Musikkrönika/Backstage

Magnifikt, Makoto!

av Johan Norberg

När jag studerade på Berklee College of Music i Boston 1982 fanns där en japansk student som gick sitt fjärde och sista år på pianolinjen.

Allt med  Makoto Ozone var magnifikt och framförallt virtuost. Han var 21 år men behärskade redan sitt instrument till fulländning – även de grandiosa gester man i vanliga fall mest förknippar med etablerade världsstjärnor.

På skolan träffades vi studenter varje kväll och jammade på gamla jazzlåtar i tillfälligt sammansatta band, och ibland gick ett rykte under dagen att Makoto kanske skulle komma och sitta in på några låtar. Han brukade parkera sin splitternya Ford Mustang vid stoppförbudet på Boylston Street utanför skolans huvudentré, gå rakt in förbi säkerhetsvakten (han var den enda eleven som aldrig behövde visa legitimation) och sedan till något av ensemblerummen. Makoto slog sig ner vid pianot och spelade en, kanske två låtar tillsammans med oss och gick sedan vidare till de andra rummen för sina korta inhopp.

Hans spel var känsligt, bländande virtuost och harmoniskt komplext.

Hans spel var känsligt, bländande virtuost och harmoniskt komplext på ett sätt ingen av oss riktigt förstod, men att det var det bästa vi någonsin hört, det visste vi. Ibland kunde han gå in i en lång soloimprovisation som stegrades till ett vansinnigt tempo med slängbas i vänsterhanden, precis som hans stora idol Oscar Peterson, men ännu snabbare.

När han en timme senare hade jammat med alla olika band sa han ”You all sound great”, gick ut till Mustangen och gasade iväg med parkeringsboten fladdrande under vindrutetorkaren.

Efter hans besök fanns där en elektrisk energi kvar i rummet som laddade upp oss till egna stordåd. Vi spelade bättre, mer fokuserat och med ny kraft. Framför allt gav det inspiration till att öva mer, bli lika bra som Makoto. Flyga fritt på de höjder han så ledigt verkade klara av.

Allt med den här historien är djupt odemokratiskt och beskriver en närmast sektliknande situation där undergivna lärjungar beundrar en mästare. Så var det, och det var underbart.

Ur ett politiskt perspektiv är det naturligtvis en katastrof. Här finns magi, elitism, passion och idoldyrkan, sådant som inte passar in i ett modernt samhälle, och knappast i en läroplan för musikhögskolornas jazzutbildningar heller. Man kan kanske säga att jazzen sedan dess blivit sekulariserad. Det är också bra, på ett annat sätt.

Men det var kul med Makoto.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar