Ur arkivet

“Vad ska jag göra med min skotska by?”, sa Lennart Hellsing

av Lars Westman

I år skulle Lennart Hellsing ha fyllt 100 år, vilket uppmärksammas på många vis. För 50 år sedan följde Vi med Hellsing till den skotska ögruppen Hebriderna, där han precis hade ärvt en hel by.

Byn och gårdarna som Lennart Hellsing fått ärva ligger på Islay, en av de sydligaste öarna i Hebriderna. Fyren ute på udden är den första inseglingsfyren för trafiken på den stora linjen från andra sidan Atlanten. Även när det är lugnt bryter sjön i hamninloppet och varje dyning kastar upp väldiga vattenmassor.

– De här vågorna kommer från Labrador, säger gamlingarna vi pratar med.

Vi går upp på kullen ovanför byn som Lennart fått ärva. Vi ser dyningarna från Labrador komma rullande och hör dånet när de brakar in i de branta klippväggarna. Atlanten är blågrå. Hedarna och ängarna där fåren går och betar är fortfarande sommargröna. Vad skall jag göra med allt det här? säger Lennart.

Man ser långt, utåt havet och inåt land. I sydväst skymtar Nordirland genom diset. På kvällarna nere på hotellet sitter vi och lyssnar på radiosändningarna från Belfast. Mest musik, så några reklamsnuttar och så nyheterna med rapporter från kravallerna.

Irland och världen är långt borta. Här är det lugnt. Gårdarna ligger utspridda över heden. Inte ett träd, inte en buske. Nerför kullarna genom det tjocka torvlagret rinner vattnet, det goda whiskyvattnet, ner till brännerierna runt ön.

Alexander MacLaren.

Torven är den enda naturrikedom ön har. Utan torven blir det ingen whisky, utan torven blir det ingen eld i spisarna. Utan torven hade det kanske inte funnits några människor här långt ute i Atlanten. I de skogrika länderna är torven föraktad! Här finns det bara torv. Människorna lever av torv och när dom dör begravs dom i torv.

Långt borta håller bonden på Cladville på att ta in höskörden.Ett par kilometer bort ser vi ett par kvinnor som går på landsvägen in mot byn. Härifrån ser det ut som om dom stod stilla. Alla rörelser förminskas och försvinner i det här landskapet.

Gården där Lennarts mormors morfar, plantageägaren, hade sitt högkvarter lyser vit uppe på sluttningen till en kulle långt borta. Härifrån hade han en fin utsikt över sina marker. Hans undersåtar bodde nere vid stranden i de små grå stenhusen i Portnahaven som nu målats vita.

Ännu på den tiden då Lennarts moster bodde här under långa tider, fanns det mycket folk på gårdarna och i byn. Nu flyttar alla som kan härifrån. Gamlingarna blir kvar. Det är som på alla öar i Europa: Gotland, Sardinien, Färöarna, Hebriderna.

– Vad ska jag göra med allt det här? säger Lennart. Vad kan jag göra för dom?

 

Lennart Hellsings mormors morfar, Alexander MacLaren, var skotte. I början av 1800-talet utvandrade han från det fattiga Skottland till Guiana i Västindien där dom stora pengarna fanns att hämta.

Man vet inte så mycket mer om Alexander MacLaren än att han blev rik. Han blev plantageägare och från verandan på sin villa kunde han se ut över sockerfälten som sträckte sig ända bort till horisonten.

Han hade egna båtar som fraktade hem sockret till England.

Slaveriet hade officiellt upphört 1833. Det är möjligt att folket på Alexander MacLarens plantager hade det lite bättre än på andra håll. Det som skilde Alexander MacLaren från andra plantageägare var att han gifte sig med en av sina frigivna slavar.

Det var när hon dog som Alexander MacLaren flyttade tillbaka hem till Skottland. Han var rik, ja mycket rik, och köpte väldiga landområden på Hebriderna. Han hade sina före detta slavar med sig och några av sina sju barn, däribland Mary, Lennarts mormorsmor. Hon var svart och kallades Black Lady, Svarta Damen.

– Hon var en god människa, säger gamlingarna i Portnahaven.

 

Alexander har dömts hårdare av eftervärlden. Det är inte säkert att det var rättvist säger Lennart. Han visar oss ruinen efter huset där Alexander MacLaren hade sina före detta slavar. Den ligger vid vägen som går från Cladville över heden ner mot byn. Det gick illa för Alexander MacLarens före detta slavar. De kom från värmen nere i Västindien och i dimmorna och stormarna över Hebriderna blev dom sjuka och svaga. Under en höststorm beordrade Alexander MacLaren dem ut på fiske. Inga båtar i Portnahaven kunde gå ut. Master, vi kommer att drunkna, hade dom sagt. Men Alexander MacLaren hade skickat ut dom på sjön allihop fast han visste att dom skulle drunkna. Varför gjorde han så? Ingen av dem kom tillbaka.

– Det där hörde man när man var liten, säger Lennart. Men vet ni hur han dog? Han dog av hjärtslag när han fick veta att en av hans söner hade misshandlat en underlydande.

Han har dömts hårt, men man skall vara försiktig med att döma.

 

Nu ligger Alexander MacLaren begravd i mausoleum på en av grannöarna. Mary, hans dotter levde länge. Hon gifte sig med en läkare och reste under säsongerna omkring i Europa med sina döttrar. I Düsseldorf träffade döttrarna två svenska studenter som dom gifte sig med.

Mary dog på Riddargatan 35 i Stockholm där hon på gamla dar bodde hos sin dotter. Hon fick ett slaganfall när hon höll ett litet barn i famnen. Det var Lennart.

En kväll när vi sitter på den lilla krogen i Portnahaven säger Andrew Young, byns konstnär:

– En gång bodde det en gammal indisk kvinna i ett hus uppe på kullen. Hon var en god människa och mycket vis.

– Hon var ingen indiska, säger Lennart.

– Det var min mormors mor.

Lennart Hellsing äter frukost hemma hos Tom MacKenzier. Te, skinka, ägg och whisky.

Byn Portnahaven ligger längst ut på ön, på udden ut mot Atlanten. Det är en fattig by Lennart fått ärva. En gång bodde det mycket folk här, på Alexander MacLarens tid. Man levde på fiske och boskapsskötsel och i husen utmed gatorna som löper utmed King Street och Queen Street, bodde folk.

Nu är det tyst i Portnahaven. Dom som finns kvar är gamlingarna och några i medelåldern som jobbar med vägbyggen eller i whiskybrännerierna på andra sidan ön.

Några av gamlingarna går ut i sina småbåtar och fiskar lite grand. Bakom husen har dom sina små trädgårdar och där, bland blommor och travar med torv, ligger fisken på tork.

Lennart går omkring och hälsar på dem. Han och Yvonne Lombard var här i början av 50-talet och nu har han kommit tillbaka som ägare, landlord. Det är en feodal situation han hamnat i. Folket äger husen dom bor i men marken som en gång tillhörde plantageägaren Alexander MacLaren och sedan ärvdes av Svarta Damen tillhör nu Lennart, en svensk sagoberättare.

Alla betalar ett litet arrende som går till ett advokatkontor i Glasgow. Ett par tior om året för trädgårdarna. Upp till en tusenlapp för de stora ägorna. Lennart har 96 arrendatorer.

Han har aldrig sett till några pengar. Allting går åt till reparationer, underhåll. Resten tar advokaterna. Så har det varit i hundra år, säger Lennart.

Det är den fattigaste delen av ön. Längre in finns rikare byar. Bridgeend, där lord Margadale bor på sitt slott; Bowmore som ligger tre mil bort vid den lilla flygplatsen och där myndigheterna finns och där det är dans onsdag, lördag. Vi kommer in på någon av pubarna i Bridgeend och folk frågar oss vilket hotell vi bor på. Vi bor på hotellet i Portnahaven, säger vi.

Folk tittar på varandra. Här inne i Bridgeend är det idylliskt med rosenträdgårdar och med den fina parken kring lord Margadales slott. Att bo i Portnahaven däremot, eller i någon av gårdarna runt byn, ute på torvmossarna, är att bo längst uti Europa, utanför allting.

Ingen dans, ingen bio, ingenting. Kyrkan som Lennarts mormor byggde får besök av en präst någon gång i månaden. Då går man dit för att titta på honom.

Mary, Lennarts mormors mor.

Skolan ligger på krönet ovanför byn, mitt emot kyrkan som Lennarts mormor byggde.

Det finns bara elva elever kvar. Lärarinnan, Isabella Mac Killop, blir glad när vi kommer. Här kommer ingen annars, säger hon. Ibland kommer det förstås någon inspektör inifrån fastlandet och räknar barnen för att se om det är någon mening med att ha någon skola i Portnahaven.

Barnen sitter tysta och ser på oss. Isabella Mac Killop tar fram en liten karta över Europa och en pojke går fram och pekar på Sverige. Vad är det som kommer från Sverige? frågar Isabella Mac Killop.

– Matches, svarar barnen i kör.

Tändstickor. Lennart håller ett litet föredrag om Sverige, berättar om skogarna och snön.

– Nu skall vi sjunga en sång för er, säger Isabella Mac Killop.

Barnen står upp och sjunger. Bang! Am Bata Rannach.

Det är en sjömanssång på gaeliska. Nu får ni sjunga någonting för oss också, säger Isabella Mac Killop. Lennart sjunger en folklåt om jungfrun som gick till källan. Sedan tar vi tillsammans en av dom vilda svenska sjömanslåtarna:

Det var en gång en sjöman, med mössan käckt på svaj, han hette Axel Öman och hade blå kavaj…

Barnen lyssnar, allvarliga. Vi har sjungit Axel Öman många gånger men nu känns det som om man sjöng den för första gången. Texten får en ny innebörd för oss. Utanför ligger den gröna heden, med kyrkan som sista utpost från byn.

 

På puben pratar man fortfarande om vraket som strandade här förra vintern. En dimmig morgon körde en grekisk trälastad ångare, tillhörande något av Onassis rederier, rakt upp på klipporna. Vi hör de olika versionerna av hur det gick till, vem det var som upptäckte vraket och vem som slog larm. De flesta tror att det var Mairi Merrils gamla pappa som slog larm.

Det hade varit en fin tid medan man höll på med att plundra vraket på trälasten. Det finns inte en planka på Islay som inte är importerad för dyra pengar inifrån fastlandet och här kom det plötsligt ett helt skepp fullastat med plank.

Man jämför med Massor av whisky, filmen som spelades in på en av öarna i närheten och där folket plundrade ett vrak lastat med whisky. Det här vraket var bättre, säger man. Whisky har vi gott om även om en flaska Islay Mist kostar nära tre pund.

Nu kom det ett skepp med plank brakande upp på klipporna. Man berättar för oss hur man kapade förtöjningarna till lasten så att den spolades i sjön. Så länge lasten låg kvar på däck var det förbjudet att ta någonting. Sen hade folk vågat livet för att bärga planken i bränningarna under klipporna.

– Ni kan aldrig förstå vad det här betydde för oss.

Det var inte bara planken som man kunde laga skjul och ladugårdar med. Vraket gav en slags mening åt livet i Portnahaven.

 

Lennart har svårt att leva upp till rollen som landlord. Vi går omkring och pratar med dom som bor kvar. I raden av vitkalkade hus utmed King Street ligger ruinerna som svarta hålor i en tandrad. Så fort ett hus lämnas och börjar förfalla tillfaller det markägaren. Det står i dom gamla kontrakten från Alexander MacLarens tid. Nu är det Lennarts ruiner.

–Vill du ha en ruin? frågar han.

– Vad skall jag göra? Man kunde kanske få hit svenskar som rustade upp ruinerna och kom hit på sommaren.

Han talar om sin kompis Lasse Burman som startat en ljusstöpningsfabrik på Irland. Kanske skulle man kunna starta en ljusstöpningsfabrik här i Portnahaven.

Gamlingarna har svårt att förstå att det är Lennart som äger allt det här nu och att det är till honom dom skall betala arrendet. Det är rått och kallt i husen. Många bor ensamma. Änkor, änklingar. Änkornas hus är prydliga och nätta. Änklingarnas fyllda med bråte. Ibland kommer barn och barnbarn inifrån Glasgow. Lennart berättar för Tom MacKenzie vad han skulle kunna göra med lite plastfärg inne i hans stuga. Plastfärgen håller fukten ute, säger Lennart.

Archie Currie, öns främsta säckpipeblåsare.

På hotellet är vi ensamma. I gästboken ser vi att vi är de första gästerna på tre månader. Hotellvärdinnan är lärarinna på andra sidan ön. Hon berättar om livet på ön. Myterna från Svarta Damens tid. Hon berättar om Lennarts moster som brukade komma från Sverige och sitta och prata några dagar och sedan försvinna.

Hon talar om vad som skall ske med byn. Det är en gammal fin by. En gång stod det ett slag här. Det var det sista slaget mellan folket på Hebriderna och skottarna. Vi förlorade, säger hotellvärdinnan. Det var 1614 och det var det definitiva slutet på Kungariket Hebriderna.

Vad skall nu hända?  Regeringen i London tar ut 20 miljoner pund i skattepengar varje år av whiskybrännerierna på ön. Och ön blir bara fattigare och fattigare.

– Ni får inte sälja till lord Margadale, säger hon till Lennart.

Vi talar om lord Margadale som bor i sitt vita slott i Bridgeend och som köper upp hela ön, bit för bit, gård för gård. Så fort en gård läggs ner köper lord Margadale upp den och börjar jaga fasaner i de gamla beteshagarna.

–Nej, jag lovar att aldrig sälja till lord Margadale, säger Lennart.

Lord Margadale bor bara några månader på ön. Han har slott någonstans i Sydengland. Han sitter i parlamentet, i överhuset, House of LordsHan kommer hit och jagar och håller räkenskap. Ibland har han förnäma gäster på sitt vita slott. En gång gjorde han en utflykt med Heath och MacMillan hit ut till Portnahaven. Folket hade sett lord Margadale och MacMillan stå på kullen och titta ner på byn. Man hade fyllts av onda aningar.

Bara för två år sedan hade lord Margadale suttit i underhuset.  Då hette han inte lord Margadale utan mister Morrisson.

– En dag ringde mister Morrisson hem till sin förvaltare och berättade att han blivit lord. Det var för två år sedan. Han bad förvaltaren titta efter på kartan över Islay och se om han kunde hitta ett berg som började på M som i Morrisson.

Ofta tar lorderna sina namn efter ett berg på sina marker och mister Morrisson måste hitta ett berg som började på M för att man inte skulle behöva märka om alla lakan och örngott på slottet. Förvaltaren letade länge och hittade berget Margadale som ligger på andra sidan ön. Därför heter mister Morrisson nu lord Margadale.

–Nu är hans dotter hovdam hos drottningen, säger missis MacKinnon. Så går det till.

– Kanske kunde jag skriva en bok om lord Margadale, säger Lennart.

Lennart Hellsing.

Utanför byn, på gårdarna, finns ingenting av vemodet och förfallet inne i Portnahaven. Vi kommer in till Lennarts arrendatorer.

Vi dricker Islay Mist,  dimman över Islay, den världsberömda whiskyn, öns stolthet som kostar nära tre pund helbuteljen och som regeringen i London sopar in stora pengar på. Missnöjet med regeringen är stort. Bland gamlingarna finns ett hat mot engelsmännen. När en engelsman kommer hit är han en främling, säger någon.

De unga är inte bittra på det viset. Vi röstar på labour, arbetarpartiet, men vad gör arbetarpartiet för oss? Många funderar på att gå över till SNP, skotska nationalistpartiet,som har några man i parlamentet. Men vad kan dom göra.

 

Marti Glover plockar fram några av Lennarts böcker, som han skickade över sedan han var här för många år sedan. Krakel Spektakel köper en klubba är översatt till engelska. Jimme Potter buys a lollipop. Ungarna gillar den, säger Marti Glover.

Lennart säger ingenting. Kanske tänker han: om jag inte kan göra någonting för folket här kan jag i alla fall skicka över mina böcker.

Vi får höra nya historier om vraket. Det hade varit syndom kaptenen, en ung pojke som gjorde sin första tur som chef för ett fartyg. Så hade man räknat fel på tidvattnet och ränt rakt på klipporna i dimman.

David Glover går ut och hämtar en planka från vraket. Jag har byggt en ny lagård, säger han. En månad efter skeppsbrottet hade tullen varit runt i trakten och försökt kolla vilka som deltagit i vrakplundringen och hur mycket man kommit över.

Alla hade deltagit i plundringen av Onassis vrak men tullen hade inte fått något grepp om affären.

Nu var det länge sedan tullen for. Men vraket ligger kvar och vi går ut på klipporna och tittar ner på det. Akterskeppet har brutits ner av dyningarna från Labrador. Här kommer det att ligga i tusen år, säger Lennart. Det ligger på Lennarts mark, inte långt från gränsen till lord Margadales ägor.  Alltså är det mitt vrak, säger Lennart.

– Ni förstår inte vad det här betyder för oss, säger Marti Glover. Det var något fantastiskt som hände. Vi kände att någonting hände inom oss och alla i byn och i gårdarna gick ut på klipporna för att se på vraket.

Männen hade hissat sig ner med linor och samlat ihop virket. Man hade kört fram med traktorer och vagnar ända fram till branten. O, det var fantastiskt, säger Marti Glover.

– Kanske skulle man skriva en bok om det här vraket, säger Lennart.


Text: Lars Westman. 
Foto: Lo Hertzman-Ericson.
Rubrikbild: Portnahahaven som det ser ut i dag. Nu har Lennart Hellsings son Jöns tagit över som landlord.
Ursprungligen publicerat i Vi nummer 50-51/1969. Texten har redigerats. 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar