Porträtt

Elsas minnen

av Susanna Alakoski

Under Vi:s jubileumsår ber vi författare skriva på temat 100-åringen. I Susanna Alakoskis novell berättar en arbetarkvinna om sitt liv – präglat av två krig och stora samhällsförändringar.

Agnes gick bort 1998, så nu är det bara jag kvar i kvinnoklubben. Jag fick ett telegram från kungahuset, men jag har egentligen aldrig tyckt om Prinsesstårta. Det där med Prinsess är överskattat. Precis som det är att fylla hundra år.

När jag föddes påminde jag om en kort tjock flodhäst. Jag sög och saglade på mors haka. När jag var ett år lärde jag mig att gå och äta mat med bitar i. Sedan kom första världskriget. Det började 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Vi bodde i en liten by utanför Malmö. Männen var inkallade. Väskorna packade, skulle vi evakueras. Skulle det smälla? Allt var på kort. Mor födde upp kaniner. Hon plockade backtimjan, torkade den och sålde till apoteken. Skogen tömdes på bär och svamp. Det fanns inga jobb på 30-talet. Det var förfärliga tider. Förfärliga. Folk kallade Hammarskjöld för Hungerskjöld. Kvinnorna skurade golv så att skinnet lossnade från händerna.

Disponentens fru sa: Hörnen, det är viktigast i hörnen!

Lönen på gårdarna var 50 öre i timmen. Kvinnorna tog barnen med sig. Minns så väl mors blåringar under ögonen. Mor bakade och bakade.

Jag lärde mig prata i normal ålder. Mitt första ord var ”ved”. Alla flickor hade flätor. Far hängde en gunga i eken. Jag tycker fortfarande om när det kittlar i magen. Min bror hade långbyxor på vintern. Vi flickor hade hemmastickade strumpor, livstycke och strumpeband. Kapporna hade far ropat in på militärens auktion. Vinterkräksjukan fick jag första gången 1917. Jösses vad sjuka vi blev. Mor skötte hemmet. Far var rallare. Min bror och jag tyckte om att leka vid rälsen.

Far sa: Jag bygger vägen som går till horisonten.

Mor sa: Det är bra att du håller dig borta från spriten.

När jag är sju år föds min andre bror. Han påminde också om en tjock kort flodhäst. När jag är nio år kör jag omkull med grannens cykel. Jag har ont i halsen och får en skalbagge i ögat. Jag började folkskolan 1920. Vi lärde oss att läsa och räkna. Vi skrev också, och tecknade. Så hade vi kristendom och lek och idrott också. Men det där var så svårt för oss flickor. Leka och idrotta med hemmastickade strumpor, vilket otyg! Samma år som jag började skolan fick jag mässlingen. Mina bröder fick också mässlingen.

Mor sa: Om pappa bara kunde vara hemma lite mer.

Far sa: Jag kommer hem när jobbet är klart.

När jag fyller tio år får mor också rösträtt. Jag skriver i dagboken att jag är kär i Assar. Man lärde sig saker tidigt på den tiden. Bror min kunde hantera yxa, timmersvans, bågsåg och barkspade i småskolan.

Sommaren då jag fyller tolv år är regnig. Mor suckar. Jag bryter benet.

Vi bodde i ett litet hus med en jordbit till. I skolan lärde jag mig allt om Gustav Vasa, men inget om det som hade med livet att göra. Söndagarna var vår köttdag. Andra dagar åt vi gröt, sill och potatis. När jag var tretton fick jag finnar. Sedan kom menstruationen. Då kom det ännu fler finnar. Hos storbönderna gjorde vi dagsverken. Gallrade rovor och betor. För två rader fick man sex öre.

Mor sa: Vi sparar pengarna i asken.

Far sa: Berg och dalbana räknas inte som järnvägar.

Mor samlade till handpenningen. När hon köpt symaskinen sydde vi tillsammans åt folk.

Farmor sa: En lokförare tjänar tvåhundrafemtio kronor i månaden. Nu är det slut med det.

Far sa: Man kanske skulle gå till Cementen.

Mormor sjöng:

Bort med mamseller, de gamla spöken!
Nu varje flicka får heta fröken,
om hon ej föredrar att bli fru
år 1867.

Jag blev fort vuxen. Gifte mig med Assar, som jag fortfarande var kär i. Assar tog jobb vid Cementen och jobbade extra vid sågen. Vi bodde i Cementens hus. Jag fick jobb på skolan som kokerska. Assar och jag fick ett missfall och två barn. Flickor.

Mor sa: Jag ångrar att du inte föddes 1931, då hade jag haft rätt till moderskapsförsäkringen.

Jag sa: Agnes och Elsa har bjudit med mig till något, dom kallar det för kvinnoklubben.

Mormor sa: Det där är inte för folk som oss.

I kvinnoklubben drev vi frågor som män nog inte tänkte på. Det behövdes barnbespisningar, förlossningshem, husmodershjälp. Vi behövde sjuklön, och vi ville ha likalön med männen. Och det var fel att kvinnor avskedades vid havandeskap och giftermål. Vanligt folk hade det mycket besvärligt, därför ville vi ha fria skolmåltider och inte fästmökurser och sådant tjafs. Ingen kom in på lasarettet som inte kunde betala för sig, därför ville vi ha fri sjukvård. Man måste arbeta för sådana här saker om man är en god väninna, bästis, kamrat, broder, eller syster. Att säga nej, som högerpolitikerna gjorde på den tiden var inte hyggligt. I kvinnoklubben hade vi åsikten, att dödsstraff var orätt.

Mor sa: Jag minns inte när jag hade ledigt senast.

Far sa: Det var inte länge sedan spårvagnarna drogs av hästar.

Farfar sa: Tänk att ni byggde 17 000 kilometer räls för hand.

Sett nu i efterskott är 1939 ett märkvärdigt år. Samtidigt som 1000 judar från Tyskland kom som transitoflyktingar till Sverige, så utsåg den amerikanska tidskriften TIME Hitler till årets man. Jag vill minnas att engelskan ersatte tyskan i skolan på försök. Ja, och sen startade det andra kriget. Förfärliga år. Förfärliga. Vi satt klistrade vid radion. Jag glömmer aldrig statsministerns röst. Det var den 1 september 1939:

”Medborgare! Det förfärliga som vi in i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut.”

Och så sa han att vi svenskar skulle hålla oss lugna, att vi skulle hålla oss utanför kriget.

Folk odlade överallt. På salutorget sålde man allt från kanin, kråka till ekorre och grävling. Och denna jakt på människor, judarna. Förfärliga tider! Förfärliga!

Ett liv går så fort. Jag kan inte förstå.

Assar och jag såg Trollkarlen från Oz på biografen inne i stan.

Far dog, sedan dog mor bara två år senare. På fars begravning spelade mor SJ-låten. Den tyckte far så mycket om.

”Sj Sj gamle vän. Festligt att du lever än. Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tut.”

Assar och jag bodde kvar. Barnen växte upp. Kvinnoklubben studerade politik och litteratur. Och vi fick det bättre och bättre och sedan fick även kvinnor bli präster och allt fler kvinnor började lönearbeta utanför hemmet. Till slut blev de där en vanesak, att kvinnor blev bra behandlade. Nu vet jag inte riktigt hur det är. I dag verkar det handla så mycket om rosa leksaker hit, eller blå leksaker dit. Men det är kanske naturligt. Vi har ju p-piller och sådant nu. Men barnbarnen håller inte med, dom säger att kvinnor har lägre lön än män fortfarande.

Det har jag svårt att tro!

Datalevels och sådant begriper jag mig inte på.

Och inte fäsbok, eller vad det nu heter, som dom pratar om på televisionen.

Jag slutade med moderniteter 2003.

Lägenheten har jag bott i sedan 1953. Från början var hyran 125 kronor i månaden, nu är den uppe i 5 793 kronor per månad.

Innan Assar dog sa han: Du och jag Elsa, vi har betalat av hela Cementens hus.

Man kan inte säga annat än att Cementen har haft nytta och glädje av oss arbetare.

Skallen är det inget fel på, men ryggen krånglar.

I dag blir det kalas. Vi har hyrt in oss på Bygdegården. Fem generationer blir vi: Jag, mina döttrar. Barnbarnen, och barnbarnsbarnen. Jag vet knappt vad det heter efter det, barnbarnsbarnsbarn? Måste vi krångla till orden så?

Det hade kvinnoklubben inte tyckt om.

Födelsedagar räknar man inte så noga efter sjuttio.

Man har fått så många reformer och blommor då.

Prinsesstårta har jag förbjudit!

De har ordnat så att vi ska få Jansons.

Det blir nog lite över också.

Att fylla hundra år är inte så märkvärdigt. Hemslöjden, lilla sjöjungfrun och korsordet har också fyllt hundra. Kungen hade inte behövt besvära sig. Åldern spelar ingen roll. Det märkvärdiga är, att vi som kunde så lite åstadkom så mycket. Vi kvinnor alltså. För det ska jag säga, att när pensionsavierna kommer, då ser jag studiecirklarna och kvinnoklubbsmöten. Vi diskuterade ju i timmar, skrev hundratals skrivelser som bordlades. Jag missade inte ett enda möte. Inte ens när flickorna hade röda hund.

Agnes sa: Varför ska bara lärarinnorna och kontoristerna träffas? Vi i tvätten vet väl bäst själv vad vi behöver.

Text: Susanna Alakoski

 

SUSANNA ALAKOSKI, född 1962, fick Tidningen Vi:s litteraturpris 2013. Hon debuterade 2006 med Svinalängorna, som blev film 2010. Hon har skrivit tre böcker för vuxna och ett antal barnböcker 7-11 år.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar