Porträtt

Ensam och fri

av Karin Thunberg

Helena von Zweigbergk går precis ur en skilsmässa. Samtidigt kommer hennes nya bok som handlar om ett par i kris. Med Karin Thunberg pratar hon om kärlek som tagit slut, frihet som kommer smygande och vikten av att släppa ett gammalt slagbord.

En julinatt öppnade hon för sista gången fönstret i sitt Gotlandshus, släppte ut den gula fjäril som studsade mot rutan. Satte sig efteråt på verandan. Tog farväl av ön med vemod, men också med en känsla av befrielse. En filmad fjärilssnutt hamnade på nätet och Facebookvänner hörde av sig direkt. Berättade om egna skilsmässohus. Försäkrade att stänger man en dörr öppnas snart en annan.

Så långt verkligheten.

Agneta i Helena von Zweigbergks aktuella Totalskada tvingas också lämna sitt hus. Inte på grund av en skilsmässa utan för att hon råkar bränna ner det. En cigg på trappan några minuter för länge medan några harar bryns på spisen – mer behövs inte för att fläkten ska ta fyr. Snart står hela huset i lågor och allt rämnar för Agneta och hennes man Xavier. Också deras äktenskap – och bilden de haft av sig själva och sina nu vuxna barn. Vem blir de efteråt, när de tvingas börja om på nytt? Kommer de över huvud taget att börja om tillsammans?

Helena von Zweigbergk slår ut med händerna, säger att hon inte har en aning. Det är eftermiddag på en terrass i Skåne, där hon är på tillfälligt besök i samband med urpremiären av hennes pjäs De behövande på Skillinge teater. Värmen är tryckande. Att sommaren skulle bli så het med skogsbrand efter skogsbrand …

– Det har känts som om min bok blivit verklighet. Bränder brukar ju vara ett ganska perifert ämne.

När allt är ett faktum kommer sorgen man inte släppt fram tidigare.

Historiens upprinnelse var en fantasibild, det är så Helena von Zweigbergks böcker brukar börja. Denna gång såg hon framför sig just en kvinna som stod och rökte på en trappa. Att huset skulle brinna upp var givet, bokidén hade glött länge.

– Jag ville skildra en situation där allt försvinner. Vem blir vi när vi förlorat allt; när det som var trygghet och hemma inte längre finns?

Hon är själv där nu. I somras tog äktenskapet mellan henne och författaren Bengt Ohlsson slut. Efter över 20 år, av vilka de varit gifta nästan tio. Inte bara huset på Gotland är utrymt och sålt. De har också lämnat sitt gamla hem i Stockholm. När vi möts är alla byten ännu inte i hamn. De bor växelvis i lägenheten där de också haft sina arbetslokaler, skrivit sina böcker.

– Att gå därifrån med en väska för att bo hos kompisar är … ja, konstigt.

Samma utsatthet har hon skapat för paret i sin bok. Agneta och hennes man får också flytta runt som hemlösa tiggare. Förlusten blir extra smärtsam inför döttrarna; nu är rollerna ombytta, föräldrarna i underläge. Avskalade på allt kommer sanningar fram, det finns inte längre något de kan gömma sig bakom.

Betyder det att Totalskada egentligen är Helena von Zweigbergks egen skilsmässobok?

Nej, nej. Hon skakar på huvudet, bestämt.

– Men det är klart … i efterhand är det mycket jag gått igenom tillsammans med denna Agneta. Jag har heller ingen aning om hur mitt liv kommer att bli. Jag skiljer mig, jag fyller 60 nästa gång, barnen är vuxna. Som yngre har man en riktning, vet vilken väg man ska gå, hur ett liv ska vara. Nu vet jag ingenting.

 

Helena von Zweigbergk på tillfälligt Skånebesök inför urpremiären av sin pjäs De behövande på Skillinge teater.

 

Är det frihet eller ångest?

– Mest frihet. Sedan är det fruktansvärt att skiljas, det tycker jag verkligen. Särskilt om det tagit så lång tid som i vårt fall. Men det finns en frihet i att inte veta vad som händer, att börja om på nytt. Jag är besatt av tanken att frigöra mig från en massa saker. Som vårt fina gamla slagbord. Precis som kvinnan i min bok tänkte jag först på allt som hänt runt det där bordet; där har vår familj samlats, där har vi firat jular, bjudit vänner på middag. I går såg jag att bordet såldes på auktion. Ja, frågan är hur sentimental man ska vara.

Kan man välja?

– Nej, men man kan uppmuntra den ena eller andra sidan hos sig. Att bli alltför osentimental känns inte heller bra. Det finns något bulimiskt i vårt förhållande till saker i dag. Människor handlar och handlar samtidigt som trenden säger att vi ska göra oss av med allt mer. Hela jorden håller på att gå under bara för att vi ska skaffa saker som vi egentligen föraktar.

 

Befrielsen och friheten. Hon hinner nämna dem flera gånger. Men det är klart det funnits stunder. Som när hon till slut ordnade

loppis på Gotland för att bli av med det sista, stod där i trädgården och såg sina saker försvinna iväg med olika människor. För det som skingrades var ju inte bara ting, det var bitar av hennes, familjens, liv.

– För mig är ett hem heligt. Jag har alltid velat ha det fint hemma, besjälat.

Varför?

Hon tittar ut genom fönstret, säger att det kanske har med trygghet att göra.

– Jag är en nervös och otrygg människa.

Nu har hon inte bara gjort sig av med en massa saker, även han som var mannen i hennes liv är borta. Att de skildes – hon tar ett djupt andetag, som för att påminna sig det hon i förväg bestämt att berätta om uppbrottet, hur mycket hon ska lämna ut – var slutet på en lång process. Flera gånger under de senaste åren har hon varit på väg att bryta upp, nu kom de gemensamt fram till att en skilsmässa var det bästa. För dem båda. Inte bara att hon flyttade hemifrån ett tag, på prov.

– Vi började utvecklas åt olika håll. Från början i vårt förhållande kunde vi tala om allt men plötsligt blev vi mest … jag vet inte hur jag ska uttrycka det … men vi upplevde varandra som schabloner. Jag tror han såg mig som en pk-vänsteraktig tant medan jag tyckte han lät mer och mer som en gnällig högergubbe. Nu tar jag väl i, men säg att vi tappade respekten för varandra. I den otroliga stressituation som jag har upplevt blir man också skör, jag tyckte jag var för ensam.

De hade varit tillsammans så länge och hon hade varit så fruktansvärt förälskad i honom. De hade båda jobbat hemma, levt tätt och intensivt ihop, dygnet runt. Men sedan kom den där våren, det var 2014, när hon gick in i det hon beskriver som en ”stressvirvel”. De hade haft ont om pengar ett tag, hon jobbade intensivt och nådde en ”utmattningsaktig depression”.

– Samtidigt gick Ryssland in i Krim, SD blev allt större, IS härjade, fler och fler främlingsfientliga partier kom in i EU. Jag kunde inte värja mig utan gick runt med en akut katastrofkänsla. Det kändes som om hela världen skulle gå under och för egen del kunde det väl kvitta men hur skulle jag rädda mina barn? Det blev inte riktigt friskt. Jag kunde inte tänka klart längre, utan levde i oavbruten skräck. I huvudet höll jag långa, långa tal till rasister och andra jag måste påverka. Hela världen hade ju blivit ond.

Till slut förlorade hon förmågan att läsa.  Meningarna bröts sönder, sammanhangen gick förlorade. Det var en hemsk, en fasansfull, period säger hon. Som slutade med att hon fick söka hjälp.

– Jag äter fortfarande antidepressiv medicin.

 

Det är vännerna som stöttat när Helena von Zweigbergks värld vacklat. Det är dem hon kunnat prata med, gråta hos. Det är de som ställt upp med husrum och flytthjälp. ”Utan mina fantastiska vänner hade jag inte existerat.”

 

Kan du så här efteråt se vad som utlöste krisen?

– Jag tror det var många saker, sammantaget. Arbetsbörda och stress. Bengts och mitt förhållande började svaja, det uppstod en massa andra konflikter runt mig – och så ensamheten då. Att jag kände mig mer och mer ensam. Och dessutom – det finns farliga krafter som vaknar runt om. Det är ju sant.

Paret i hennes bok är äldre, själv fyller hon som sagt 60 nästa år. Hur mycket spelar åldern in i krisen hon skrivit en bok om – och den hon själv upplever?

– Åldern spelar in, absolut. För egen del kan jag känna att nu är jag fri. Barnen är vuxna, det finns ingenting jag måste göra. Samtidigt blir kompisar och vänner sjuka, några dör. Befrielsen i att inte äga så många saker hör nog ihop med det, jag vill skärpa min uppmärksamhet – hitta ett lugn.

Agneta i hennes bok reser sig ur ruinerna med en ny styrka. Efter alla år som familjens nav och motor börjar hon känna efter vad hon själv vill. Var hennes gränser går. Till slut har hon till och med modet att göra det mest mammaförbjudna: att sätta ner foten inför sina barn.

Fiktivt liv kan snabbutvecklas, verkliga människor behöver mer tid. Att säga att även Helena von Zweigbergk rest sig stadigare ur kärlekskraschen vore att förenkla verkligheten. Men hon kan nudda tanken, möjligheten. Även om det hon nu mest känner är sorg. En sorg som överrumplat henne.

– Jag trodde helt ärligt att Bengt och jag var färdiga med varandra. Att jag sörjt färdigt. En lång period har jag tänkt att det här skulle bli så bra, vi är ju vänner. Men när allt är ett faktum kommer sorgen som man inte släppt fram tidigare. Det är svårt att ge upp den människa man haft närmast i livet. Det är som om en film spelas upp, alla misslyckanden blir tydligare.

Är det så du ser skilsmässan; som ett misslyckande?

– Nej det gör jag inte. Jo, förresten, på ett sätt. Det är ett misslyckande att vi inte lyckades förvalta en så stor kärlek på ett bättre sätt. Samtidigt kan jag känna att jag kämpat, att jag verkligen kämpat. Även om jag kanske inte gjort rätt så har jag varit väldigt upptagen av det.

Hon lever ensam nu. Trots det långa äktenskapet är det ingen situation som skrämmer henne.

Jag måste se till att jag inte blir för kufig.

– Problemet blir nog inte att uthärda ensamheten utan det omvända: att se till att jag inte blir för kufig. Också som gift kunde jag känna att jag måste bekämpa kufigheten.

 

Sönerna finns nära, tillhör dem hon helst umgås med. Lyckan är att de hunnit bli vuxna.

Hon minns första gången hon skildes, då när hennes äldste son bara var tre år. Våndan över hur hon skulle lösa somrar och jular; allt hon kände att hon måste leverera.

– Nu kan jag skita i så mycket. Det är helt okej att stanna kvar i sängen och läsa en hel dag, att äta glass till middag eller gå ut med kompisar och dricka vin. Under så många år har jag varit så ockuperad av att få ihop familjen, nu är det bara jag. Och jag kan väl säga att jag aldrig i livet varit mindre intresserad av att bara ligga hemma i soffan och titta på Netflix-serier.

Och framtiden? Hur tänker hon den? Vad drömmer hon om? Kanske en ny relation?

– Det får bli som det blir. Jag måste landa i mig själv först, hitta mitt eget. För jag vet ju inte riktigt vem jag är. Eller blivit.

Det som nog kvarstår är att hon är en ”tvåsamhetsmänniska”, en som tycker om att dela liv och tak.

– Men inte till vilket pris som helst. Du vet de där männen som liksom har en plats ledig i sina hem, en plats de behöver fylla ut. Varför då? Vad ska jag där och göra?

Agneta i hennes bok dras till en annan man, en yngre lärarkollega. Mest av längtan efter något nytt, annat.

Hur ser en relation ut i vår ålder?

– Det är sånt jag också kan tänka på, med spänning. Hur ser en relation ut i vår ålder när alla familjeprojekt är genomförda och man bara har varandra?

I höst kommer inte bara Totalskada, som är försäkringsbolagstermen för det som är irreparabelt. Just nu lägger Helena von Zweigbergk sista handen vid fackboken Grejen med saker, om sakernas betydelse för våra liv (!). Dessutom skriver hon vidare på en påbörjad tv-serie.

– Och i morse fick jag – pling – en helt ny bokidé. Plötsligt såg jag en bild framför mig som jag känner att jag måste utforska.

Jag undrar inte vad det var för bild hon såg. Det är ingen idé. Först när böcker är klara talar Helena von Zweigbergk om dem. Frågan hur skilsmässokrisen kommer att påverka hennes författarskap är mindre känslig.

– Du menar om min röst kommer att förändras? Det vet jag ju inte, men tanken är jättespännande. Allt känns möjligt.

En fjäril fladdrar förbi utanför fönstret, vi följer den båda med blicken. Den gula som hon släppte ut på Gotland … nej, jag behöver inte fullfölja meningen.

– Det är klart att jag också tänkt tanken att det var mig själv som jag öppnade fönstret för.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Åsa Sjöström

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2018

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar