Porträtt

Kläderna gör kvinnan

av Stina Jofs

Modeskaparna Gunilla Pontén och Bea Szenfeld är varandras motsatser och förebilder. Mellan dem ligger 45 år av hårt arbete, framgångar och katastrofer. När de möts blir det en välskräddad obalans.

Att smälta in i tapeten – att bara lyssna och betrakta – är en journalistisk arbetsmetod värd att pröva. Den här gången går det i rekordfart, kan jag lova.

Bea Szenfeld och jag hinner knappt kliva över tröskeln till Gunilla Ponténs radhus på Lidingö förrän min klädsel – blått i blått och bruna promenadskor – avfärdas med en blick. Inte ovänlig alls, mer som ett konstaterande av typen ”Jaha, ytterligare en svensk medelålders kvinna som inte kan klä sig”. Jag tar mottagandet med ro för snart ska en av Sveriges mest omtalade modeikoner explodera i uttalanden som förhoppningsvis skänker färg åt både berättelse och skribent.

I dag finns en massa kläder men inget mode!

Gunilla Pontén är snäll men jävlig, orden är hennes egna. Människors klädvanor, politiska hemvist, utseende, etnicitet … allt har hon åsikter om:

– Varför ska alla se ut som kärringar?

– I dag finns en massa kläder men inget mode!

– Den här lilla roliga människan ska inte syssla med konfektion!

När Gunilla Pontén pekar på Bea Szenfeld är rösten först skarp, nästan hotfull, för att strax övergå i lovsång.

– Hon är för bra för det, serru. Beas enorma begåvning ligger i att göra installationer. Hennes spaghettikläder för Barilla, de är världsberömda! Hon är konstnär, ett jävla geni, kan du förstå det Stina?

 

Vi befinner oss i vardagsrummet strax innanför hallen. Tre modelldockor i mänsklig storlek, alla klädda i Gunillas design, utgör vår dövstumma publik. Fyra färger dominerar både inredning och dockor: svart, vitt, chockrosa och orange. Gunilla dyker ner i en enorm fåtölj, Bea sitter pinnrak på en enkel stol framför henne.

Mästaren och eleven.

Eleven eller mästaren?

De båda kvinnorna känner varandra sedan länge. 2006 genomförde de en mycket omtalad modevisning tillsammans, i en tid då formgivare sällan samarbetade och dystra, pinnsmala modeller stolpade omkring på den scen som modevärlden kallar cat walk. Team Pontén/Szenfeld fick branschfolket att sätta bantningspillren i halsen: levande kultingar i tyll, musik, skära fuskpälsar, röda mattan förstås chockrosa, glada, flirtiga modeller och i publiken en salig blandning av fashionistas och sportprofiler. Någon recensent menade att visningen var mer show än mode, de flesta älskade dock energin och glädjen i både kläder och scenografi.

När vi möts denna isande höstdag är Gunilla expansiv, explosiv, utmanande. Bea lågmäld, lyssnande. Svartklädda från topp till tå. Den äldre dränker gråstråna i sin välbekanta page med svärta, den yngre färgar paradoxalt sin numera berömda vågliknande lugg i grått.

De utstrålar samma kraft.

Samma driv.

Samma passion.

Knappt 45 år av hårt arbete, framgångar och katastrofer ligger mellan dem.

Jag brukar säga att mina pappfigurer är en väldigt dyr hobby.

Vi talar om färger:

– Jag är en svartmänniska och hattmänniska, utbrister Gunilla Pontén. Många menar att färgen är tråkig, okreativ. Fan heller! Svart är roligt, elegant, sexigt. Jag får ångest av medelålders kvinnor i grötblommigt och leopardtights. Och de där förbannade skruvlockarna alla har nu för tiden? Det måste vara Montezuma eller vad hon heter,
i såpan, som ställt till det.

Och du Bea?

– Jag …

– Det ska jag berätta för dig Stina, avbryter Gunilla. Hon är skitsnygg, nästan alltid i svart! Har du förresten tänkt på att Bea bär sitt hår som en hatt? En grå liten hatt!

 

Den blå kappan är endast till fotograferingen, svart är annars bådas favoritfärg.

 

Ett dubbelporträtt där ena parten pratar mycket, ja, nästan hela tiden medan den andra väljer eller tvingas in i tystnad? Bara någon halvtimme in i intervjun inser jag att citaten måste fördelas mer rättvist, räddningen blir samtalen under resorna till och från Gunilla Ponténs hus. Jag hämtar Bea Szenfeld vid tunnelbanestationen på fastlandet. Medan jag kör ut på ön kikar jag på hennes händer, väntar mig blåsor och förhårdnader av allt klippande i styvt papper, men hennes fingrar är smala, vita. Frökenhänder sa man förr som motsats till arbetarnas grova, nariga labbar men jämförelsen är orättvis. De här händerna har sannerligen slitit.

– Jag kommer tidigt till ateljén, går sent. Varför? För att det är roligt förstås, för att jag är ensamstående utan barn och därmed kan styra över min tid – och ibland för att jag måste. Jag brukar säga att mina pappfigurer är en väldigt dyr hobby.

Bea Szenfeld har berättat förr om sina saxar, fått det att låta som poesi. De vackra men dåliga saxarna som bara används vid fotograferingar och hittepåvisningar, de fula men perfekta som ”klipps in” av hennes assistenter enligt en minutiöst utarbetad metod.

– En alltför vass sax lyder inte handen utan klipper för fort, det kan sluta i katastrof!

Många svenskar men också världsartister – Lady Gaga och isländska Björk nämns alltid i de här sammanhangen – har sedan länge förstått storheten i Bea Szenfelds papperskläder. Under förra årets Nobelfest bar kulturminister Alice Bah Kuhnke en vit bolero av vikta, styva ark. Klädseln gav eko över hela världen, precis som var avsikten. Bah Kuhnke ville uppmuntra till diskussion kring klimatförändringar, ett intresse som också Bea delar men som inte är alldeles lätt att uttrycka i kläder. Och dessutom, frågor av mer praktisk natur trängde sig på under arbetet: hur kommer ministern in i taxin, vad händer om det regnar, kan hon äta med de vingliknande ärmarna, tala med sin bordsherre? Toalettbesök, hur funkar de? Och kläder, förresten. Bea Szenfelds kreationer är mer att betrakta som konst och numera räknar hon sig inte till kreatörerna i modebranschen. Museer och konsthallar, teatrar och operascener snarare än klädföretag är i dag hennes uppdragsgivare.

Var det med sorg som du lämnade modebranschen?

– Nja, mer rädsla, tror jag. Men också lättnad. I fem år sysslade jag med kommersiellt mode. Alla dessa kläder som skulle tillverkas, köpas, slängas. Alla ideal och måsten. Vi vet att vår livsstil inte håller, ändå handlar vi som dårar. Kommersiellt mode går ut på att sälja, skapa nya, ännu mer säljande kollektioner, kortsiktiga trender styr. Jag började tänka: Ska jag hålla på med det här hela livet? Orkar jag, vill jag? Det låter kanske lätt när jag berättar det nu, men jag var livrädd för att byta spår. Min identitet var modedesignerns.

Numera säljer Bea upplevelser, menar hon.

– En pappersapa kan ses av 100 000 människor och sedan kan materialet användas igen.

Återbruk har blivit ett signum för henne, inte minst i tv-programmet Go’kväll där hon medverkat i fyra år.

– Under alla år i tv har jag väl haft fyra olika grunduppsättningar av kläder, inte mer. Vi tror alltid att vi måste köpa nytt, men så är det förstås inte! Man kan laga, låna av varandra, ändra, lägga till. Det tänkesättet har jag fått från min mormor som var sömmerska i Polen. Jag köper nästan bara vintage, aldrig nytt. Eller snarare, de få gånger jag köper kläder över huvud taget handlar jag alltid i second hand-affärer eller på loppisar. Det verkar finnas två riktningar i dag. De som köper ekologiskt av god kvalitet men sällan och de som köper mycket och massproducerat. Bara för att man handlar kläder hela tiden betyder det ju inte att man kan mode. Eller ens är intresserad.

 

Samtalet i bilen är över. Vi är tillbaka i berättelsens början och har just klivit in från hallen till Gunilla Ponténs vardagsrum. Hon som säger sig vara ”snäll men jävlig” har återigen retat upp sig:

– Varför säger alla fuck nuförtiden? Fuck skolan, fuck cancer … Vet du vad fuck betyder?

Hon tittar på mig men fortsätter utan att vänta på svaret:

– Knulla cancer! Det låter ju inte klokt. Ska man svära ska man fan i mig göra det på svenska, tycker jag.

Samtalet har virvlat in på Cancerfondens årliga insamling, det välgörenhetsband som detta år formgivits av Bea Szenfeld. En rosa stege i papp, specialbehandlat för att tåla regn och kanske tårar.

– Min mamma har haft bröstcancer två gånger, säger Bea, men är frisk i dag. Det var en självklarhet och en ära att få …

– Ringde de dig, avbryter Gunilla. Fick du göra skisser? Varför ringer de aldrig mig? Jag har cancer … eller har i alla fall haft. Min numera döde storebror var en mycket känd cancerläkare. Och förresten, jag har ju nästan alltid något rosa i mina kollektioner!

Bea svarar tålmodigt, fortsätter:

– Jag tänker att de sju små trappstegen går från mörker till ljus. Mamma var väldigt polsk i sin sjukdom, om man kan säga så. Hon jagade inte upp sig i onödan, men visst var jag rädd för att hon skulle dö. Särskilt vid återfallet.

I Cancerfondens tidning Rädda Livet berättar Bea Szenfeld om sin fascination för döden, eller snarare dödsannonser. Varje morgon specialstuderar hon dikterna, symbolerna, texterna. När reportern frågar vad hon läser efter dödsannonserna, svarar hon: ”Då brukar jag gå över till konkurserna, de piggar alltid upp.”

Gunilla Pontén vänder sig mot mig och säger, på skämt eller allvar vet jag inte:

– Jag gör gärna symbolen nästa år, kan du skriva det?

Nu är det gjort.

När vi klev in reste sig de andra gästerna och applåderade.

Återigen håller denna text på att kantra. Inte ska Gunilla Pontén enbart få leverera utropstecken och svordomar. Det skulle vara orättvist mot denna svenska modepionjär. För en föregångare är hon sannerligen, hon som redan i skolan hellre ägnade sig åt teckning än matematik. Det var också i Skövde hon senare skulle chocka lärare och rektorer med sin utmanande klädsel. Även stockholmarna tappade hakan när hon introducerade ungdomsmodet i en tid då 20-åringar skulle se ut som tanter och farbröder. 1955 debuterade en då 26-årig Gunilla på Kungliga slottet i en egenhändigt formgiven klänning. Ett smalt liv, tunna axelband och en kjol formad som två enorma bubblor.

– Vilket liv det blev! En del blev förstås vansinniga, på den tiden skulle alla unga flickor ha trista, ljusblå klänningar, men två äldre grevinnor tyckte att jag hade gjort hovet den största tjänsten någonsin. Efter tillställningen bjöd de mig till innestället Cecil Bar och när vi tre klev in, de med tiarorna och jag i en klänning som knappt gick genom dörröppningen, reste sig de andra gästerna och applåderade. Bilder av mig och bubbelklänningen skickades ut över hela Europa, ja världen. Det var en enorm framgång! Men jag har också varit med om att människor spottat efter mig. Mina kläder har väckt avsky hos några, men glädje hos desto fler.

Numera hänger en kopia av den vita kreationen på Nordiska museet (originalet blev stulet av en svartsjuk hustru, enligt Gunilla). På Nordiska museet hade Gunilla en separatutställning 2004, som för övrigt Bea Szenfeld såg och fascinerades av. Utställningen skulle vara några månader, men förlängdes till ett år, och blev den mest besökta någonsin.

– Henne vill jag arbeta med tänkte jag, säger Bea. Jag hade gått ut Beckmans designskola och ville bli lika modig som hon.

Hur menar du?

– Gunilla var galen på ett underbart sätt. Som ung i modebranschen fick man inte sällan rådet att våga sticka ut men oftast menade de ”sticka ut lagom mycket”. Gunilla stack ut så det skrek om det.

Gunilla, vad är mode för dig?

– Att våga gå mot strömmen. Och …

För första gången under samtalet hittar Gunilla Pontén inte riktigt orden. Bea Szenfeld griper in.

– När vi läste svensk modehistoria på Beckmans, där Gunilla både har gått och varit lärare, insåg vi att hon var först. Med allt! Kläderna hon ritade var inte snälla eller förutsägbara och det hon formgav var inte bara mode, utan en hel look. Varje kollektion var ett koncept, otroligt starkt och genomarbetat. Fotograferingen, stylingen, visningarna – allt hängde ihop. Och så var det så kul att läsa om ditt liv Gunilla, dina karlar, passionerna. Du var inte en av alla svåra modedesigners. Man såg att du hade roligt, att du levde! Du var stark, helt enkelt.

Vad kännetecknar en stark kvinna, mer konkret?

Frågan riktar jag mot den yngre av dem, men Gunilla biter ifrån innan Bea ens öppnat munnen:

– Att folk retar sig på en!

– En av dina absoluta styrkor, fortsätter Bea Szenfeld, var att du gav tips till oss unga. Många i branschen var ganska inneslutna, ogina om du vill. Fortfarande kan det vara väldigt snålt. Gunilla var tvärtom! Hon delade med sig av kontakter, fick oss att våga. Hon lärde mig att man kan vara inne ett år, för att vara helt ute nästa. Popularitet böljar, man dör inte av lite motgångar.

– Avund ställer till det, säger Gunilla Pontén. Den svenska avundsjukan finns ju till och med som begrepp. Nu ska jag säga något som är sant och du Bea ska hålla tyst. Stina, många tål inte att den här lilla människan är så begåvad.

Vilka?

– Kollegor, branschfolk!

Under Gunillas långa tirad tittar jag på Bea, tecknar med munnen: ”Stämmer det där med avunden?”. Hon ser lite plågat på mig och rycker på axlarna. Ja, kanske, ibland, tycks hon svara och fortsätter när Gunilla har pausat för en sekund.

– Avund är ett mänskligt drag, säger hon. Det är bara att acceptera – och jobba vidare. Och förresten, avund handlar inte bara om kollegor utan lika mycket om män. Den person som jag ska leva med måste förstå att jag inte vill vara hemmafru. En del män vill att jag ska vara mer intresserad av dem än av jobbet. Kanske inte till en början, då är de stolta, men när de inser hur mycket tid jag lägger på arbete …

– Bea, du måste träffa en stark man som klarar att hantera din begåvning, din passion för jobbet, en man som kan tåla både frost och minusgrader. En man med humor. Stina, det här är viktigt. Lyssna! Den som inte har humor bör försöka skaffa sig det omedelbart. Annars blir livet ett helvete!

Gunillas råd avslutas med ett bullrande skratt:

– Mitt problem har varit att jag ville ha barn med alla karlar som jag attraherades av och de som lockade var de farliga, utmanande.

Gunilla har fyra barn med fyra olika män.

Bea är ensamstående utan barn.

Gunilla älskar fester.

Bea säger sig vara socialt oslipad, avskyr allt vad mingel heter.

– Du är judinna, va?

Det är Gunilla som frågar, eller snarare påstår. Hon fortsätter intresserat och vänligt:

– Szenfeld måste vara judiskt. Polen? Kommer du därifrån? Talar du polska? Det har vi aldrig talat om!

Jo, Bea är av judisk börd, hon kom till Sverige som 11-åring när hennes mamma träffat en svensk man. Bakom sig lämnade Bea en älskad mormor som lärde henne allt om sömnad och arbetsmoral, samt ett kommunistiskt armod som tvingade fram en kreativitet av sällan skådat slag. Laga, sy om, hitta nya användningsområden, byta sömnadsarbete mot ägg och kött.

Bea Szenfeld växte upp utan far i Polen, omgiven nästan enbart av starka kvinnor.

Hann din mormor uppleva dina framgångar?

– Nej, tyvärr. Men jag är ju lite spirituellt lagd så för varje steg jag tar tror jag att det är mormor som puttar mig framåt. Hon finns här nånstans, det känner jag. Vad tänker du om livet efter detta?

Mitt svar blir platt, i samma stund jag talar om den evighet jag inte tror existerar kommer jag att tänka på ett citat. Bea Szenfeld fick frågan om hon trodde på en fortsättning efter döden, på återfödelse. Hon svarade: ”Ibland tror jag att vi återföds. Som en sten kanske, eller en koltrast. De dagar jag undrar om jag ska återfödas som ett litet grässtrå i en rondell i Solna blir det tungt.”

 

”Den som inte har humor bör försöka skaffa sig det omedelbart. Annars blir livet ett helvete!”, säger Gunilla Pontén.

 

Om Beas familj var liten, var Gunillas bullrande och stor. Högreståndsmiljö. Hennes pappa var militär, ömsint, allmänbildad och intresserad av poesi.

– Jag gjorde ett gentest för två månader sedan, säger Gunilla Pontén plötsligt.

Gentest?

– Just det. Min mamma älskade livet, kan man säga. Det visade sig vara precis som jag alltid trott, och som mamma och hennes väninnor alltid insett. Kanske även pappa … jag vet inte. Min riktiga far var konstnär, en greve som fanns med under hela min uppväxt. Tidigt förstod jag att det var något som inte stämde, men min pappa översten älskade jag ändå.

Gunilla Ponténs långa karriär inom modevärlden har ibland sänt chockvågor genom landet. Landet förresten, under en period hade hon 14 affärer i metropoler som Lausanne och New York.

– Erica Jong köpte mina kläder och en dag kom Andy Warhol in i vår butik på Manhattan. Hög som ett hus var han, kunde knappt prata och leddes runt av två medhjälpare. Tidigt i karriären blev jag Emilio Puccis favoritmodell, och var hans älskarinna i många år. Mina kläder fick omslag på franska Elle … Familjen Lapidus i Borås ville att jag skulle vara företagets modell. ”Direktör Lapidus, ni kan inte på allvar mena att jag ska gå omkring i de här kärringkläderna”, sa jag. Han lät mig göra en egen kollektion, mycket rutigt, klänningar och kjolar. Det var svårt att få tag i bra tyger så jag använde material man sydde kökshanddukar av. Det gick åt helvete, Lapidus fick inte en order, men direktören var inte arg på mig utan på kunderna som inte förstod. Ett år senare lanserades Brigitte Bardots rutiga brudklänning, den blev en totalsuccé. Jag hade varit ett år för tidig …

Det är fascinerande att höra Gunilla Pontén berätta. Ett berg- och dalbaneliv i en bransch styrd av nycker. Plötsligt är rutigt inne, svart ute, ena året är manchester ett obligatorium för den politiska vänstern för att sedan bli basplagg för en liten, väl avgränsad överklass med intresse för jakt. En av de mer udda uppdragsgivarna under Gunillas långa yrkesbana blev kooperationen, KF.

– Efter min konkurs 1985 var jag på botten. Då ringde nån från KF och frågade om jag kunde tänka mig att lansera nya kläder på PUB och Domus. Jag blev jävligt förvånad. Inte bara jag förresten, några Konsumtanter höll på att få dåndimpen. ”En moderat kärring bland rejäla socialdemokrater? Ska den knasiga människans kläder säljas på Domus lämnar jag kooperationen.” Jag var ett rött skynke för många – en tant slog till mig med paraplyet på öppningsdagen. Ha, vilken syn! Affärerna gick dock strålande, allt sålde slut första dagen. Allt! Randig trikå blev plötsligt inne. Sedan gick väl det projektet i putten också, men det var en rolig tid.

Som du säkert förstår är det här inte platsen att i detalj beskriva Gunilla Ponténs och Bea Szenfelds framgångsrika karriärer, det utrymmet finns inte. I stället har jag fått koncentrera mig på det som förenar dem: passionen, arbetsmoralen.

– Jag minns, säger Bea à propos ihärdigheten hos Gunilla, att jag som mycket ung såg dig jobba med dina barn i hälarna, dra Dramatenvagnar fulla med saker du skulle använda som dekoration. Du gjorde allt!

– Kan man inte jobba hårt ska man nog välja andra yrken än modeskaparens och konstnärens, säger Gunilla Pontén. Vi borde arbeta ihop igen!

– Moderna museet kanske vill?

– Eller nya Nationalmuseum! Du med dina pappersfigurer och jag med mina dockor. Och alla tavlor som jag målat. Det skulle bli succé! Stina, skriv att vi vill det.

Japp. Nu är även det gjort.

 

Alla berättelser har ett slut. Även den här. Det är dags för mig att kliva ur den blekvita tapeten och för de båda kvinnorna att fotograferas utanför Gunilla Ponténs sjuttiotalshus, en tidsepok som hon för övrigt hatar. Estetiken, modet, politiken – ett evigt mörker. Länge får de båda vännerna kämpa med den råkalla luften, det dalande ljuset, uthärda rökmaskiner och förmaningar från fotografen. Ingen klagar. Några timmar senare tar vi farväl av Gunilla Pontén, hon är lika sprudlande som när vi kom. Jag erbjuder mig att skjutsa tillbaka Bea Szenfeld som sätter sig huttrande i bilen, blåser liv i fingrarna. Jag har sett henne gäspa flera gånger under eftermiddagen, nu ska hon äntligen få åka hem.

Vill du ha lite stjärtvärme?

– Ja, för sjutton, det är ju torsdag, snart helg. Och efter en sån här dag … Vilken jäkla grej, va?

Innan vi skiljs ber jag om ursäkt för att intervjun blev spretig, för att jag inte lyckades ge dem lika mycket plats.

– Äh, det gör inget. Gullan är som hon är, helt ljuvlig och omöjlig på samma gång. Men det är alltid intressant att lyssna på henne, inte sant?

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar