Musikkrönika/Backstage

Johan Norberg: “Bara Mello höjer en halvton”

av Johan Norberg

Olika genrer har sina arrangemang kring byte av tonarter  – men varken jazz, klassiskt, folkmusik eller rock använder sig av just halvtonshöjningen som stegrande effekt. Det finns idag nästan bara på en plats: Melodifestivalen, skriver Vi:s musikkrönikör Johan Norberg. 

 

Tonartshöjningen. Kanske den mest insmickrande av alla arrangemangsknep. Vissa tycker det är för kletigt, men jag som alltid varit svag för tjusig musik älskar det, och min favorit är den enklaste och vanligaste, den när man går upp en halv ton till sista refrängen. Kompositörer med harmoniska ambitioner tycker att det är ett simpelt trick och maskerar gärna övergången med en ”brygga”, alltså ett längre parti med en massa ackord som gör att när höjningen väl kommer märks den inte. Det är meningslöst, tycker jag, att det märks är ju själva grejen.


Olika genrer har
sina modulationer – som det också heter när man byter tonart – men varken jazz, klassiskt, folkmusik eller rock använder sig av just halvtonshöjningen som stegrande effekt. Den finns i dag nästan bara i en musikstil och på en plats: Melodifestivalen, där inget kan bli för pompöst eller banalt. 

 

På senare tid har tävlingen och musiken moderniserats, men det finns traditions-bärare. Varje år arrangerar musikhögskolorna i Sverige en tävling, Smask, som en hyllning till ”gamla” Melodifestivalen. Självklart har man riktig orkester och använder alla klichéer förknippade med genren där tonartshöjningen är den viktigaste, och fler sådana i samma låt ger naturligtvis högre poäng. Vid varje höjning ger publiken ifrån sig ett ironiskt men kärleksfullt jättejubel, den typen av humor som är väldigt intern, studentikos, och vansinnigt rolig. 

 

För oss musiker är tonartshöjningen lite av ett skämt, och bland världsstjärnorna – från dagens Ed Sheeran till gårdagens Madonna, eller på den tiden, Elvis eller Beatles – hittar man den i stort sett aldrig. En seriöst satsande popkompositör stannar kvar i samma tonart, att höja i slutet signalerar att man inte riktigt litar på att låten håller som den är.

Men så finns det en artist där för mycket aldrig kan bli för mycket: Carola, vars tre största hits, Främling, Fångad av en stormvind och Evighet, hade landat i ett antiklimax utan de vibrerande sekunderna i slutet när hon nästan gallskriker sig upp en halvton till sista refrängen. Ogarderat blottar hon viljan att vinna till varje pris, vilket förgyller pekoralet till stor underhållning. 

 

Varför känns just en halvton så bra och varför blir det så fel om man i stället sänker med samma avstånd? Det är väl det som är grejen, att det på det stora hela är rätt obegripligt alltsammans. Men tjusigt.

 

Tre favoriter just nu

1. The Green Stone, Daniel Norgren

Mysigt som om man satt under en stor gran och fikade. Snäll pop, men inte slätstruken.

 

2. Book of Travelers, Gabriel Kahane

Oj oj oj vad fint det här är. I grunden akademiskt utbildad pianist och kompositör som skriver kluriga små låtar och sjunger med en kärleksfull röst man litar på. En underbar överraskning för mig.

 

3. Requiem for My Mother, Rebecca Dale

Storslaget och mycket, mycket vackert, precis som jag förväntar mig att ett Requiem ska vara. Den redan hyllade och upphaussade Rebecca Dale infriar alla förväntningar med råge. Det här är riktigt bra.

 

Illustration: Sanna Nicklasson

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2019

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar