Musikkrönika/Backstage

Lagra bort misstagen

av Johan Norberg

Kompositören John Philip Sousa var skeptisk till den nya inspelningstekniken, den skulle förstöra utvecklingen av musik i Amerika. ”När jag var pojke kunde man en sommarkväll framför varje hus se ungdomar sjunga nya populära eller gamla sånger. I dag hör man de här infernaliska maskinerna dag och natt”. Texten publicerades 1906.

Sousa tyckte nog att han tog i med ”dag och natt” och kunde knappast ana att det i framtiden skulle höras musik, inte bara hela tiden utan dessutom överallt.

Det är frestande att romantisera bilden av hur festligt det var utan mobiltelefoner, eller till och med tiden innan lp-skivor, 78-varvare och radio, att folk spelade och sjöng tillsammans i ett ständigt pågående gemyt runt middagsbordet. Det kan ha varit så ibland, men jag är säker på att många satt och skramlade med besticken under tystnad och för många ungdomar öppnade tekniken ett fönster mot världen genom det löfte om ett annat liv som den inspelade musiken kunde ge.

Musikinspelningar är sällan ett resultat av extas i studion.

Den rumänske dirigenten Sergiu Celibidache som ledde Sveriges Radios Symfoniorkester på 1960-talet tillät inga utgåvor på skiva av det han dirigerade. Endast i konsertsalen kunde publiken få den rätta transcendentala upplevelsen menade han. (Jo, han var buddhist.) Eftersom allt spelades in för radio släpptes skivor efter hans död i alla fall och det är lite trist. Det hade varit fint om magin behållits, med omtalade konserter som bara de som var där fick uppleva. Pianisten Glenn Gould tyckte precis tvärtom. Han slutade ge konserter och endast via noggrant redigerade inspelningar kunde världen ta del av hans pianospel. För oss musiker är varje dag i studion en kompromiss. Pedanterna, som inte ger sig innan allt är perfekt går under och blir aldrig klara. (Jo Glenn Gould då, men han mådde verkligen inget vidare och blev med nöd och näppe klar med en bråkdel av vad han spelade in.)

 

Musikinspelningar är sällan ett resultat av extas i studion, snarare kontrollerat jämnmod, ett: ”Ja, ja. Det kan jag väl leva med.” när vi godkänner en tagning. Dagen därpå känns det man spelat in uthärdligt, en vecka senare helt okej och efter några år; nästan briljant eftersom man då glömt det som saboterade ens omdöme i stunden, tanken på hur man hade tänkt spela, vilket ju ingen annan hör. Celibidache missade den grejen – ”efter några år-lyssningen”. Han hade varit förtjust. Och Sousa? Nej, musiken blev bara bättre. Men ”dag och natt”? Jo då.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar