Porträtt

“Idylleri är svårt”

av Johan Norberg

stefan-sundstromArtisten och låtskrivaren Stefan Sundström får årets Taube-stipendium för sin fina blandning av vrede och glimt i ögat.
Vi skickade vår musikkrönikör Johan Norberg till en röd stuga på Färingsö för att gratulera, prata politik samt reda ut det eventuella syftet med musik.

Det är en yrvaken stipendiat som öppnar dörren.

– Sorry, alltså, jag låg och tittade på Muminfilm på eftermiddagen och slumrade till.

Han ler urskuldande och välkomnar in med sin karakteristiska söderdialekt. ”Äh fan, Norberg! De va längesen, kom in.”

Stefan Sundström har naturligt nära till Evert Taube. 1991 skrev han Vals till Evert Tåb och även om det var punken som fick honom att börja spela på 1970-talet, så har visan alltid varit en stor del av hans uttryck.

– Min relation till Taube djupnar med åren. Jag har sjungit Så skimrande var aldrig havet och gjort en liveplatta som heter Pappa kom hem. När jag hörde den låten som liten var det en gullig barnvisa, men den har ju en mörk klangbotten. Det är intressant, Taube är en idyllskildrare men om man krafsar lite finns ett slags mörker. Han är väldigt bra på att hantera det där. Jag skulle vilja vara en sådan, som inte alltid måste gräva upp all skit i hörnen utan kunde skriva om en vacker sommardag. Men det är svårt. Jag är så jävla problemorienterad.

Hur då?

– Jag är uppvuxen i en sådan tradition, det var det som fick en att söka sig till musiken. De första jag lyssnade på var Lou Reed och Cornelis när de skildrar det svarta.

Skulle du vilja skriva mer naturlyriskt?

– Jag försöker hela tiden. Norgeplattan (Under radarn, 2013, reds anm.) var till stor del ett försök att skildra natur, men jag är inte helt nöjd.

Varför då?

– Idylleri är svårt. Reklamens klichéer har förstört det. Jag och fotografen Jeanette Andersson har gjort en kokbok om Nordnorge som kommer ut i höst. Vänta, har du tid? Du måste få se.

Stefan springer och hämtar datorn och visar oerhört vackra bilder på fjordar, berg, torsk i havet och Stefan själv på fiskebåt i grovt regnställ.

– Det är svårt med bilderna. Man kan inte braka på med fint turkosblått hav – som det ju faktiskt är – för den grejen är förstörd.

Av resebolagens annonser?

– Ja, man tror inte på det. Så man måste göra tvärtom, skita ner det, gå mot grått.

Gäller det även kärlekstexter?

– Ja, att skriva en banal kärlekstext är det svåraste som finns. Med de ideal som finns i kulturen i dag tar man risken att bli löjlig.

Det är synd om dem som vill säga något men inte vågar närma sig det banala?

– Det är precis det dilemmat jag menar. Man vill inte vara som en annons för Hemnet, och så är man ju ansatt av ”demååner”. Det var det som fick mig att börja med musik, en slags plåga. I perioder när jag mått ganska bra, de senaste 20–30 åren, har det varit svårare att skildra den.

 

1997 kom jag hit till Stefans hus på Färingsö i Mälaren för första gången. Vi skulle repetera inför en skivinspelning och Stefan, som inte var hemma, ringde och sa: ”Vi är på väg, men gå in, det är öppet.” Jag var ohyggligt hungrig.

I kylen stod en skål med palt. Efter viss tvekan stekte jag upp några och när familjen kom hem satt jag i köket och trivdes.

Det är ett sådant hem. Det lilla huset är fullt av prylar som berättar om ett liv med musik, matlagning och kärlek. En bild härifrån skulle inte platsa i Hemnet men kunde vara omslag till Bibeln.

Stefan, den gamle punkaren, säger att han är ”problemorienterad” och ansatt av ”demååner”. Det är möjligt, men han är trevligare än Lasse Berghagen och har ett älskvärt vemod som skulle charma omkull vem som helst. Den som inte blir lite förälskad i Stefan Sundström har ett hjärta av sten.

Vi sitter och fikar i en liten inglasad matplats mot det stora grönsakslandet som tillsammans med solcellerna visar att den miljöengagerade Stefan lever som han lär.

Du och Karin flyttade in här tillsammans?

– Ja, 1993.

Hur länge har ni hängt ihop?

– Vi firade 30 år på Valborgsmässoafton, och då gifte vi oss! Man har ju liksom börjat kalla henne för ”frun” när folk inte vet vem det är.

Bättre än ”flickvän”?

– Ja, det började kännas lite konstigt.

Vad sa barnen?

– De tyckte det var kul, döttrarna var bröllopsvittnen. Vi gifte oss i Kafé 44 på Söder, där vi har lirat och repeterat hundra gånger. En tjej som heter Anki Björk vigde oss.

En riktig präst?

– Ja, det var med Jesus och hela köret. Vi är med i Svenska kyrkan, och nu tycker jag inte man ska gå ur. Jag är verkligen inte kristen, men jag tycker att det är en av få institutioner i Sverige som har någon slags humanism. Sedan finns det idioter i kyrkan, men det finns det ju överallt.

Du lever med Karin sedan 30 år i hus på landet med stort grönsaksland, ni har barn och barnbarn. Jag kan inte komma på någon av dina kollegor i rockbranschen som har en sådan kärnfamilj.

– Ja, det är nog sant, men jag hade tur med tjej, och så har jag hållit i snoppen på turnéerna.

Du skriver krönikor också.

– Nu har jag jobb på fyra blaskor: ETC, DalaDemokraten, Arbetarbladet och Klassekampen i Norge, nästan sex krönikor i månaden. Det kan jag förbanna ibland, men det håller en i gång. Jag har ju på något sätt alltid varit en författar-wannabe.
I slutet av 1990-talet bad ETC mig skriva krönikor som senare sattes samman till en bok. Sedan kom Stefans lilla gröna, som var om trädgård men också en ursäkt för att skriva om annat, precis som att min nya, Stefans stora blå, är en kokbok, men också handlar också om miljöpolitik och kultur.

Har du aldrig funderat på att arbeta partipolitiskt?

– Jag har en reflex mot att inordna mig i organisationer. Även om jag intellektuellt inte är anarkist så är impulserna i mig det. Sedan kan man ju ställa sig frågande till partipolitiken som idé. Det finns något svårt med de gamla strukturerna, som fackföreningsrörelsen. Jag har haft att göra med LO-förbund när jag varit ute och lirat … det finns så mycket gamla strukturer, de dödar liksom. Jag föreställer mig att när unga människor i dag hamnar i svårigheter på jobbet är Kommunalarbetareförbundet inte det första de tänker på, tyvärr. Någonting har dött med de folkrörelsebyggda partierna. Se på Centern: ett landsbygdsparti, bondeförbundare, det finns ju ingen som helst förankring kvar. Och sossarna börjar segla i väg totalt från arbetarrörelsen, skäms nästan för den.

 

Stefans texter har ofta en tydlig känga mot det politiska etablissemanget men genomsyras framför allt av lojalitet med de svaga, de utförsäkrade, samhället olycksbarn. Hans gamla epitet ”Farstas Mick Jagger” stämmer illa, det är det corneliska tonfallet som ringar in hans uttryck, både textmässigt och i musikalisk frasering. Hans sångröst har med åren fått en säker-het och lågmäld nerv som skulle kunna göra en fantastisk jazzplatta på svenska. Jag, som nyss har producerat skivor med Svante Thuresson, börjar drömma och smida planer …

Din senaste skiva, med gruppen Franska trion, rör sig mot jazzen. Det finns en beröringsskräck inför jazz bland rockmusiker. Det får inte vara snygga ackord, det är inte rock.

– Det fanns den inställningen i punken, men det var ju den som gjorde att en sådan som jag över huvud taget började lira. För att skydda sig skaffade man ett förakt för alla som gått musikhögskolan, men nu gick ju Karin musikhögskolan så jag har fått bearbeta det … ha ha ha!

– Den här rock’n’roll-grejen tröttnar man på. Jag orkar inte längre med den livsstilen med alla löjliga myter. Det är bara ohälsosamt.

Det blir lite konservativt att alltid vilja rocka, aldrig förändras, och fortsätta slåss mot samma sak?

– Ja, det blir ju det. En dag upptäcker man att de där musiklärarna som sa åt en att kamma sig, de är ju fan döda, och den protest som känns aktuell nu, hiphop, gillar man inte ens eftersom man är för gammal. Jag kan ha full sympati, men jag pallar fan inte att lyssna på det.

När du skriver, vad är det som gör att du känner att världen behöver ännu en låt av Stefan Sundström?

– Ha ha ha! Ja, det kan man ju verkligen undra, det finns väl musik så det räcker!

Men är det viktigt att spela egna låtar?

– Jag har en polare här ute där jag bor som jag brukar fiska med. Han är med i ett gubbrockband som kör gamla covers, Jumpin’ Jack Flash och sådant, och de repeterar mycket mer än jag gör. De kan spela i fyra timmar på raken och jag tänker: Det där är ju musik som är musik, liksom. De senaste åren, när jag varit i politiska sammanhang, kan jag känna att det är en annan grej. Riktigt bra musik går inte att använda till några syften. Det är inte fel som Woody Guthrie skrev på sin gitarr: ”This machine kills fascists”, men man tappar något när man börjar tänka ”det här vill jag uppnå med att lira”.

Musik i sig är ju anarkistisk?

– Ja, den går ju inte att styra, och försöker du göra det dör musiken mer eller mindre. Där har du också det där med syften. När Dressman använder Start me up av Rolling Stones för att sälja kavajer till medelålders män … den låten dog där.

Om man använder den till Vänsterpartiets valkampanj?

– Så är det i alla fall för ett gott syfte, men låten kan dö lik förbannat, men inte lika snabbt. Men riktigt bra musik har inget syfte.

Vad händer nu?

– Jag ska spela ihop pengar i sommar och sedan störta regeringen, det känns som I’m on a mission fram till valet, men sedan ska jag vara ledig.

Jag skulle vilja åka transibiriska järnvägen, sedan vidare till Peking och Vietnam. Jag hört att man kan boka plats på en lastbåt hem från Indien. Jag vägrar att flyga.

För miljöns skull, eller är du flygrädd?

– Det är en kombination, och flygrädsla ger en massa karmapoäng. Resan är en idé jag har, om någonting som är väldigt långsamt.

Reser du bort ifrån eller till någonting?

– Jag reser nog ifrån en hel del, det man skulle kunna kalla stress. Jag vill bli ännu mer närvarande, kunna tänka tankar utan att bli avbruten.

Eftersom jag själv nyligen varit tre månader i Indien glider vi in på ett mycket långt stickspår här, plötsligt är klockan mycket och jag måste gå.

Det bär emot. Precis som första gången 1997 vill jag stanna kvar, helst flytta in. Jag lämnar huset med en burk av Stefans hemkokta fläderblomsmarmelad.

En vecka efter intervjun skickar Stefan ett sms: ”Glömde säga en sak om politik: Skiter vi att ställa om till förnybar energi, skiter vi i vad forskarna nu varnar för vad gäller klimatet, så blir ALLT annat helt oväsentligt. Viktigt att få detta sagt. All the best från Steffe.”

 

Text: Johan Norberg
Foto: Martin Stenmark

 

Johan Norberg är gitarrist och skivproducent. Han är tidningen Vi:s musikkrönikör sedan 2003.

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar