Musikkrönika/Backstage

Johan Norberg: “Man skärper sig – utom i kyrkan”

av Johan Norberg

Vi:s musikkrönikör om varför felsägningar i sång oftast sker i kyrkan och om den gången han fick totalt hjärnsläpp på Mosebacke.

Nej, jag var inte nervös, det körde ihop sig ändå, som det kan bli ibland på scenen när man har mycket att hålla reda på. Det var i Cornelisrummet på den nu nedlagda musikpuben Mosebacke i Stockholm, och jag och min fru spelade en visa av just Cornelis Vreeswijk – Visan om bomben. I en av verserna kommer: ”Inga fler bilar eller bussar fanns att hitta”, och i mitten av den raden, någonstans vid ”bussar” drabbades jag av total amnesi. Under några millisekunder irrade hjärnan i ett vilt sökande som kom fram till att meningen borde avslutas med ”finna” eller ”hitta” och i den svåra tidsbristen landade jag fel och sjöng något som blev en mix av de två orden, med förödande resultat. 

Visan är oerhört stillsam, bara akustisk gitarr och sång. Det rådde inget tvivel om vilket ord jag nyss hade sjungit. Jag höll masken.

Publiken höll också masken. Ingen röjde med en min att de just hört mig sjunga något som helt föll ur ramen för visans berättelse. 

 

Under alla år jag spelat har det förvånansvärt sällan hänt något liknande. Man skärper sig och klantar inte till det, utom vid kyrkokonserter där man är så fokuserad på att inte svära i mellansnacken att man naturligtvis råkar göra det ändå.

Kyrkorummets scen förhöjer allt man säger till extra kraftfulla sanningar, något som inte minst prästerna måste vara försiktiga med. Jag och trombonisten Nisse Landgren spelade Miles Davis låt So what på en begravning och kyrkoherden som var i 120-årsåldern avannonserade oss på darrig småländska med orden: ”Vi hörde låten So what, och det är ju det man tänker en sådan här dag, varför?” Att det i själva verket betyder ”än sen?” det visste begravningsgästerna, och tiden stannade medan alla bearbetade vad de just hade hört. Själv var prästen lyckligt ovetande och kunde fortsätta akten, helnöjd med den starka inledning han suttit och klurat ut i sakristian. 

 

På den profana arenan uppstår vanligaste felsägningen när artister är gäster i andra sammanhang och kör på rutin. Rockshowen Badrock bjöd in Christer Sandelin som elva minuter in i programmet rev av sin största hit, och sedan hojtade ”Tack för i kväll!” till den förvånade publiken. Han brukade ju alltid avsluta sina egna konserter med det, sådana utrop sitter i ryggmärgen. Nej, det är inte alltid så lätt att hålla ordning på orden, men det mest genanta har jag lyckats undvika: ”Mår ni bra?”.

Pinsammare än både hitta och finna.

 

JOHAN NORBERG är gitarrist, skivproducent och är Tidningen Vi:s musikkrönikör sedan 2003. I maj deltar han även på Vi:s populära musikbåt. 

Illustration: Sanna Nicklasson

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar