Musikkrönika/Backstage

Johan Norberg: Om luftgitarrens död

av Johan Norberg

Elgitarrsolot förlorade sin centrala plats i populärmusiken för 20 år sedan, skriver Vi:s musikkrönikör Johan Norberg.

Vår turnéledare står i hotellobbyn och informerar om tid för avresa till nästa stad. ”Om det blir några förändringar”, säger han, ”så meddelar jag er”. Vid ordet meddelar för han samman händerna i maghöjd och låtsas-trycker med båda tummarna. Så självklart och direkt begripligt att jag inte tänker på att det förmodligen är första gången jag ser det, en sms-gest.
När vi musiker nämner instrument i ett resonemang brukar vi komplettera orden med en liten fingerställning som på en sekund visar till exempel flöjt, trumpet eller bas, men nu har nya tecken smugit sig in. Lite på skämt – men ändå korrekt – brukar jag göra en liten datormus-rörelse med kupad hand när jag berättar att jag sitter hemma och skriver låtar och för mina yngsta barn är ett gymnastiskt heil-flaxande (utan knäböj) med båda armarna rakt fram i luften en tydlig hänvisning till musik. De har ju sett dj:s på Youtube.

 

Luftgitarr-posen börjar sjunga på sista versen.

 

Undrar om någon på Nordiska museet nedtecknar och arkiverar sådant här? Jag hoppas det. Det är gester som beskriver något de flesta förstår, men till exempel luftgitarr-posen, den med ena handen malande vid höften och den andra kring en låtsad gitarrhals, börjar sjunga på sista versen och känns i dag ganska fånig. Det beror naturligtvis på någonting och som gitarrist tar det lång tid för mig innan polletten trillar ner och jag inser det uppenbara: Elgitarren, och i synnerhet elgitarrsolot, förlorade sin centrala plats i populärmusiken för 20 år sedan, men det fattar jag först nu.

 

Under många år var en energiskt plinkande man med ylande toner det viktigaste i ett rock- eller popband och långa gitarrsolon ett oundgängligt inslag i varje konsert. Plötsligt slår det mig: Herregud, finns det någon endaste människa i dag som orkar lyssna på sådant? Och för egen del, att spela ett solo känns mycket avlägset. Det som ju en gång var själva målet för allt mitt övande, hela grejen med att spela gitarr över huvud taget, men den lusten är borta. Så märkligt. När hände det?
Samtidigt är det en uppfriskande tanke att ungdomar mycket snart kommer att ställa sig helt frågande till de gubbar som vevar luftgitarr. Är det ett kastspö, ett gevär?

 

Vad som har ersatt gitarrsolot som fenomen vet jag inte, och förmodligen letar jag på fel ställe. Kanske är det ett virtual reality-spel i datorn, och snart finns det en gest för det också, eller så är allt som behövs i framtiden en datormusrörelse med kupad hand. Den beskriver allt.

 

Illustration: Sanna Nicklasson

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2019

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar