Porträtt

Frågetecknen får stå kvar

av Pontus Dahlman

I sin nya film undersöker konstnären Anna Odell olika sidor hos sig själv och hos skådespelaren Mikael Persbrandt. Verklighet och fiktion flyter samman – och de frågetecken som uppstår vill hon inte räta ut.

En råkall januarikväll år 2009 släntrar en kvinna fram längs den hisnande höga Liljeholmsbron i Stockholm. Vinglar farligt nära räcket i det dystra gatlyktsljuset. Fullständigt utom sig. Psykotiskt förvirrad och som det verkar på väg att kasta sig ut i mörkret och sjunka genom vattnets djup.

Oroliga medborgare stannar till för att hejda och lugna henne. En civil polisbil bromsar in, kvinnan brottas ner, får handbojor kring sina tunna leder, körs till psykakuten på S:t Görans sjukhus där personalen anser henne så våldsam att de ”bältar” patienten. Det vill säga spänner fast henne i en säng.

En vanlig kväll i det nordliga välfärdslandet, där antalet säkra och så kallade osäkra självmord detta år kommer att uppgå till 1 541. En incident bland andra i huvudstadens blixtrande blåljus om det inte vore för detta: När kvinnan ska skrivas ut avslöjar hon för personalen att allt varit fejk och att den spelade psykosen och följderna av den ska bilda stommen i hennes videobaserade examensarbete på statliga högskolan Konstfack. En kompis har fått uppgiften att smygfilma hela broförloppet.

”Konstbarnet”, tänker jag för några svindlande sekunder.

Överläkaren på psykmottagningen rasar: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. Verket, som också innehåller en dokumentation av förberedelserna inför brovandringen, får efter beteckningen i inskrivningsjournalen titeln Okänd, kvinna 2009–349701.

Snart vet alla vem hon är.

 

 

FÖRSTA MÖTET: KONSTBARNET

Nio år senare är Anna Odell – som blev hyllad och i vissa fall hatad långt utanför konstsvängen för sin examensinstallation och internationellt prisad för sin mångskiktade mobbingfilm Återträffen – på väg att bränna av en konstbomb. Igen.

Nya långfilmen X&Y med biopremiär den 23 november är verkligen minerad mark.

I filmkamerans fokus: Anna Odell, som spelar sig själv. Samt skådespelaren Mikael Persbrandt, också han uppträdande under eget namn. De ska – flankerade av ett antal alter egon som gestaltar deras respektive olika sidor och som spelas av idel ädel skandinavisk scenelit – bland annat undersöka och plocka sönder mediebilderna av sig själva. Alltså ”Den galna konstnären” och ”Alfahannen”. Hennes röst säger i filmen: ”Jag vill komma bortom de mediala bilderna och ta reda på vilka vi egentligen är.”

Detta ska ske i en gigantisk studio, med uppbyggda, åtskilda rum, utan tak men fullt inredda. Komplett med en säng där huvudpersonerna sover tillsammans med sina alter egon.

Det låter ju rätt lugnt, det här ska nog bli en hyggligt fridfull färd om man är van vid arty stuff. Men det finns mer. Dels ett förhörsliknande rum där sanningen och inget annat ska uttalas, får vi veta. Dels detta mantra, som osäkrar gränsen mellan dokumentär och fantasi: ”Det som är bra är att ingen utanför projektet kommer att få veta vad som är verklighet och vad som är fiktion”.

Bland de många förvecklingarna som sker finns denna: att Odells karaktär, i sin jakt på att bokstavligen framföda det ultimata konstverket, säger att hon vill ha ett barn tillsammans med Persbrandts karaktär. ”Visst vore det fantastiskt.”

När jag träffar henne första gången sitter hon och ammar en nästan nyfödd bebis. Det snurrar till i skallen. ”Konstbarnet”, tänker jag för några svindlande sekunder. Konstbarnet!

Konstnär, det är ju att vara vuxen och leka.

Anna Odell är 45 år gammal. Hon är uppvuxen i den idylliska villaförorten Enskede i södra Stockholm och sedan den där vårutställningen 2009 är hon en av våra absolut mest kända och omskrivna konstnärer. Men hur började allting?

Det är den 7 juli 2018 och varmt, men vi vet ännu inte att vi har årtusendets hetaste sommar framför oss. Allt vi aldrig säkert kan veta. Göra oss beredda på.

– Släktingarna brukade kalla mig familjens lilla konstnär. Och det var hemskt, för jag var verkligen duktig på det konstnärliga i skolan, men hos de andra barnen var sådant inget värt, tvärtom bidrog det till att jag blev mobbad. Därför var det hemskt när de vuxna sa så, för det var ju lika med allt som var dåligt och töntigt.

Vad gjorde du för saker, där i början?

– Jag höll alltid på att måla och rita och fixa. Byggde små hus och grejer, kojor, allt möjligt och av allt sorts material egentligen, det som fanns att tillgå. Och sedan när jag närmade mig tonåren så kom den här skräcken, att snart måste man sluta leka, och för mig var det som att livet skulle ta slut.

– Långt senare insåg jag att konstnär, det är ju att vara vuxen och leka. Så då sökte jag till olika konstskolor. I början sysslade jag mycket med collage. Det kunde börja med att jag klippte och klistrade i papper, och målade vissa bitar av det; en kropp från ett barn och ett flygplan, något som jag tyckte hörde ihop på något sätt. Rebusar. Det är lite som mina filmer, tänker jag, att man kan tolka dem på flera sätt. Jag började också tidigt med video, det var en bra teknik när jag skulle använda mig själv och min omgivning som stoff … ja … Kan du hälla upp lite vatten till mig?

 

 

Hon talar långsamt, ganska återhållet, på ett sätt som känns alldeles rakt och ärligt. Måsarna skriker utanför det upphakade fönstret och vi har redan, fast vi aldrig tidigare setts och det knappt gått en kvart, hunnit komma in på saker som det brukar ta åratal att få reda på hos den man tror sig känna. Som om vi satt mitt emot varandra i det där ”sanningsrummet” i den nya filmen. Jag prövar:

Du har varit öppen med att du har varit psykiskt sjuk, i schizofreni. Det är ju en väldigt tung diagnos …

– Ja.

En av de tyngsta nästan, med inslag som overklighetskänsla, vanföreställningar, hallucinationer, aggressivitet, paranoida tankar … Kan du berätta om hur det yttrade sig hos dig?

– Jag är egentligen inte intresserad av att berätta om mig själv om det inte är så att mina erfarenheter har haft en undersökande funktion i ett verk.

Men när man har den här bakgrundsinformationen om dig, och ser scenen i den nya filmen där den som spelar fadern ligger döende, och din rollkaraktär säger: ”Jag hade planer på att mörda dig.” Förstår du att man undrar då, var din uppväxt så besvärlig för dig?

– Jag kan säga att jag har åtminstone blandat in sådant som finns i min släkt, så på något sätt har det en anknytning till mig.

Vad har det här betytt för ditt konstnärskap, att du varit sjuk, och mått så pass dåligt, under ganska lång tid?

– Jag tror att jag hade varit verksam på ett kreativt sätt under mycket längre tid om jag inte varit sjuk. Men jag tror att den här viljan att ifrågasätta, undersöka och skapa fanns där från början, oavsett det.

Det är tid som gick förlorad?

– Precis. Jag har förlorat tid.

Okej. Varför blev de som arbetade på S:t Görans psykakut så arga på dig, när de insåg att du spelat din psykos, i verket Okänd, kvinna?

– Att först lura någon, som jag gjorde, och sedan säga till personen: Jag lurade dig. Det är oerhört provocerande.

Är det okej att göra så, även om det i det här fallet handlade om att du gestaltade något du själv varit med om?

– Man måste själv som konstnär avgöra om det är värt det.

Tycker du att det var värt det? Du ställdes ju till och med inför rätta och fick dagsböter, visserligen låga, för ”våldsamt motstånd och oredligt förfarande”?

– Ja, jag tycker att det var värt det. Och det som rättegången gjorde väldigt tydligt var alla fel som begicks och alla misstag som försökte mörkas när jag togs in. Det måste vara en läkare som beordrar bältesläggning, men det fanns ingen läkare. Det var inte så att jag slogs eller försökte bitas eller spottas, som det hade påståtts. Man trodde där emot att jag var mycket yngre än jag var, och att jag hade blivit utsatt för övergrepp. Och då har man ju verkligen brutit mot reglerna, när man bältar en person som varken är en akut fara för sig själv eller sin omgivning. Sådant här kan väldigt många patienter inom psykiatrin vittna om. Men det är ingen som tror på dem, för att, tja, man är ju psykiskt sjuk. Och under rättegången så var det till och med personer med erfarenhet av psykisk sjukdom som demonstrerade utanför rättegången för att de inte tyckte att det borde gå till åtal.

Men ändå … Din karaktär i den nya filmen säger: ”Det finns inga konstnärliga gränser.” Och det var ju den stora kritiken mot Okänd, kvinna, att man inte ska gå över den gräns som det innebär att använda landstingets resurser och personal till att spela in en konstvideo?

– Ja, och där kan jag säga, att precis som vilken människa som helst så har man ett ansvar som konstnär för det man gör. Jag gör noggrann research innan jag gör något drastiskt och undersöker om det är lagligt: vilket jag hade fått höra att detta var, innan jag satte igång. Jag kanske utsätter en del människor för obehag, kan jag tänka som konstnär, men jag kanske hjälper andra och fler. Det här kanske har ett vidare syfte.

Som i krig?

– Ja, jag är beredd att offra någonting för att vinna något annat. Och vem ska i så fall offras, och till vilket pris? Så var det absolut i Okänd, kvinna.

Vi pratar lite grann om Återträffen, hennes debutfilm, där hon på ett intrikat fiktivt men samtidigt dokumentärt vis ställer sina forna mobbare och klasskamrater till svars för att hon inte blivit bjuden till en jubileumsträff. Och där alla får veta hur hon upplevde sin skolgång, sin ensamhet.

– Alla möten med klasskamraterna, även om det är skådespelare i filmen, allt det har sagts i verkligheten.

När jag väl tagit steget, då finns ingen återvändo.

Vi tystnar ganska länge. Bebisen är stilla, och mätt. Det finns en märklig, liksom utvädrad sommarstämning i rummet. Jag säger att jag på vägen hit såg en man som fiskade upp ölburkar och pantflaskor i en papperskorg. Han gick där bland turisterna, helt ogenerat, han brydde sig inte, eller hade slutat bry sig, och att jag då tänkte: Om nödvändigheten är tillräckligt stor så bryr man sig inte om vad andra tycker. Då har man inte råd med rädsla och skam.

Har det varit så för dig?

– Ja, verkligen.

Men har du aldrig känt dig rädd, för att ge dig in i de här projekten?

– Visst, allt i ens kropp kan säga att det här är fel att göra, det är för läskigt och konstigt och knäppt, men där har jag liksom bara en förmåga och en tro på det jag gör och någonstans bestämmer jag mig för att jag inte har något val. Alla de här tankarna och känslorna får jag lägga åt sidan, det är inte lätt, men annars skulle jag inte kunna göra det.

Och när du väl tar steget, gör det, kastar dig ut?

– Då finns det ingen återvändo.

Detta att din karaktär i den nya filmen hela tiden inskärper att ingen utanför inspelningen kommer att få veta vad som faktiskt hänt inom studions skrank … och så sitter du här med ett nyfött barn. Förstår du vilka skvallerrasslande tankekedjor du satt igång?

– Ja det är klart. Om filmens Anna faktiskt fått en bebis med filmens Micke, det får man fantisera om själv, ha ha! Är konstnären den gränslösa person som hon är i filmen, eller har hon ett privatliv där hon är en annan människa, det vet man ju inte!

Hon ser på sin son.

– Han skötte ju sig exemplariskt den här lilla.

 

 

ANDRA MÖTET: TATUERINGEN

Onsdagskväll. Det är höst nu, nästan oktober, och inte långt kvar till premiären för Anna Odells film X&Y. Hon är försenad, har fått ta taxi; tunnelbanenätet har kapsejsat, strömavbrott, folk har flytt ut från vagnarna på ett livsfarligt sätt.

Vi äter varsin caesarsallad. Anna Odell väljer bort baconbitarna.

Det har nyss blivit klart att filmen kommer att öppna Stockholms filmfestival: ”Ärofyllt och jätteroligt.”

Hur ser dina vardagar ut?

– Det är olika, men under filminspelning är det galet intensivt. Jag är ingen morgonmänniska men när inspelningarna pågår måste jag gå upp tidigt. Jag sover gärna till sent, så enkelt är det.

– Jag är nattmänniska. Livet är helt enkelt roligare då. Har jag ingen tid att passa och jobbar ensam kan jag hålla på in mot gryningen.

Så när din karaktär i den nya filmen sitter och syr på sin speciella varghonedräkt i kvällslampans sken så är det realistiskt?

– Definitivt.

 

 

I X&Y har Anna Odell, precis som när hon var liten, bokstavligen byggt med lådor. Men i stället för kartonger: gigantiska träkonstruktioner där filmens skådespelare rör sig, drabbar samman och munhuggs. Åtta stycken, Odell och Persbrandt själva inkluderade.

Så häng med nu. Odells ”ångestladdade och självdestruktiva” sida spelas av dansken Jens Albinus; hennes ”produktiva och logiska” jag spelas av Sofie Gråbøl; Odells ”gränslösa och sexuellt utmanande” sida av Vera Vitali.

Persbrandts ”självdestruktiva och sårade” alter ego spelas av Thure Lindhardt; hans ”konstnärliga, drivna och manliga” sida av Shanti Roney; den ”gränslösa och aggressiva” får Trine Dyrholm gestalta.

– Ibland kunde jag nästan känna att hon hade bättre koll på Micke än Micke själv. I att vara honom, säger Anna Odell.

Alltså: Mitt under metoo-stormen, där superkändisen Mikael Persbrandts bok om det forna vilda levernet lyckades landa, då dök Anna Odell plötsligt upp och sa: Honom ska jag ha med i min film. Och det var lätt att tänka: Nu går hon som vanligt dödsföraktande mot strömmen och kastar sig ut i kontroverser igen.

– Vi hade faktiskt börjat jobba långt innan dess och hade hunnit spela in första halvan redan när metoo var som hetast. Så för min del hade det inte alls med mitt val av honom att göra. Jag ville ha med honom för att han blivit en sorts symbol för det man kallar alfahannen, och jag ville undersöka hur vi förhåller oss till den typen av manlighet, hur män och kvinnor förhåller sig till varandra i dagens samhälle.

– Och så ville jag komma bakom både hans och min offentliga kändisimage. Vilka blir vi genom media, vad är det för mekanismer som är i arbete? Vi tror att vi vet vem någon är, men vet vi det? Och vad är viktigast – det vi tror är sant eller det som verkligen är sant? Jag har försökt ”lyfta på draperiet” genom att ge fritt spelrum för alla de här olika personliga sidorna.

Men detta med den machoaktiga alfafiguren, gestaltar inte ”Anna Odell” i filmen också en sådan, en alfakonstnär?

– Ja, hon gör på ett sätt det som männen alltid har gjort, hon vill knulla med sin huvudkaraktär, och hon styr och ställer och är inte alltid så schysst, och utnyttjar andra för att få det hon vill ha.

Här är det alltså en kvinna som beter sig som och tar sig samma friheter som ”det manliga geniet”?

– Ja, jag gillar att vända på saker för att se vad som händer, så absolut tänkte jag mycket på det. Genom att ”spela galen konstnär” så kan jag göra väldigt mycket. Folk skulle ju till exempel kunna välja att se det som att Mikael Persbrandt, det är ju Sveriges mest kända skådespelare och han är den här alfahannen, så Anna Odell gjorde väl filmen bara för att komma nära honom. Och ja, så kanske det är.

Egentligen längtar jag efter att göra något med händerna, som inte är rörlig bild.

Hon tystnar.

– Eller inte. Eller vill hon blotta honom?

Pausen blir lång. Och hon vill verkligen inte räta ut frågetecknen.

”Livet är så jäkla tufft, om man leker blir det uthärdligt”, säger en av Anna Odells ”sidor” i X&Y. Så vad är det dags att ”leka med” nu, när hennes film är klar?

– Jag har så smått satt igång med ett nytt filmprojekt. Men egentligen längtar jag också efter att göra något med händerna, som inte är rörlig bild. Skulptur kanske. När jag varit helt slut efter filmarbetet så har jag jobbat med tusch. Gjort ganska upprepande grafiska figurer i svart och vitt. Mer eller mindre abstrakt för att det är så avkopplande att hålla på med.

Anna Odell som mönsterformgivare? Tanken svindlar, men också konstsoldaterna i sanningens tjänst måste ju få vila och lägga ner vapnen ibland.

Till sist vill jag fråga om en sekvens i X&Y som oroat mig båda gångerna som jag sett filmen: ”tatueringsscenen”, som är väldigt blodig och realistisk och där Mikael Persbrandts ”självdestruktiva och sårade sida” med ett trubbigt tatueringsverktyg ritar in en viss symbol på skuldran på Anna Odells karaktär.

Man vet ju verkligen inte om han gjorde den där tatueringen i verkligheten?

– Nej, just det. Det får man se på premiären, när jag bär klänning.

Hon ler. Anna Odell har dragit undan mattan igen. Fått oss att falla på låtsas, så vi kan känna livet på riktigt.

 

Text: Pontus Dahlman
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2018

 

 

HAR TVÅ BAGGAR
Namn: Anna Carolina Odell.
Ålder: 45 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Konstnär, filmregissör.
Prisad: Debutantpris vid filmfestivalen  i Venedig; Guldbaggar 2013 (Bästa film och Bästa manus för Återträffen); DN:s kulturpris 2014.
Aktuell: Nya filmen X&Y som har premiär 7 november på Stockholms filmfestival. (Bio: 23 november.)

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar