Ur arkivet

Giftmoln över Stockholm – läs Evert Taubes miljödagbok från 1972

av Redaktionen

I Vi:s temanummer om återbruk 1972 skriver Evert Taube »miljödagbok« under första veckan i maj. Men på typiskt taubeskt manér tar texten omvägar till andra ämnen, till exempel rågbröd, kineser och Picasso. 

Text av Evert Taube, publicerat i Tidningen Vi, nr 23/1972.  Rubrikfoto: Astri och Evert Taube i ateljén vid Slussen i Stockholm på en bild från 1972. Foto: Ulf Stråhleus/TT

 

MÅNDAG (Första maj)

Går opp som vanligt kl 5 fm. Tyst ut i köket. På sex minuter har jag kokat, serverat och ätit min havregrynsgröt (slät) med tillsats av lite smör, strösocker och mjölk. Smyger ut genom serveringsrummet och tvärsöver hallen till mitt arbetsrum. Stänger dörren. Öppnar fönstret mot Riddarfjärden och tar pennan, går till pulpeten, sjunger (mezza voce): ”i dag är det första maj – – -”. Påminner mig att sång i arbetet upphörde (– till och med i San Remo, Firenze, Roma och Napoli) efter andra världskriget.

Just när jag skall börja skriva en tabell över uppslagsböcker som måste anskaffas så börjar det dugga svavelhaltigt regn på fönsterblecket. Det varar några minuter. Jag öppnar fönstret. Men över Riddarfjärden, som jag (med artiklar i Vi och DN) räddade från att bli avstjälpningsplats för lort och sprängsten (för några år sen) – ja, där blåser nu ett moln hitåt. Det fördunklar solen som just tänkte visa sig. Och eftersom det är ett giftmoln, ett moln med avgaser från bilar, ett moln som vaknat i Solna och gett sig iväg hitåt, så stänger jag fönstret. Men först antecknar jag med versaler: FRAM FÖR GLOBAL MILJÖVÅRD!

 

TISDAG

Astri (min idol) skulpterar, Ulrika (min nièce) tecknar och målar. Jag läser läxor om Pampas, Camargue (i Provence) och om Confucius’ Kina. Pampas och Camargue kan jag utantill. Vill bara jämföra. Men Kina, som ju fortfarande, under ordförande Mao och doktor Olof Lagercrantz förblivit Confucius’ kulturhärd – ja, tyvärr har jag sett mindre av Kina än av Australien. Men med kineser har jag ändå seglat till sjöss mer än med australiensare, Det har Georg Rydeberg tydligen funnit ut ur mina samlade arbeten på prosa. Så som Rydeberg återger min kineskock i TV – ja, nog är det ”i världsklass”. En fransk kvinnlig författare skriver till mig att ”monsieur Rydeberg är kines! Var tacksam”!

Kort efter detta eko av Rydeberg-Björlin-Sven-Bertil och alla deras medverkande i Valborgsmässreprisen på den yppersta föreställning som svensk TV någonsin givit! en miljövård ifärg, en natur- och kulturvårdsmanifestation utan like i ord och toner och dans, rytmiserad såsom endast maestro Ulf Björlin kan det – och allt detta plus Georg Rydeberg som min kineskock. Överdådigt!

Riddarfjärden i Stockholm.

Kort efteråt får jag ett brev skrivet på franska däri jag läser att avsändaren är pressman, född i Karibiska havet (!) av nordamerikansk mor med indianskt påbrå ”vacker, underbar och min pappa är provensal från Camargue, Frankrikes Pampas”, skriver han och fortsätter:

”Själv har jag i likhet med dr Taube arbetat på argentinska Pampas och även på Camargue. Jag har seglat med kineser och malajer. Jag är författare och journalist och befinner mig i Stockholm för att studera er miljö med anledning av att miljövårdens världskongress skall äga rum i denna er misshandlade rikshuvudstad. Jag tar det som en kvällsgymnastik att från och med i dag skriva några brev till er om miljövård i bygd och natur. Oavsett den ordinarie postutlämningen kommer mina brev att stickas in i er brevlåda, tack vare tillmötesgående från en av mina svenska förbindelser, en ung pol magister som bor i samma hus som ni själv. Jag bor på Grand Hotel i samma rum som för många år sen. Från min balkong kan jag se att Sveriges hjärtpulsåder där den i en svallande ström svepte sin halvcirkel runt Stockholms Slott, där, monsieur Taube, är denna Sveriges hjärtpulsåder pluggad på tvären med en avskyvärd bro som leder trafiken fel. Allting här i Stockholm är skött av lycksökare utan kultur. Ociviliserat!

Min adress: Grand Hotel,

Votre bien devoué

François Taurin.”

 

ONSDAG

Stiger opp lite före fem på morgonen. Det har duggregnat svavelsyra och bly under natten och fönstret har stått på glänt. Medelålders personer (och kvinnor i alla åldrar) märker inte att vädring fyller luften inomhus med gifter, nämligen när det regnar eller vind med massor avgaser ligger på. De hör talas om det men uppfattar bara sotbeläggningen på möbler, kläder och golv. Den finner de naturlig!

Vi minns ju hur det var i vår barndom. Då fanns det inga bilar, ingen satans bensin.

Men vi som är över 80 och, som jag, på väg mot 83, vi minns ju hur det var i vår barndom. Då fanns det inga bilar, ingen satans bensin. Man cyklade, man red, man använde hundratusentals ardennerhästar till lasttrafiken, ångbåtarna var få. När segelfartygen kom och gick i våra hamnar skylde deras segel hela ångbåtsbeståndet. På 1890-talet kunde man se himlavalvet. När såg ni Orion eller Karlavagnen senast, min läsarinna? Och solen? Ni ser aldrig vare sig solen eller solskenet direkt. Ni ser allt det vita ljus som kommer från det världstak av giftiga dimmor vi har strax ovanför spirorna på våra kyrkor.

”Vad såg du från flygplanet när du flög till Japan?” Den frågan ställde jag Harry Martinson. ”Jag såg ingenting”, svarade han. Nog om detta.

Kl 9 ringde jag till Grand Hotel, fick ett kort samtal med monsieur François Taurin. ”Skriv inga brev”, sade jag. “Ni ringer?”, frågade han. ”Ja, det är bättre så.”

Monsieur Taurin hade fått en översättning till franska av min miljövårdsdikt Änglamark. Nu ville han ha de svenska orden. ”Jag talar inte bra svenska, men jag skriver felfritt. Vill ni diktera?” ”Ja.”

 

Och där stod jag nu på morgonkulan och skulle diktera en visa ur minnet eftersom jag inte hade något exemplar av Reuterskiölds utgåva (i musikhäfte på Reuter & Reuters förlag). ”Nu har jag spetsat min blyertspenna”, sade monsieur Taurin (på förvånansvärt bra svenska). Men vad kan inte Frankrikes folk – och framförallt Frankrikes kvinnor – när de vill! Heter det inte att varje by i Frankrike har sin Jeanne d’Arc (när det gäller). Allt detta sade jag till monsieur Taurin de Camargue. ”Sant”, svarade han, “befall vad jag skall skriva!” Och jag diktade:

”Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill, jorden vi ärvde —-”

”Stopp”, skrek monsieur Taurin i telefon, ”känner ni till det förhållandet att Förenta Nationerna utsett kanadensaren Maurice Strong till generalsekreterare för världskonferensen i Stockholm i år?” ”Jag har hört det nämnas”, svarade jag. ”Men handen på hjärtat, monsieur Evert Taube – vet ni, eller visste ni, att Maurice Strong givit miljövården beteckningen världsarvet (World Heritage)?”. ”Nej”, svarade jag. ”Men ni talar i er dikt Änglamark om jorden vi ärvde!” ”Bien sur!” svarade jag, men då var Maurice Strong of Canada ännu inte påtänkt! ”Bra! Det ger dubbel styrka, dubbel slagkraft åt beteckningen ’jorden vi ärvde’”, sade monsieur Taurin. Och jag fortsatte min diktamen:

”— och lunden den gröna —”.

”Stopp där!” sade monsieur Francois, ”Franska ambassadörens bil har kommit för att avhämta mig. Ringer ni i morgon?” ”Ja, kl 9″, svarade jag, ”och hälsa ambassadören!”

 

TORSDAG

Vaknade kl 3.30 på morgonen. Hungriga måsar flög redan utanför mitt fönster. Jag hade sovit sedan kl 21 i kvällen före så jag var utsövd. Vid mina år är sex och en halv timmes nattsömn nästan för mycket. Tog välling, kaffe och världens bästa rågbröd i köket. Rågbrödet bakas av Astri. Det verkar som om skulpterande kvinnor bakar alla sorters bröd bättre än damer i allmänhet.

Emellertid, när jag uttalade denna komplimang till min hustru fick jag veta att nu var det Ulrikas rågbrödsbullar jag ätit. Och Ulrika målar, hon skulpterar inte. Här i huset har jag aldrig rätt, vad än jag säger.

Astri och Ulrika har däremot alltid rätt. Är det underligt då att jag skriver en levnadsbeskrivning om drottning Eléonor av Aqvitanien, Frankrike och England. Jag vet förstås inte om Eléonor alltid hade rätt. Men hon tog aldrig fel.

 

FREDAG

Monsieur Taurin på tråden kl 9. ”Jag blev förhindrad i går, tyvärr”, sade han, ”men ni kanske vill fortsätta nu, där vi slutade.” ”Gärna”, svarade jag, ”skriv”—

” — vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill; låt dem få leva, de är ju så sköna —”

”Förlåt! Det knackar på min dörr. Jag måste se efter —”

Han gick till dörren och kom tillbaka med beskedet att han skulle bli mottagen i Kanslihuset kl 10.15. Ringer ni i morgon?”, frågade han .”Tänk på vad jag nu säger, monsieur Taube, besinna vad jag nu uttalar, i samma ögonblick som jag kallas till H M Konungens av Sverige regeringskansli: VI MÅSTE RÄDDA VÄRLDEN, RÄDDA ALLAS VÅR JORD, RASER, STAMMAR och NATIONER! FRÅN FÖRGIFTNING OCH HUNGERSNÖD MÅSTE VI – – – kan jag gå klädd så här?” ”Ja, det går fint.” ”Men ni ser mig ju inte – i telefon!! Jag har blazer med blanka knappar och –” ”Monsieur Taurin”, sade jag, ”skynda er nu! Beställ en taxi. Jag ringer i morgon kl 9”. Han skyndade sig emellertid först att gallskrika till mig: ”Hallå, monsieur Evert, för alla änglars skull: Glöm inte ÅTERANVÄNDNING av varor som nu kastas bort. FRAM FÖR ÅTERANVÄNDNING! Ni ringer mig när ni behagar.”

”Kl 9 i morgon. Au revoir!”

”Au revoir, cher monsieur.”

 

LÖRDAG

Kl 5 fm. En sparad smörgås av Astris, havrevälling, starkt kaffe, pepparkakor, ett äpple. Miljövård i min säng, madrassvädring i fönsterna mot ”innanhavet” (Mälaren). På med framlagda nya lakan, nytt täcke, nya örngott på mina två kuddar.

Arbetar på min levnadshistoria om Eléonor av Aqvitanien. Är snart framme vid hennes berömde son Rikard Lejonhjärta. (Skrev för 7 år sedan ett skådespel Rikard Lejonhjärta. Kungl Dramaten köpte det med ”största förtjusning”. Ingmar Bergman telegraferade: ”ett underbart konstverk”. Sedan blev det tyst i sex hela år! Så nu är jag väl snart i klass med Ibsen och Strindberg.)

Evert Taubes namnteckning

Evert Taubes namnteckning

Kl 9 ringde jag till monsieur Francois Taurin på Grand Hotel. ”Jag är klar”, sade han. ”Fortsätt.” Jag dikterade:

”Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm, leka titt-ut mellan blommande grenar, låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm, låt fiskar simma kring bryggor och stenar. Sluta att utrota skogarnas alla djur! Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa! Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.”

”Tack, min vän”, sade monsieur Francois, ”nu skall jag jämföra Madame Malou Höjers franska satsmelodi med motsvarande rytmik i ert svenska original.”

 

SÖNDAG

Kl 9 fm ringde monsieur Taurin och bad mig ursäkta att han missbrukade vilodagen. ”Men säg någonting, hur kort som helst, om ÅTERANVÄNDNING av bortkastade föremål!”

”När jag senast besökte Picasso i Provence”, svarade jag, ”så hade han hittat styrstången till en trampcykel, till en velociped, alltså. Han tog den med sig till sin atelier, stack ner den i en stor lerklump. Det blev en magnifik tjurskalle. De svarta handtagen på tvärpartiet blev ett par tjurhorn som nästan skrämde åskådaren.”

”Vad fick Picasso för detta återanvända fynd?”

”Han begärde bara en miljon femhundratusen francs.”

 

Picassos ”Tjurhuvud” från 1943. Att Taube skulle ha varit med när Picasso skapade verket är högst osannolikt. Idag ingår skulpturen i den permanenta samlingen på Picassomuseet i Paris.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar