Reportage

Direktflyg för flyktingar ska göra resan till Europa säker

av Magnus Falkehed

En ny europeisk flyktingpolitik håller på att testas, lite i skymundan. Tanken är att de riskfyllda färderna genom Sahara och över Medelhavet ska ersättas av direktflyg till Europa, för de utvalda.
Vi har besökt Niger, där svenska handläggare – inte människosmugglarna– ska bestämma.

Abdoussalam Aboutta gråter när hans pappa försöker få ettåringen att se in i kameralinsen och det starka lampljuset. Att lämna fingeravtryck på den gröna plastskivan går desto lättare. På kalkväggen har Migrationsverket tejpat upp ett vitt lakan och ett måttband. Hade det inte varit för ett svajigt internet så skulle studion för biometri varit i det närmaste perfekt. 

Vi befinner oss i något som liknar ett svenskt passkontor, utlokaliserat söder om Sahara. Internetuppkopplingen är ingen liten detalj. Handläggarna måste koppla upp sig mot Migrationsverkets krypterade system i Sverige där känsliga livsöden samlas i digitala filer.

Trots gråten råder en uppsluppen och nästan festlig stämning bland tuaregfamiljens medlemmar. Barnen bjuds på djungelvrål och godisbilar av den svenska personalen.

– De säger att det är fint men kallt i Sverige, säger Aminata, familjens 15-åriga dotter. 

För två dagar sedan fick hon och de andra för första gången höra talas om det nordeuropeiska landet. Aminata är spänd. 

Stockholm, Göteborg, Luleå – för henne är det namn lika exotiska som hennes hemort är för de flesta svenskar. Hon kommer från Tamalate som ligger i det stekheta Mélakaområdet i östra Mali, på gränsen till Niger. 

– Jag hoppas kunna studera i Sverige. Det lär vara ett bra land, säger Aminata.

Biometrin, som är ett sätt att fastställa identitet med hjälp av till exempel fingeravtryck, är nödvändig för att familjen ska kunna få ett provisoriskt flyktingpass och – om de passar in i mallen – kunna resa till Sverige. 

Familjen Abouttas nio medlemmar ingår i en grupp med ett hundratal afrikaner som Sverige har åtagit sig att ta hand om. Åtminstone under förutsättning att alla förhör och kontroller faller väl ut.

Och det gör det för de flesta i den här processen. När allt är klart har nio av tio beviljats ett liv
i Sverige. 

DJUNGELBLÄ! Migrationsverkets Isabelle Jensen låter barnen från Mali smaka på djungelvrål. Något de inte gillar.

Det är Sverigeveckorna på UNHCR i Nigers huvudstad Niamey. När Migrationsverkets personal har rest hem står en fransk delegation på tur för samma arbete. Sedan kommer ytterligare en europeisk delegation. Varje land har sina veckor för att granska och godkänna ”sina” flyktingar. Det som sker i Niger, ganska mycket i skymundan, är inget mindre än utformandet av en ny, europeisk flyktingpolitik.

– Jag kan inte gå in på vilka, men flera EU-länder ligger lågt med att de är här. Det är uppenbart att det är känsligt gentemot väljarna där hemma hur många flyktingar de accepterar, säger administratören Benoît Moreno på UNHCR.

– Man skulle kunna säga att vad vi gör här i Niger är en sorts stresstest för EU:s flyktingpolitik, fortsätter han.

Det ser varken särskilt stressigt eller dramatiskt ut på gården. En handfull flyktingar köar till den lilla buffén med pitabröd och sallad i folietäckta burkar som dukats upp på ett plastbord.

Vi är långt ifrån bilderna på överfulla båtar och trötta blickar i flytvästar från Greklands öar eller Siciliens kust. Och det är precis det som är tanken med systemet.

Allvaret är desto större inne i de små luftkonditionerade hytter där utredarna sitter.

Under metodiska och sakliga samtal rullas det ena livsödet efter det andra upp. I Libyen har flera av migranterna fängslats, svultit, torterats med smält plast och haft slavliknande arbeten innan de hamnat i FN:s skyddsnät.

Samtalen sker enskilt med tolk, men efter varje möte träffas utredarna två och två för att gå igenom vad som har sagts – och vilka frågor som glömde ställas. 

– En person kan vara i behov av flyktingstatus i Libyen, men inte nödvändigtvis vara det i sitt hemland Burkina Faso, Somalia eller Senegal. Det är det vi ska utreda, förklarar Johanna Strömberg som är landanalytiker och chef för den svenska delegationen. 

Migrationsverkets lokaler i Nigers huvudstad Niamey.

Det som händer i Niamey är fortfarande en pilotverksamhet. Här ska flyktingar gallras ut, skickas till Europa eller hem till sina ursprungsländer, i den mån de tar emot sina medborgare. 

Sverige uppger hur många personer landet är redo att ta emot, men det är FN som genom flyktingkommissariatet UNHCR gör det första urvalet.

– Man försöker anpassa de personer som presenteras för ett visst land efter till exempel familjelänkar eller andra omständigheter, förklarar Oskar Ekblad, chef för Migrationsverkets avdelning för kvotflyktingar.

– Det slutliga urvalet baseras på skyddsbehov och att det inte finns något hot mot Sveriges säkerhet, säger han.

Systemet med utgallring på plats i Afrika har kallats för hotspots, en sorts framskjuten position för EU:s flyktinghantering. Frankrike har sedan 2017 och under president Emmanuel Macron varit pådrivande för den nya ordningen. 

Den innebär att tjänstemän nu pendlar mellan Bryssel, Genève och Paris för att i olika möten diskutera var, när och hur många som ska flygas till Europa. Det pratas både om kvoter och olika sätt för att byta information om personer som är misstänkta för brott som människosmuggling eller terrorism.

Sverige arbetar i en grupp där också Frankrike, Norge, Finland och Tyskland ingår. Men problemet har varit att hitta länder på den afrikanska kontinenten som accepterar att bli både ett brohuvud och en yttre gränskontroll mot EU. Tunisien protesterade, Egypten har inte fungerat … I Niger har EU funnit den samarbetsvilliga partner de behöver för att hålla en del av flyktinghanteringen på behörigt avstånd från Europas kustremsor. Ambitionen är att handläggare och inte människosmugglare ska avgöra vem som får komma till Europa.

Abdoussalam Aboutta vill inte titta in i kameran, trots att pappa lirkar. Till vänster Migrationsverkets Maria Moussa.

Frågorna från Migrationsverkets personal ställs på torr och känsloneutral ämbetssvenska, även om pauser och djupa andetag vittnar om att vissa förhör kan vara känsloladdade. 

– Nu förstår jag inte. Vad menar du skulle ha hänt om du motsatte dig din 14-åriga dotters giftermål? frågar Sebastian Gabryjoncsyk en tuaregmamma som trummar nervöst med den sandalklädda foten i golvet.

– De var så kära i varandra, svarar mamman. 

Sebastian Gabryjoncsyk avbryter samtalet och hastar ut på gården för att ställa en fråga till maken innan föräldrarna hinner prata ihop sig.

– Med tanke på hur viktig klantillhörigheten är i Somalia, är det verkligen möjligt att din mördade pappa under flera år kunde vara ovetande om att din mamma kom från en klan med lägre ställning än hans? frågar Mats Österman en av de somalier han förhör. 

Pojken vrider nervöst på händerna, medan svensken lugnt fokuserar på sina två pekfingrar som bokstav för bokstav knappar in berättelsen i datorn.

Utredarna har detaljstuderat varje fall innan de skickats ner till Niamey för att fylla luckor och räta ut eventuella frågetecken. De måste också få ett grepp om respektive regions situation, kulturellt och politiskt. Vilken etnisk grupp strider med vem och varför? 

Bakom frågorna ligger ofta juridik. Ett fullbordat barnäktenskap som har ingåtts med föräldrarnas medgivande kan göra de senare rättsligt medskyldiga till våldtäkt på barn. För en asylansökan är det sedan några år tillbaka lika illa som att hamna i kategorin krigsförbrytare eller delaktighet i brott mot mänskligheten. 

MOT EUROPA,OM DE HAR TUR. De här männen köar för att få en ”traditionell” transport till Europa – en riskfylld, olaglig och dyr resa genom Sahara och över Medelhavet.

Medan svenska tjänstemän i cargobyxor och sommarklänningar ställer klargörande frågor innanför UNHCR-kontorets murar, händer det saker i Niger. Det nya systemet vänder upp och ner på ekonomi, traditioner och drömmar. 

Plötsligt har den kvava huvudstaden intill floden Nigers makliga och malariastinna kluckande gått från att vara en dammig, bortglömd utpost näst längst ner på listan över Afrikas fattigaste stater, till att hamna i fokus. 

Om Niger ska kunna fortsätta jaga vapen- och människosmugglare i öknen åt EU så krävs det att landet håller sig stabilt. Det är inte givet när det finns terrororganisationer som al-Qaida i norr och Boko Haram i söder som eldar på flyktingströmmen.

– Niger är lite av den sista pusselbiten i en region i upplösning, förklarar Benoît Moreno på UNHCR.

Intresset för Niamey märks utmed huvudstadens jordiga avenyer. Tyskland har gått från en diplomatisk ickenärvaro till att ha en av de största ambassadbyggnaderna i staden. På flygplatsen står ett militärt transportplan av Herkulesmodell från Luftwaffe parkerat. Fransmän, amerikaner och tyskar bygger diskret upp den ena militär-basen efter den andra i landets karga ökenlandskap. Italien öppnade också en ambassad 2018 efter att ha kungjort att de skickar soldater till landet. I år inviger amerikanerna Airbase 201, en militärbas utanför staden Agadez. Kostnad: motsvarande en miljard kronor. Därifrån ska drönare och elitstyrkor skickas kors och tvärs över Saharaöknen. 

Pengar flödar till vapenköp, fingeravtrycksläsare till nya gränskontroller och vapenbestyckade drönare.

Det är bara FN-organet World Food Programme som har svårt att få ihop till sina årliga hjälpbehov av mat i ett land där fyra av tio barn är kroniskt undernärda.

HÅRD VARDAG. I staden Agadez är allt vid det gamla. Prostituerade Vera, 24, har precis vaknat. Det är redan eftermiddag och hon ska snart bege sig till bordellen där hon arbetar. Hennes rumskompis Mary tittar på bilder på sin son i telefonen.

Allting hände år 2015, efter EU-mötet om migration i Valetta på Malta. Det var då Niger blev EU:s bästa vän i migrationspolitiken. Landets regering drev igenom en lag som förbjöd transport av utlänningar genom landet mot Libyen – något som gick stick i stäv med en tusenårig tradition av gränslösa resor genom Saharaöknen. 

Utvecklingen väcker en del ont blod i landet:

– Vår regering har tagit på sig att göra EU:s smutsjobb! Vi har blivit er gränspolis, säger Boulama Hamadoli Tcherno i Niamey. Han är medlem i medborgarrättsorganisationen Alternative Espaces Citoyens. Flera av hans regimkritiska vänner sitter i fängelse.

– Migrationspolitiken har blivit en affärsverksamhet! Men det innebär också en säkerhetspolitik som resulterar i att allt fler av de som försöker resa norrut dör i öknen, säger Boulama Hamadoli Tcherno. 

Han förklarar att de som i dag vill migrera måste ta omvägar för att undvika EU:s och Nigers nya, hårdare övervakning. Det innebär till exempel att inte kunna stanna till vid de vattenhål som numera är bevakade. 

Sedan 2017 beräknar FN:s migrationsorganisation, IOM, att det är dubbelt så många migranter som törstar ihjäl i Saharaöknen än som drunknar i Medelhavet. Mörkertalet är enormt och ingen vet med säkerhet vad som händer bland sanddynerna.

– Misstänker föraren i en smuggelbil att det finns polis eller soldater i närheten händer det att han ber migranterna hoppa ur pickupen för att putta på bilen över en sanddyn. Sedan kör han iväg och lämnar dem att dö i öknen. Allt för att slippa fem års fängelse med den nya lagen, berättar IOM:s områdeschef, Lincoln Gaingor. 

Hans kollegor får regelbundet undsätta folk som har lämnats att dö i sanden.

– Det är så sorgligt. Jag försöker göra mitt jobb med saklighet och distans, men vissa dagar gråter jag, säger Lincoln Gaingor.

Migranter på väg till Libyen. Pinnarna håller de fast i för att inte ramla av under den skumpiga färden.

Vi reser vidare till Agadez, in i Nigers hjärta. Det är en stad som sedan århundraden har varit Afrikas utpost för resenärer på väg mot Medelhavets kust, genom Saharas hav av brännande sand.

Här trängs fortfarande människosmugglare med guldgrävare, lycksökare och kvinnor som har tvingats in i prostitution. Alla är här av sina personliga skäl, alla påverkas på olika sätt av Nigers nya roll som FN:s fålla för kvotflyktingar. 

I dunklet under ett plåttak intill busstationen träffar vi en malier med fläckiga tänder och vass tunga. Han är en av de kvarvarande människosmugglare som arbetar i Agadez. 

– Regeringen och européerna tror att de kan stoppa oss, men det är helt omöjligt! Det är som att trampa i en myrstack, hävdar mannen ilsket. 

Förr kunde han lätt och helt öppet tjäna upp till hundratusen kronor i månaden. I dag lockar myndigheterna med enstaka program för omskolning till mc-taxiförare, skräddare och andra småföretagarprojekt. Bakom stadens fängelse, där flera smugglare sitter inlåsta, finns ett fält med beslagtagna pickupbilar. Trots att smugglingen blivit straffbar, har verksamheten inte upphört.

– Det enda är att vi måste vara försiktigare nu och samla ihop våra kunder nattetid i små grupper ett par kilometer utanför staden, säger maliern.

Den nya politiken är ett hårt slag mot hans plånbok. 

Men det finns fortfarande människor som vill ta sig till Libyen. Vi hittar dem i en stadsdel i Agadez som kallas för ”ghettot”. Där gömmer sig smugglarnas kunder i väntan på vidare nattlig och hemlig transport genom öknen. Upp till 16 personer brukar sova i ett dunkelt rum på 20 kvadratmeter. Nu är bara två på plats, de fick inte plats på nattens tur.

– Vad ni än hittar på så kommer ni aldrig att kunna hindra oss afrikaner från att resa till Europa! Vi kommer för att få tillbaka pengarna som ni har stulit från oss under århundraden av kolonisering och plundring, säger senegalesen Essomba Dieudonné som väntar på transport mot Libyen. 

På väggarna har migranter ristat in sina namn som för att visa omvärlden att de fortfarande är vid liv, så här långt. 

 

Skräddarfamiljen Aboutta från Mali kommer inte att behöva ta sig över sanddynerna i den kolsvarta natten. I skuggan på den heta gården i flyktinglägret utanför Niamey väntar de på besked från Sverige. Brevet som ska avgöra hela deras framtid.

Det kommer efter en vecka. Då har de svenska tjänstemännen redan rest hem, ingen av dem ser varken glädjetjut eller besvikelser.

Tuaregfamiljen tillhör det utvalda fåtal av EU:s nya kvotflyktingar som kan kliva på ett flyg direkt till Sverige med färdiga papper. Utan att förlisa vare sig i Saharaöknen eller i Medelhavet.

Samtidigt pågår förhandlingar om nästa del av deras liv, långt från Niger. I vilken svensk kommun ska flyktingarna placeras? 

– Statistiskt sett skulle jag säga att den här familjen kommer att hamna någonstans i Norrland. Det är där det finns flest kommuner som tar emot, säger Johanna Strömberg på Migrationsverket. 

Snart ska Malifamiljen möta sitt nya hemland.  Det blir en mycket exotisk landning för dem, som råkade få ett lyckokast i FN:s världsomspännande flyktingsystem.

En ny vardag väntar.

 

Publicerad i Tidningen Vi Maj 2019

Magnus Falkehed är frilansjournalist, bor i Paris och rapporterar regelbundet från olika mer eller mindre avlägsna hörn i världen.

Niclas hammarström är mångfaldigt prisbelönt frilansfotograf. Bland annat fick han 2012 ett andrapris i världens största fototävling, World Press Photo Awards, för ett bildreportage från massakern på Utøya.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar