Hej-intervju

Går igång på gång

av Tomas Dur Fläckman

Hej, Susanne Österlund-Pötzsch, varför går du igång på gång?

— Jag är folklorist och sysslar mycket med muntligt berättande. Men för 15 år sedan kom jag på att jag ville undersöka något som är bortom språket. Och då började jag studera hur folk går. Nu kan jag inte sluta. Ta bara en turist och en person som är på väg till jobbet – de går på helt olika sätt!

I nyutkomna boken Gångarter och gångstilar – rum, rytm och rörelse till fots (Makadam förlag) tar etnologen Susanne Österlund-Pötzsch ett brett grepp på människans gående, med viss tonvikt på nordiska förhållanden.

Människan har förstås alltid gått för att transportera sig, men när började vi gå för gåendets egen skull?

– Det går inte att säga exakt, men ett brett genombrott för nöjesgåendet kom med romantiken och dess vurm för naturen. Senare på 1800-talet kom intresset för hälsosamt friluftsliv och även en politisk vilja att ha en frisk befolkning. Allt detta befrämjade promenerandet som folkrörelse.

Du skriver om ”performativt gående”. Vad är det?

– Det är när man vill berätta något med sitt gående. Allt ifrån aristokraterna som ville visa upp sin lyckade familj på söndagspromenaden till militärparader och demonstrationståg som också har budskap. I urbana miljöer, parker och andra ställen som samlar mycket folk, är spatserandet också ett sätt att exponera sig, kanske träffa en blivande partner …

Varför är vandrandet så stort i Norden?

– Av tradition är vi nordbor naturälskande, och naturen upplever man bäst till fots. Vår allemansrätt gör det också enkelt att vandra i skog och mark.

 

Susanne demonstrerar ”gång med ett ärende”, det vill säga att ta sig från A till B. Planlöst ”perronggående” ser helt annorlunda ut.

 

Många säger ”Jag tänker så bra när jag går”. Är det så?

– Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men många informanter och en lång rad stora författare och filosofer har vittnat om att gåendet skärper tanken: Montaigne, Nietzsche, Baudelaire, Kierkegaard  för att nämna några…

Vad mer kan man använda gåendet till?

– Mycket. Några av dem jag intervjuat inför arbetet med boken har berättat hur de använt promenader som terapiform vid svåra livsskeden. Det finns även en mötesform som kallas walk and talk där målet är att skapa kreativa gruppsamtal. Sedan har vi det rituella gåendet, som pilgrimsvandringar.

Är gåendet statiskt, eller förändras det?

– Mätningar visar att vi generellt sett går allt snabbare. Gånghastigheten har ökat med 10 procent sedan 1990.

Knata, släntra, lomma, spatsera … vi har väldigt många ord som beskriver gående.

– Ja, och varje ord har sin specifika innebörd som också kan vara knutet till rummet. Promenerar gör vi i parken; vi vandrar i naturen, flanerar i staden och skrider fram till altaret om vi gifter oss.

 

Text: Tomas Dur Fläckman
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2019

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar