsliv och Aftenposten. De senaste åren har han tidvis bott i Donetsk för att skriva en bok om konflikten där. 

Kyrre Lien är fotograf och arbetar för flera norska tidningar, samt för The Guardian och New York Times. 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar