Reportage

Liv i limbo – en resa längs den irländska gränsen

av Redaktionen

Hård eller mjuk brexit? Krasch utan avtal? Ingenstans är frågan så laddad och komplex som där Irland och Nordirland möts. Vi har rest längs gränsen och träffat de människor vars hela liv påverkas av besluten som tas i de politiska finsalongerna.

“Det kan bli katastrof för oss. Vi är i ett limbo och kan inte planera långsiktigt. Vårt öde ligger i händerna på människor som aldrig varit här vid gränsen.” 

Geraldine McGalde driver ett litet bageri i byn Gortnacarrow vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Bageriet är inrymt i föräldrarnas gamla bensinmack som ligger längs en vägsträcka som korsar gränsen fyra gånger på en mil. 

Som vanligt på lördagar har hon en strid ström av kunder. Oftast har hon hjälp av sin mor, men i dag är hon ensam i bageriet och har bråttom att ta ut plåtar med scones, knåda deg och stå i kassan. I veckorna levererar hon bröd till matbutiker på båda sidor av gränsen.

Snart kan läget vara helt annorlunda, och knutarna i gränsfrågan gör att företagare inte vet vad de ska göra med sin verksamhet. Törs de satsa? Borde de flytta?

Geraldine är lika förvånad som arg över att britterna röstade ja till att lämna EU.

Å ena sidan säger man att gränsen mellan republiken Irland och Nordirland har blivit osynlig. Man kan korsa den flera gånger om dagen utan att tänka på det, och när man går till affären väljer man efter pris och urval, inte efter på vilken sida av gränsen den ligger. Å andra sidan har gränsen fortfarande stor psykologisk och känslomässig betydelse. 

Katastrof!
Ska vi satsa? Eller flytta? Framtiden för Geraldine McGalde och hennes bageri är ytterst osäker.

Ända sedan Irland blev självständigt från det brittiska kolonialstyret 1921 har ön levt med kluven identitet. Vid självständigheten bröt sig sex av öns 32 grevskap loss och stannade kvar i Storbritannien som Nordirland. 

På Nordirland finns en gammal konflikt mellan den protestantiska majoriteten av befolkningen och den katolska minoriteten. I det inbördeskrig som pågick från 60-talets slut och tre decennier framåt var konflikten akut, och den skördade 3 500 liv. I folkmun kallas det, något eufemiskt, The Troubles. Under den tiden bevakades gränsen av en armé på nästan 20 000 brittiska soldater, som bland annat skulle hindra att irländska nationalister/terrorister tog sig in i Nordirland. Men efter ett fredsavtal 1998 försvann i praktiken gränsen. 

Men nu ska Storbritannien inklusive Nordirland lämna EU, Irland är kvar i unionen, och alla som bor på ön undrar: Hur kommer vår vardag att påverkas? Ska det bli en ”hård gräns” med kontroller och tullar igen?

Såren efter konflikten är nyligen omplåstrade och knappt läkta och varje förslag om ökad kontroll och minskad rörlighet rör upp gamla minnen och skapar rädsla. Vissa befarar att en hård gräns ska trigga igång The Troubles igen.

 

DEN GRÖNA ÖN
… är lika grön på båda sidorna om gränsen. Oron är nu stor kring vad som ska hända efter Brexit. Om det nu blir någon …

I Bryssel och i London, många mil bort, käbblar politikerna om utträdets former. På Irland kan det handla om att få ett staket över sin gårdsplan. 

Vi börjar vår resa i byn Rostrevor vid gränsens sydöstra del. Här träffar vi företagaren och tvåbarnspappan Charles. Trots att han växte upp i ett medelklassområde längre norrut, skyddad från The Troubles, minns han många detaljer från tiden. 

Han och några vänner trängdes i en liten bil på väg mot Dublin och en konsert med U2. Trafiken vid gränsen ner till Republiken Irland gick sakta som alltid och unga män var extra intressanta för militären. Vid checkpointen riktade en soldat nervöst sitt gevär mot Charles och hans kompisar medan bilen genomsöktes. Dagarna innan hade några brittiska soldater dödats av paramilitära Irländska republikanska armén, IRA. Charles kommer ihåg hur han stirrade in i gevärspipan och bad soldaten att lugna sig. 

– Jag minns att hans händer och pipan skakade. Han var inte mer än 19 år gammal och såg nästan skräckslagen ut. Fram tills dess hade konflikten varit något i periferin för mig, men där kändes det som jag var mitt i den, säger Charles medan han sippar på sin öl.

I dag jobbar han på ett företag inom jordbruksindustrin där resor både över gränsen och till andra europeiska länder hör till vardagen, så Brexit kommer att få konsekvenser. 

– Jag röstade nej, som de flesta här. Resultatet skäms jag över, och det gör mig fortfarande illa till mods, säger Charles.

 

Några mil västerut ligger tågbron Kilnasaggart Bridge vid byn Jonesborough där tågen mellan Dublin och Belfast susar fram. Under konflikten sades det att det vilade en förbannelse över bron. Den var ett vanligt mål för IRA-bombningar och en resa mellan nord och syd gick sällan ostörd. På en mindre bro i närheten syns fortfarande kulhålen från strider. 

Med utsikt över broarna, i öppningen till sin lada, står 87-årige bonden Frank Finnegan och samtalar med grannen Noel. Franks grova händer vittnar om ett liv av hårt arbete. Han bor på gården där han en gång föddes, och trots sin ålder sköter han den med åkrar och nötkreatur. Dialekten är grov och svår att förstå. Efter nästan varje mening kommer ett skratt.

– Vem gillar inte ett gott skratt? säger Frank. Han går in i ladan, tar fram en flaska whiskey som ligger gömd, bjuder och visar hur han brukade stå på gårdsplanen och peka finger åt de brittiska militärerna när de åkte förbi på den smala vägen.

Bonden Frank Finnegan gillar ett gott skratt, även om han är sur på Brexit.

Attackerna från IRA och ett landskap fyllt med militärposteringar och helikoptrar är för omvärlden i mångt och mycket glömda. Men för Frank som levde nära dem, väcker tanken på en hård gräns minnen från förr. 

– Ingen här vill det. Vi vill inte tillbaka till checkpoints och långa köer. De flesta ville stanna kvar i EU så varför ska vi behöva lämna? Britterna borde ju inte vara här från första början. Det är ockuperad mark vi står på, säger han. 

Han har själv mark i båda länderna, något han har gemensamt med många andra i området. Bönderna, deras djur och produkter passerar ständigt gränsen. En mardröm för bönderna post Brexit vore höga tariffer på jordbruksprodukter i handeln mellan EU och Storbritannien. För en mjölkbonde på Nordirland skulle det inte vara värt att skicka mjölken till Irland.

– För mig med min lilla mark och mina få maskiner blir det nog ingen större skillnad med Brexit, men för min granne blir det så, säger Frank, pekar på en stor gård nere i dalen och fortsätter:

– Han har flera hundra hektar på båda sidor gränsen, han kommer få det tufft. Men jag tror ärligt talat inte det kommer ske.

Motorstopp.

Om Storbritannien lämnar EU kommer det mellan Irland och Nordirland finnas fler officiella övergångar än vid EU:s hela östra gräns mot Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Medan vi kör längs gränsen glömmer vi ofta vilken sida vi befinner oss på. Den fria rörligheten gör att både resor och handel vid gränsen sker obehindrat. Att vissa företag tar chansen att tjäna på olika skattesatser syns på att det för det mesta ligger en bensinmack på irländska sidan, dit nordirländare åker för att tanka billigare diesel. Många företagare är nu oroliga för att förlora halva kundkretsen. 

I Clogher, just innanför gränsens irländska sida, hålls marknad på lördagar. Kläder, mattor, tvättmedel och loppmarknadsskrot säljs från sidan av skåpbilar och i tält. Shahida och Zahid Gulzar reser flera dagar i veckan från en förort till Belfast för att sälja kläder runtom på ön. Shahida berättar, medan hon viker kläder, om morgonen efter valet:

– Det var en chock. Vi ville inte alls det här. Vi vill kunna röra oss fritt.

Hon verkar ändå lugn för egen del. Blir det en hård gräns och de tvingas göra en tulldeklaration varje gång de är med på marknadsdagar, kommer det kanske inte vara värt att korsa gränsen, men med verksamheten på hjul kan de planera om. 

Bro som varit med om mycket.

Majoriteten av nordirländarna röstade för att stanna i EU, även om man hittar större stöd för lämnasidan ju längre bort från gränsen man kommer. När man för Brexit på tal vid gränsstäderna blir svaret ofta en uppgiven suck och ordet disaster – katastrof. 

Nordirländska Belcoo och irländska Blacklion delas av ett vattendrag. Det var en blommande tid för smugglarna när det fanns en gräns och alla fordon över bron var tvungna att passera tull och brittisk militär. Allt från livsmedel, tobak och hemelektronik fann alternativa vägar över åkrar och kullar. Vid Tesco-butiken i Belcoo möter vi prästen Charlie O’Gorman som är säker på att smugglingen kommer öka efter Brexit. Han minns tullstationen som fanns vid bron han nyss promenerade över. Det tar honom ett ögonblick att inse att hans församling sträcker sig över gränsen. För katolska kyrkan har den aldrig varit viktig. 

Fader Charlie är en diskret gråklädd man i 60-årsåldern som uttrycker sig behärskat. Men när det politiska läget kommer på tal skärps rösten. 

– Det är patetiskt! Britterna vill inte ha det här. Några demagoger som inte gjort sin hemläxa har lurat på dem en lögn. Det är chockerande. Ursäkta språket, men fuck off vill jag säga till dem! 

Han kommer på sig själv och tillägger att britterna är väldigt toleranta, att han har släkt i England och älskar att åka dit. 

NO PICTURES! Misstänksamheten är fortfarande stor i den delade staden Derry/Londonderry. Barnen är tillsagda att inte synas på främlingars bilder.

Derry eller Londonderry – namnet skiftar beroende på om man identifierar sig som irländare eller britt – är Nordirlands näst största stad och ligger vid gränsen i nordväst. Här skedde 1968 upptakten till The Troubles då en katolsk demonstration för medborgerliga rättigheter möttes med våld. 1972 års massaker Bloody Sunday gjorde saken än värre. Tretton personer dödades och lika många skadades när brittiska soldater öppnade eld vid en demonstration. Staden är ännu tydligt delad. Står man på stadsmurens högsta del vänd söderut ser man Union Jack och väggmålningar med slagord åt ena hållet. Trottoarernas kantsten är målad i brittiska flaggans färger – blått, rött och vitt. 

Åt andra hållet ligger Bogside prydd med den irländska trikoloren. Orden ”You are now entering free Derry” pryder en husfasad i områdets utkant. Konfliktens rot finns till stor del i detta område. Här styrde IRA, och överallt finns väggmålningar som hyllar konfliktens mest kända katolska offer. Fortfarande upplevs stadsdelen som hård, och skuggan av The Troubles ligger tung. 

”Hallå! Du får inte ta bilder på oss, ta bort dem!”, skriker några barn och springer emot oss. Trots att de inte är äldre än 12-13 år är stämningen hotfull. Deras föräldrar har sagt åt dem att de inte får vara med på främlingars bilder, att deras ansikten inte får synas. Misstänksamheten mot okända lever kvar även i generationerna som aldrig upplevt konflikten.

På lojalisternas sida av Derry/Londonderry vajar brittiska flaggor överallt.

Skiljelinjen mellan att vara för och emot Brexit följer med de gamla konfliktlinjerna, men inte rakt av. Elaine McNicholl hyr ut en lokal i stadskärnan till Justin som har samma efternamn och som driver ett fik, där Elaine också hoppar in och jobbar.

– Det är inget som delar oss, men det är ett bekymmer vi delar, säger Justin.

Elaine röstade mot Brexit och Justin för, men deras tankar om EU är likartade. Ingen av dem tycker att det är en perfekt organisation, men är i stort sett nöjda med vad det innebär för dem.

Justins röst för att lämna kom av en tanke om kontroll över resurser. Han ser också en framtid med ett återförenat Irland, något han inte tror ligger långt borta.

– Jag är irländare, och vad gör det för skillnad att lyda under London eller Bryssel? Jag vill att Irland ska vara en nation under eget styre. Jag har ingenting emot EU, jag vill ha fri rörlighet, och utbyte mellan kulturer i hela världen är helt fantastiskt. Jag tycker vi ska ha öppna gränser. Jag är lika nöjd med att vara i EU som utanför, så länge vi är en självständig nation, säger Justin.

Elaines tankar rör sig mer kring den nära framtiden och de praktiska konsekvenserna.

– Jag tror inte folk förstår vad det innebär. Det har tagit lång tid att skapa EU och lagarna är integrerade i vårt system. Jag är inte så mycket för EU som det fungerar i dag, det finns många brister, men jag är helt emot att överge skeppet av fel skäl, säger Elaine.

Hon delar ändå Justins tro på att den irländska ön så småningom ska återförenas.

– Det måste bli ett nytt Irland, inte bara att vi ansluter oss till syd. Det finns så mycket osäkerhet nu att den ekonomiska tillväxten stagnerar. Det enda som kan göra situationen bättre är ett nytt Irland. Det är en rent ekonomisk fråga, det handlar inte om vems flagga som hänger här. Ett land måste se till sina invånares intressen. Det gjorde engelsmännen, men Nordirland är långt nere på listan.

Elaine och Justin är kompisar trots att de röstade olika.

Ett återförenat Irland är en reell möjlighet som fått ökat stöd. I fredsavtalet från 1998 ingår att Nordirland, när det anses lämpligt, kan välja att gå samman med Irland. Den katolska befolkningen, som av tradition är för idén, har ökat i andel. Nytt är att fler protestanter ser det som en möjlighet.

Vid gränsens nordligaste punkt ligger byn Muff. Under konflikten köade bilar vid brittiska arméns checkpoint, där unga soldater med gevär rabblade de vanliga frågorna: ”Var kommer du ifrån? Vart ska du? Gå ut och öppna din bagagelucka”. Runt hörnet satt de irländska tulltjänstemännen på sina poster och väntade på att gripa smugglare. 

I dag är tullhuset i svart korrugerad plåt igenbommat och ogräs växer ur skorstenen. Där checkpointen låg finns nu Röda korsets lokaler, och det tydligaste tecknet på en gräns är att vägmarkeringarna byter färg från vitt till gult och de fyra bensinstationerna längs den enda gatan. 

I Muff låg förr dansbanan Borderland. När Derry en mil bort stod i lågor var Borderland ett löfte om en annan och fredligare värld. 

Ingen hoppas att den ska behöva öppnas igen.

 

Bakom reportaget:

Johannes Frandsen är bildjournalist. 2003 ägnade han ett helt år åt att studera konflikten på Nordirland. 

Mattias Lundblad är frilansfotograf och skribent. Bor numera i småstad i USA där brandkåren med jämna mellanrum marscherar med irländska säckpipor

 

 

 

Mer läsning:

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar