Jenny Sahlin
Mänskligt

Jenny Sahlin: ”Det var hot, svordomar, folk som ropade hora ”

av Kristina Lindh

Jenny Sahlins berättelse i artikelserien “Drevet  & vreden – när klappjakten drabbar en anhörig“.

Ålder: 35. Familj: Man och två barn. Bor: I Hultsfred. Gör: Hotellägare. Drev: Tobleroneaffären 1995, då det avslöjades att Mona Sahlin under sin tid som social-demokratisk arbetsmarknadsminister 1990–1991 använt statens kontokort för privata utlägg.

 

Mitt starkaste minne är dagen då jag blev hämtad från basketträningen för att vi skulle åka till en kompis till mamma. Vi fick inte åka hem till vårt hus. Jag fick veta att vi blivit bombhotade och var tvungna att sova borta. Jag var tolv år. 

 

När vi kom hem dagen efter hade de sökt igenom hela huset med hundar. Jag minns känslan av att någon varit inne på mitt rum. Det syntes ingenting, men tanken på att poliser rotat bland mina grejer var obehaglig.

Vi svarade aldrig i telefon. Det ringde konstant. På telefonsvararen hade vi mellan sextio och hundra meddelanden varje dag. Det var hot, svordomar, folk som ropade ’hora!’. Det satt man och lyssnade på varje dag i flera månader som om det inte var något konstigt alls. När mina kompisar ville leka fick de ringa och säga ”Hej, det är Lisa är Jenny där?” på telefonsvararen. Först då svarade jag. 

Vi hade Säpo-vakter utanför hemmet. Två, tre stycken som jag brukade leka kurragömma med. De skulle vara osynliga, men det var de inte riktigt när jag var i närheten. Jag lärde mig deras namn. 

Så småningom körde Säpo dit en barack med el och värme. De var där i flera år.

Foto: Johan Bergmark

Drevet startade kedjereaktioner långt utanför journalistkretsar. Jag minns skumma människor som gick utanför huset. En gång var det en man i kostym som såg konstig ut, och som polisen kom och hämtade. Han hade en hammare i portföljen och gick och skrek ute på gatan. Han ville prata med mamma.

En natt låg jag i sängen och kände att någon var inne i huset. Men jag vågade inte gå och kolla. Nästa morgon när jag vaknade hade någon ristat ett hakkors på ytterdörren, i lacken. Det störde mig länge att jag inte vågade kolla i nyckelhålet, för då hade jag kanske sett vem det var.

Journalister stod utanför dörren, 20-30 reportrar samtidigt. Det gick i skov. De stod där när jag skulle till skolan. Ibland såg jag dem genom fönstret när jag kom in i köket för att äta frukost. Då visste man att det var en sån dag.

Klasskamraterna ställde frågor: ”Är det sant det här?”. Ibland fick jag frågor som var lite för vuxna för vår ålder och som jag gissade kom hemifrån, från deras föräldrar. Men livet i skolan var ändå normalt, jag gick i en klass jag gått i länge och kände mina kamrater väl.

 

Jag har en äldre syster och en yngre bror. Vi har alla påverkats som personer av det som hände, på olika sätt. Min lillebror kan vara rädd av sig och avvaktande inför nya människor. Han var så liten när det hände och jag tror att det var läskigt för honom. 

För mig blev det mer en känsla av att det inte riktigt var verkligt – trots alla telefonhot jag lyssnade till varje dag. Jag är inte rädd på det sättet. Min syster flyttade. Hon var nästan myndig då, hon ville bara vara anonym och stack. I dag bor hon utomlands.

Mamma var lika känd som kungen

Det blev jobbigt när personskyddet försvann, när mamma lämnade politiken. Jag var så invaggad i att hon hade skydd. Vi har än i dag lätt för att bli oroliga för henne, särskilt min bror. Om hon inte svarat på en timme när man ringt går han i spinn. För mig tar det lite längre tid, tre timmar kanske. 

Mamma har alltid varit känd och väckt starka känslor. Hon kom in i riksdagen innan jag föddes. Hon blev minister innan jag föddes. 

Man gjorde en undersökning någon gång som visade att uppåt 98 procent av svenskarna visste vem hon var. Det var hon och kungen ungefär, så känd var hon under min uppväxt. 

Hon har varit utsatt för så många drev, även om inget varit lika kraftigt  som det första. Det är först med de senare dreven, när jag blivit äldre, som jag förstått hur utsatt hon känt sig. Jag har varit mer stöttande och försökt finnas där. Under Tobleroneaffären var jag för ung för att förstå och hon var för duktig på att inte visa känslor hemma. 

 

Även om ett drev kan rymma sakförhållanden att kritisera så stöttar man gränslöst sin mamma. Det gör man bara. Mamma fick rätt till slut, hon gjorde aldrig något fel. Ibland pratade vi hemma om att det aldrig hade kommit upp om hon inte sagt att de missat Tobleronen och blöjorna. Det var hon som gick igenom kvittona och sa ”Det här har ni glömt”. 

Mamma och pappa var måna om att vår vardag skulle vara så vanlig som möjligt, de var bra på att upprätthålla normalitet. Jag såg aldrig nyhetsinslagen på tv. Så är det än i dag. Jag läser nästan ingenting om det som skrivs om mamma, det är ofta fokus på fel saker. Jag vet att det gör henne ont och då gör det ont i mig med.

Jag beundrar henne mycket. Vi står varandra jättenära. Hon och pappa tar ofta hand om barnen på somrarna när vi har högsäsong på hotellet. Då kan mamma och pappa bo hos mig en månad. Jag har inga problem med det alls. Jag tror att drevet har bidragit till att vi insett att vi är viktiga för varandra. 

Jenny Sahlin

Foto: Johan Bergmark

Drevet har också indirekt påverkat mitt yrkesval. Jag visste tidigt att jag aldrig skulle bli politiker. Jag valde bort det fast jag egentligen är ganska intresserad. Vem kommer vilja bli politiker i framtiden? Drevjournalistiken leder till politikerförakt, det enda drevet syftar till är att blåsa upp det som blivit fel. 

Jag tror att det är ännu värre att bli utsatt i dag. Ett drev spinner vidare så fort med den digitala tekniken. Även om vi var fysiskt omringade av journalister hade jag och mina syskon inga mobiler, det var aldrig någon som tog kontakt direkt med oss. Det här var också på den tiden då de seriösa medierna stod starka, det fanns ett förtroende för den granskande journalistiken i stort.

Visst pratar vi ibland i familjen om det som hände. För mig är det svårt att minnas någon kronologisk ordning, händelser flyter ihop. 

På ett sätt är det som om drevet aldrig tagit slut. Efterverkningarna känns fortfarande.

Läs även:

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar