Reportage

Jakten på den försvunna konsten

av Christian Daun

Sveriges väntrum dignar av konst. Men ibland är väggytan kal. Ungefär vart femte verk i offentlig ägo saknas. Vad har slarvats bort,  vad har kasserats, vad har stulits? Få bryr sig. Vi träffade en entusiast i Norrbotten som har tröttnat på nonchalansen.

Snöröken dansar i sällsamma virvlar över vintervägen, en isgrå knottrig tunga. De snöinbakade granarna som radar upp sig på bägge sidor av asfalten ser ut som ihopfällda parasoll. När det ljusnar vid sjusnåret antar gryningshimlen en rosaaktig ton som får bilföraren, antikvarien Henrik Ygge, att tänka på skenet i Elis Aidanpääs målningar.

Han klev upp några minuter över fem. Kärvt, men ett måste om han ska hinna med sitt dagsverke. Bilfärden till Arjeplog tar 3 timmar och 40 minuter, och efter att ha inventerat konsten på ortens hälsocentral och folktandvård, ska han hinna hem till Luleå också. Det kommer att bli en tolvtimmarsdag, inget snack om saken. Ändå ser den 50-årige antikvarien förväntansfull ut bakom ratten.

– Det ska bli kul! Det är ju detektivarbete, det här.

En gång om året brukade Henrik bli uppringd av lokalreportrar som ville utkräva ansvar. Telefonsamtalen sammanföll ofelbart med någon landsomfattande undersökning som visade att en alarmerande stor andel av den offentliga konsten saknades. Hade Henrik Ygge koll på alla verk i Norrbotten eller? Nej, löd svaret. Hans ansvarsområde upptar en fjärdedel av Sveriges yta; han kunde omöjligen ha koll på varenda liten tavla.

Eller vad tusan, det var kanske precis det han kunde?

Några grader kallare hade varit farligt.

Efter att ha förankrat saken med sin chef inledde Henrik sin one man mission: en fullskalig inventering av Region Norrbottens uppskattningsvis 10 000 konstverk, en kulturskatt utspridd över ett 40-tal vårdinrättningar. Hittills har Henrik bland annat avverkat gynekologiska mottagningen i Piteå och Folktandvården i Gällivare. I dag står alltså Arjeplog på tur.

Han stannar till på Gulfmacken i Älvsbyn för att köpa kaffe. De få stegen mellan bilen och butiken känns. Inandningsluften kittlar lungorna som cigarettrök. Det är 35 minusgrader. I bagageutrymmet ligger ett välfodrat extra ombyte. Ifall bilen skulle bryta ihop.

– Hade det varit några grader kallare hade jag stannat hemma. Det hade varit för farligt, säger Henrik.

När han kliver genom entrén till Arjeplogs hälsocentral glömmer han omedelbart det bistra vädret. Med en systemkamera dinglande runt halsen och ett kompendium i näven hejar han glatt på receptionisten. Till vänster om receptionen står Mats Wikströms skulptur Handhälsande positivt inställd ekorre. Henrik gör en distinkt bock i protokollet. Precis som Margaretha Krook-statyn utanför Dramaten i Stockholm har ekorren blankslitits av all handpåläggning. Härligt! En av de många saker Henrik älskar med konst i vårdmiljö är att folk vågar närma sig den. På konsthallar blir många liksom onödigt underdåniga.

Han letar upp Marianne Wennerberg, en av sjuksköterskorna, som hjälpt honom att göra en förinventering. Enligt den saknas fem av 20 verk: tre akvareller, ett grafiskt blad och en reproduktion.

– Marianne, du känner inte igen En liten fjällbjörk av Stig Petterson?

– Namnet känner jag igen. Skulle den vara borta menar du?

Henrik mumlar förstrött.

– Det underlättar kopiöst när jag har bilder att gå efter, men det finns inga sådana från Arjeplog.

Han går vidare i listan. I rum 204 ska det hänga ett grafiskt blad av Berry Kurkkio.

– Det står bara ”kontor” här. Kan du hjälpa mig att förstå vilket kontor det handlar om?

 

Konsten på patienthotellet Vistet planerades först efter det att byggnaden stod klar. Vilket inte enbart är av ondo. ”När konsten är med i planeringen kan den bli lite för inbyggd, och då är det inte konst längre, utan arkitektur.”

 

Efter en kvart når han fram till kronjuvelen. I korsningen mellan väntrummet och en lång korridor hänger den: Lennart Nilsson-sviten från 1945.

Den blivande mästerfotografen var bara 22 år när han, för tidningen Se:s räkning, följde den
i Arjeplog födda barnmorskan Siri Sundström när hon skidade runt för att förlösa i Norrbottens otillgängliga krokar.

På 1990-talet såg den blivande sjuksköterskan Kerstin Juntti Laestander fotografierna i Uddevalla och många år senare, när hon började arbeta på hälsocentralen i Arjeplog, föreslog hon att bilderna skulle komma ”hem”. Henrik Ygge hostade upp pengarna och här hänger de nu, i svartvitt original.

Åtta bilder, ett förlopp. Från Siris rengöring av verktygen, till en bild på det nyfödda barnet i den omtöcknade moderns famn. Henrik pekar på bebisen.

– Honom var vi till och med i kontakt med. Han var med på invigningen.

Ja, inte nog med det. Dit kom även Siri Sundströms barn, kånkandes en pärm bilder, outgivet material som Siri fått av Lennart Nilsson själv.

Fotografierna har blivit en snackis. Lokalbor utan vårdbehov har gjort sig ärenden till hälsocentralen.

– Signalen till vårdtagarna är jätteviktig, säger Henrik. Om man månar så mycket om konsten så månar man nog om lilla mig också.

– Vad är värdet på de här i dag? frågar Kerstin.

– Vet inte, svarar Henrik.

– Jag tänkte så att ingen tar dem.

Marianne Wennerberg, hon som gjort förinventeringen, hör vad som sägs.

– Det är bra att du dokumenterar, Henrik. Jag jobbade på Huddinge sjukhus för några år sedan och där satt det en jättegrej, ett tyg. Så tjoff, en dag var det bara borta. Stulet.

Henrik Ygge grimaserar besvärat. Hela syftet med den mödosamma inventeringen är att folk ska sluta prata om de fåtal konstverk som fattas, och i stället börja uppskatta den rikedom som trots allt finns.

Man pratar om svinn, men det dyker upp saker också.

År 1551 lät Gustav Vasa utsmycka Danviks-hospitalet, Sveriges första statliga sjukhus, med religiösa motiv för att skänka patienterna tröst. Men det skulle dröja till 1900-talet innan utsmyckningen av Sveriges offentliga rum kom igång på allvar. 1937 beslutade riksdagen att en procent av budgeten för nybyggen skulle vikas åt konst. Inte bara vårdinrättningarna skulle utsmyckas, även gator, torg och skolor. Tanken: konsten skulle bli synlig för de breda folklagren. Dessutom behövde konstnärerna gynnas, drabbade som de var av 30-talets lågkonjunktur.

Fram till 1970talet blomstrade den offentliga konsten. Torg, väntrum, sjukhuskorridorer … våra gemensamma ytor blev ett gigantiskt konstmuseum dit ingen behövde lösa inträde. Ett kulturarv, men hur stod det till med förvaltningen av detsamma?

På 1980-talet stals en värdefull målning av Isaac Grünewald som aldrig återfanns. Inget uppseendeväckande med det; ingen kunde begära att den allmänna konsten skulle vara fredad från brottslighet. Men det var något med reaktionen. Ingen verkade bry sig om den fräcka stölden.

2007 stals Sivert Lindbloms en och en halv meter höga bronsurna från en gångbro i Stockholm och några år senare lade någon rabarber på Carl Milles Flöjtspelande ängel, en staty med ett beräknat värde av 3,5 miljoner kronor. Efter att en tre ton tung bronsskulptur baxats bort från ett magasin i Frihamnen i Stockholm 2011 drog landets konstvänner slutsatsen att de ansvariga struntade i saken.

Statyn, Om varandra, var inte vilken hötorgskonst som helst, utan en oersättlig koloss av den världsberömde Björn Evensen. Konstjournalisten Harald Norbelie konstaterade i Svenska Dagbladet att statyn antagligen redan var nersmält och ”omvandlad till klingande mynt”.

 

Polisen ursäktade sig med att stölderna av offentlig konst var både svårlösta och lågprioriterade. Men tillsynen då? Staten och Svenska kyrkan var lagbundna att inventera sin konst vart sjätte år, men när det gällde den offentliga konst som förvaltades av landstingen och kommunerna fanns bara en mjäkig rekommendation. Gör så gott ni kan, ungefär. Vilket i praktiken betydde att ingenting gjordes över huvud taget. Hade chefen lust att ta med sig favorittavlan hem vid pensionen så kunde hen göra så.

Det var ändå ingen som hade koll. När SVT:s Kulturnyheterna kartlade landstingens förvaltning 2017 fann de att inventeringen var svårt eftersatt. Och det var precis detta som eggade Henrik Ygge att skrida till handling.

Efter en snabb lunch på pizzeria Verona skördar han framgångar på hälsocentralen i Arjeplog. Tre av de fem saknade verken dyker upp: en reproduktion föreställande en blomma, och Staffan Westerlunds landskapsakvarell.

– Ni ser! Det lönar sig att leta, myser Henrik medan han fotograferar.

Även ett träsnitt av Nicholas Skum återfinns. Eller, egentligen var det aldrig borta. Marianne hade katalogiserat det fel bara.

– Jaha, är det Skum! säger hon. Det stod träsnitt i kompendiet så jag letade efter något helt annat.

På nästa ställe, Folktandvården, upptäcker Henrik att en vacker emalj av Jan-Anders Eriksson står lutad mot väggen. Bredvid dinglar två skulpturer hafsigt upphängda i ståltråd. Ingen optimal hängning, men all eventuell irritation rinner av Henrik när han får syn på Lennart Aschenbrenners oljemålning I skogsbrynet, från 1982. Tavlan i personalrummet beundras ingående, från olika avstånd och vinklar.

– Den här ska man vara rädd om! Det måste jag göra en notering om i registret. Hade jag kommit hit och den varit borta, då hade det varit jobbigt.

I bilen, på väg hem, förklarar han:

– Ju mer genomtänkt hängningen är, desto större är chansen att personalen håller reda på sakerna. Det måste uppmuntras. Målet är ju att varje ställe ska få ett fullödigt kompendium, så de själva kan inventera varje år sedan.

Nästa utflykt kommer att gå till Pajala. Hans kontakt har rekognoserat. Av 45 verk saknas sju.

– Det mesta är inte borta. Ofta hänger det bara någon annanstans.

Ädelreformen * på 1990-talet rörde till det, förklarar han. Mycken konst hoppade mellan kommun och landsting utan att ägandeskapet protokollfördes. Han för fingret över Pajalaförteckningen som ligger i sätet bredvid honom.

– Och kolla här, en rana! Sådant vill folk inte ha uppe längre, det anses inte hygieniskt, så den har någon antagligen tagit ned och rullat ihop bara.

Visst händer det att saker stjäls. För något år sedan norpades exempelvis en värdefull akvarell från Kalix hälsocentral. Henrik poängterar dock att den återbördades redan samma dag.

Han konstaterar att i dag har Region Norrbotten minsann gått plus, tre verk som troddes vara förlorade har dykt upp.

– Man pratar om svinn jämt, men det dyker faktiskt upp saker också.

Henrik blickar ut över granarna. Bortom skogen tornar fjällen i skymningen.

– Jag är jätteglad att ni ska skriva om det här, säger han plötsligt. Så folk inser att det faktiskt finns konst även på Folktandvården i Arjeplog, och att det är genomtänkt.

 

Allra mest stolt är Henrik Ygge över det nybyggda patienthotellet Vistet på Sunderby sjukhus i Luleå. Nästa dag går vi konstrunda där. Norrbottens län anammade enprocentsregeln 2013 så notan på 140 miljoner kronor innebar att Henrik fick 1,4 miljoner kronor att köpa konst för. Totalt bidde det 220 verk fördelade på 90 konstnärer. Han blir stående framför en kolteckning av Thomas Efverström.

– Man tror man ser något men så försvinner det framför ögonen på en. Spretigt. Jättefint.

I nästa korridor hänger en stor målning av Jan Anders ”Jatte” Eriksson.

– Han har verkligen en stil. Kolla horisontlinjerna! Det är lite ”Norrbotten blues” över hans konst.

Vi fortsätter. I rum 503 hänger ett grafiskt blad med den vackra titeln Sviktar du så stöttar jag och 512:an är dedikerad Anders Sunna, den uppmärksammade samiske konstnären.

– Man är ju lite nervös varje gång man går in, att något ska vara borta.

Titta bara så mycket vi fått för pengarna.

Henrik Ygge har inte mandat att förvärva några dyrgripar – han betalar i genomsnitt 6 000 kronor per verk – men med tiden händer det att saker stiger markant i värde. Ett sådant exempel är den samiska textilkonstnären Britta Marakatt-Labba vars 24 meter långa broderi gjorde succé på konstbiennalen documenta 14 i Kassel. Förra vintern lånade Henrik ut några av hennes textilier till en utställning på konstmuseet i Gävle. DN Kultur listade senare utställningen som veckans främsta kulturupplevelse, vilket höjer värdet på en Marakatt-Labba ytterligare. Det som anses särskilt stöldbegärligt hängs i välbesökta miljöer, och förankras ordentligt. Oftast av Henrik själv. Han demonstrerar anordningen som fäster verket i väggen.

– Jag borrar dock aldrig i betongväggar. Det är en sådan liten policy jag har. Man vill ju inte borra hål i varmvattenledningen eller förstöra några livsuppehållande funktioner.

– Det skulle bli vatten på kvarnen för dem som inte vill lägga en krona på konsten: Ge pengarna till vården i stället! Men det är ju en så marginell summa. Och titta bara så mycket vi fått för pengarna.

 

Det finns en diskussion om vilka motiv som har den mest läkande effekten. Men att det skulle vara så enkelt vägrar Henrik gå med på. Även vårdkonsten är konst i sin egen rätt.

 

Det kanske slutar med att patienthotellet befolkas av konstintresserade simulanter?

– Precis, säger Henrik och spricker upp i ett lyckligt leende. Målet är ju att någon ska komma hit och specifikt efterfråga Mats Risberg-rummet.

 

2016 gjordes ett makabert fynd i centrala Luleå. Någon hade popnitat en gul varningsskylt mitt i Arne Jones kopparrelief Rum, rum, rum på Storgatan. Sådant händer Henrik Ygge hela tiden.

Under inventeringen på Vistet upptäcker han att någon har satt upp ett väggur mitt i ett av verken.

– Här har det visst blivit lite galet.

Han för upp glasögonen i hjässan och vandrar vidare genom en korridor som leder in till rummet där Ulrika Tapio Blinds tältkåta finns. Tyvärr har någon ställt ett piano intill väggen, så halva verket skyms.

– Det blir ju så här, säger Henrik överslätande. Det är ju en levande miljö.

Kan du inte tänka: ”Pärlor för svin”?

Nej, det vill han inte gå med på.

Henrik Ygge hade med lätthet kunnat castas för en roll i Ruben Östlunds Guldpalmen-vinnande kulturmansdrift The Square. Men den svarta polotröjan och de svartbågade glasögonen bedrar. Trots kulturmannens 1 A-mundering har antikvarien inte ett elitistiskt ben i kroppen. Det är patienternas och personalens miljö, påminner han, inte hans. Både han och konstnärerna måste visa hänsyn. Psykedeliska verk gör sig inte på psykakuten. För att ta ett övertydligt exempel.

– Vårdmiljön är speciell. Det är blandad publik: olika avdelningar, olika åkommor, olika åldrar. Det är skillnad på vad som hänger hos kirurgen och i de administrativa lokalerna. På de administrativa avdelningarna vågar man generellt sett mer. Och sedan har vi förstås hygienen att ta hänsyn till. De som vistas här är ju inte i första hand här för att se på konst.

Det uttalandet gör antikvariens ambitionsnivåer än mer förundrande. Han köper av princip inte in några reproduktioner då han anser att de förtar ”sinnets och handens närvaro”; han drömmer om att visa konstfilm i väntrummen och när det gäller hängningen har inget lämnats åt slumpen. De horisontella linjerna som löper genom kontinenterna på en intarsia, harmonierar med strukturerna i heltäckningsmattan.

Henrik Ygge är salongsfähig, tar sig runt med samma lätthet på gallerier som i folktandvårdsväntrum. Men han vet också att alla inte gör det.

– På en vårdcentral känner folk direkt: Nej, nej, den där tavlan kan absolut inte hänga här. De vet vad de tycker och det vet de nog egentligen på en konsthall också, men där vågar man inte säga något.

 

Henrik har en mapp på datorn där han sparar positiv respons. Det är långt ifrån någon överfull mapp, men det finns saker där som värmer hans hjärta.

Innan vi skiljs åt läser han, sittandes vid sitt av inventeringskompendium belamrade skrivbord, upp ett mejl han fick av en kvinna:

”Min pappa Lars spenderade sina sista dagar i livet på Sunderby sjukhus.

I salen där han låg fanns det en tavla. Han kände genast igen konstnären.

Det var Eva Stina Sandlings verk.

Men bäst av allt var att han kände igen sig i motivet.

Så hans sista dagar studerade han ett landskap som han var väldigt bekant med och kände så väl. Det gav honom ro, tillit och hopp mitt i det svåra.

Under tidens gång mot det oundvikliga ögonblicket.

Jag skickar nog mest med dig detta för att berätta för dig hur värdefullt det är med konst på våra offentliga institutioner.

Och berätta om ett tillfälle då det hjälpte en person.”

Henrik baddar bort en tår ur ögonvrån.

– Det är så otroligt fint det där med hennes pappa. Det är så att man blir gråtfärdig ju. Det gör allt arbete värt det.

Håller han uppe farten skulle han kunna bli klar till sommaren. Pajala hälsocentral, here we come.

 

Text: Christian Daun.
Foto: Sara MacKay

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2019.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar