Musikkrönika/Backstage

Det är bäst när det blommar

av Johan Norberg

På väg hem från en spelning i Torsby för några år sedan stannade vi till i Degerfors, jag och Nisse Landgren, för att spela på det äldreboende där hans mamma bodde.

Alla samlades i matsalen och vi drog igång några låtar ur vår jazziga repertoar. Ingen reaktion. Hälften av publiken satt åt fel håll och resten stirrade håglöst mot en tv som stod på med ljudet avstängt. Inte ens mamma Margaretha visade någon större entusiasm över sonens virtuosa trombonspel.

Här var det musiken som väckte folk.

”Det här går inte”, sa jag till Nisse. ”De är kanske sjukare än vi hade föreställt oss”. Men att ge upp under en konsert var inte ett alternativ, speciellt inte för oss som ändå stått på scenen tillsammans minst 500 gånger, så vi avbröt och konfererade oss snabbt fram till en plan B. ”Vi kör Tiotusen röda rosor”, föreslog jag. Nisse hittade texten i sin telefon, och sedan sjöng vi den och alla andra svensktoppslåtar från 1960-talet vi kunde komma på. Lyckliga gatan, Trettifyran, Man ska leva för varandra och Fröken Fräken.

Effekten var dramatisk. Ni som sett filmen Uppvaknanden med Robin Williams vet vad jag menar. Den med sjukhuset där katatoniska patienter som efter år av dvala piggnar till av en ny medicin. Här var det musiken som väckte folk. En kvinna som hängde över armstödet på sin rullstol rätade upp sig och började prata, enligt personalen de första orden hon sagt på flera år. Mamma Margaretha och resten av gänget log, sjöng och klappade takten och plötsligt var det festligt värre.

Det är i mötet konsten blommar.

Jag tänker ibland på den stunden, hur den på många sätt definierar mig och Nisse som musiker. Så här: Det finns de som drivs av ett stort uttrycksbehov och kan spela ett helt liv med konstnärlig och kritikermässig framgång utan att locka större lyssnarskaror eller sälja några skivor. De mår fint ändå eftersom själva musicerandet i sig är målet och ofta upplever de att fin kritik är en större bekräftelse än stor publik. Jag har alltid avundats deras övertygelse och gör det fortfarande. Det är en defekt hos mig, att jag känner så, och en av de saker jag behöver jobba lite mer med. För på senare år har jag börjat se att det vi gör, jag och Nisse, också är en kompromisslös konstnärlig hållning. Den att vi vägrar lämna scenen förrän vi fått till ett möte, om det så innebär att vi måste byta ut vår jazzrepertoar mot Lyckliga gatan och Trettifyran. Konsten kanske inte föds i mötet, men det är åtminstone där den blommar, tänker jag.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar