Politiskt

Den moderna Dackefejden – rik stat, fattiga kommuner

av Cecilia Garme

Dackefejden mellan kommunerna och staten trappas upp. Vi synar den sjuhundrade säsongen av ett känt drama.

Annika Wallenskog är chefsekonom på arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL)*. Hon är sammanbiten, ty projektorn trilskas.

Det ska visa sig vara det minsta problemet för SKL när den ekonomiska halvårsrapporten presenteras.

Chefsekonomen står där som en modern Nils Dacke, smålänningen som organiserade ett uppror mot Gustav Vasa 1542. Han hade tröttnat på nya pålagor som drabbade bönderna. Det var en särskilt dramatisk säsong i ett drama som egentligen hade börjat på medeltiden och som fortsatt in i våra dagar – spelet mellan kungen och bönderna. Eller centrum och periferi, som vi skulle säga i dag. Vem ska göra vad och vem ska betala?

I år börjar läget bli skarpt igen. 

Wallenskog klickar frenetiskt fram och tillbaka i sin Powerpoint-presentation, kurvorna böljar och det stora felet är helt uppenbart inte tekniskt.

Medan framgångarna staplas på hög för nationen Sverige, EU:s högsta sysselsättningsgrad, den lägsta statsskulden sedan -77,  sitter kommunerna i … ja, vad?

 

Först bakgrunden. Annika Wallenskog använder ett ovanligt ord när hon har fått bukt med projektorn: kommunernas ekonomi har under några år varit ”dopad”.

Hon menar: de ekonomiska resultaten har varit goda. Men anledningarna lite speciella. 

Kommunerna har sålt massor av mark för bostadsbyggandet som till slut tog fart. Bra. Kommunerna tog vidare emot massor av pengar från staten för flyktingmottagandet. Också bra.

Men nu.

Nu har bostadsbyggandet bromsat in. Och statens ersättning till kommunerna för flyktingarna upphör efter två år.

Tanken är att två år ska räcka för en flykting som söker fotfäste på arbetsmarknaden. Men så har det ofta inte blivit. Nu är deras anhöriga på väg till Sverige, ”andra vågen” som SKL:s ordförande Anders Knape säger när han ansluter till sin chefsekonom på scenen. Och risken är att många tvingas leva på försörjningsstöd, socialbidrag som det hette förr. Som betalas av kommunerna. Dessutom på orter som redan i dag har en ”väldigt ansträngd situation”, där de gamla och barnen blir många fler och antalet yrkesarbetande inte hänger med.

Det är ”en explosion” av försörjningsstöd i vissa kommuner, säger Knape.

– Det är vi inte riktigt rustade för. 

 

Samtidigt som de, kommunerna alltså, investerar i 1 000 nya förskolor och skolor och 150 nya äldreboenden. Prognosen för 2020 är att kommunerna måste öka sina lån med 50 miljarder kronor om året (”Sanslöst”, muttrar Wallenskog, om projektorn). 

Men det ska bli värre. Nu börjar staplarna handla om regionerna. Det är de som hanterar sjukvården.

– Det är stora underskott överallt, primärvården, psykiatrin, men störst inom den somatiska vården, säger chefsekonomen Annika Wallenskog.

Vården av kroppar alltså. Kurvorna stupar. Värst blir det åren 2021 och 2022. (”Nu försvann alltihopa”, säger Wallenskog när bildspelet slocknar en gång till.) 

 

Ändå är inte pengarna det största bekymret. Hur ska alla dessa välfärdsjobb i kommuner och regioner bemannas? Här är flyktingarna hoppet, särskilt de invandrade kvinnorna som även Arbetsförmedlingen har pekat ut som en stor potential. Om alla kommunalanställda som jobbar deltid gick upp till heltid skulle det vara mycket bättre, särskilt om de dessutom stannar två extra år i arbetslivet.

Andra ekonomer, som Lars Calmfors, har sagt att lönerna i välfärden behöver bli högre så att folk både vill ta jobben och behålla dem.

Oavsett hur man gör måste någon betala, det fattar ju vem som helst. Just nu skuldsätter sig kommuner och regioner hårt.

SKL:s chefsekonom säger:

– Är det rimligt att vi får en allt rikare stat och en fattigare kommunsektor? Vad får det för konsekvenser i slutändan?

En riktig Dacke-fråga. 

För samtidigt dimper en annan rapport ner och berättar om ett rekord. Inte sedan 1990 har så få levt på a-kassa, sjukpenning och liknande ersättningar. Främst är det sjukpenningen som minskar – och den betalas av staten, inte kommunerna. Det är alltså staten, inte kommunerna, som kan ta ekonomiska glädjesprång på grund av färre sjukskrivna.

Inte blev det bättre av att företagarbeskattningen har gjorts om – det där krångliga som kallas 3:12-reglerna.
Då flyttades skatteinkomster från kommunerna till staten. Hela 8 miljarder kronor förlorade kommunerna på den manövern.


Men kommunernas
största hatobjekt är de ”riktade” statsbidragen. De glada budskap om satsningar som regeringar, oavsett politisk färg, brukar turnera i landet med när det vankas statsbudget.

För att få del av de pengarna måste kommunerna göra särskilda ansökningar, ofta under stort krångel.

De skulle mycket hellre ha fått statens hela tillskott till kommunerna som en klumpsumma.

– Vi har pratat med alla regeringar. Den nuvarande, den förra och allians-regeringen. De säger att de förstår problemen. Ändå blir det mer och mer riktade statsbidrag, säger Anders Knape bekymrat.

Och så uttalar han den moderna tidens Dacke-rop: ”Finansieringsprincipen!”. Som betyder att det som staten beordrar kommunerna att göra, det ska staten också betala för.

I grund och botten hamnar därför SKL:s moderata ordförande på samma sida som LO-ekonomerna som säger:

– Vad är det för vits med att staten är rik om kommunerna är fattiga?

LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström förtydligar:

– Vi kan inte lämna kommunerna ensamma med det här. De är alldeles för olika. Och de kommer att behöva mer än de extra 20 miljarder kronor som regeringen och JA-partierna* har utlovat för mandatperioden. För vår del tycker vi att staten kan gå med ett mindre underskott i stället för överskott nu när demografin är som den är.

Bläcket har knappt hunnit torka i SKL:s ekonomiska rapport förrän Danderyds kommun chockhöjer skatten. I Stockholms stad rapporteras skuldsättningen skena och de kommunala nedskärningarna över hela landet utlöser ett läraruppror.

I Frankrike är det privatpersoner i gula västar som leder landsbygdens krig mot centralmakten. Det säger något om Sverige att det i stället är de prydliga kamrererna på kommunalkontoren och SKL som säger ifrån så det osar om excel-arken.

Ändå något att vara tacksam för.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2019

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar