Porträtt

Broos’ Blues

av Stefan Sjödin

Karin Broos målar dottern Sara. Sara Broos filmar mamma Karin. Tillsammans, fast på varsitt sätt, utforskar de sin relation.  Det är inte lätt – det finns sorger och sår. Men båda vet de att det  ljusa och det mörka existerar samtidigt.

Må allt gå dem väl, som bo där uppe vid den långa sjön och de blåa bergen! Det är några av deras minnen jag nu går att skildra.

Ur Gösta Berlings saga

 

Man får bara en chans att göra ett första intryck. Men man har rikligt med möjligheter att göra en idiot av sig själv. Vilket skulle bevisas.

Ett par dagar i famnen på familjen Broos. Vad kan egentligen gå fel?

För att placera kommande fadäser i ett förmildrande sken – och en berättelse ska ju ändå börja någonstans – kan vi väl starta just där: saker som gått snett hemma hos familjen Broos.

Först har vi tillfället i början av 1980-talet, när den då nära vännen, konstnären Lars Lerin, en kväll kom inrumlande med Monica Zetterlund. Inte bara försökte hon omvända sin gamla Hagforskompis till heterosexualitet med en kyss, hon ramlade också utför trappan hos familjen Broos och slet av sig halva örat. Blodet sprutade. Örat hängde. Zetterlund själv tyckte inte det var så mycket att orda om. Lerin med sitt bibliotek av referenser menade att ”så lik van Gogh hade du väl inte behövt bli”. En taxi tillkallades för vidare färd till sjukhus. Men taxin körde fast i en snödriva. Broosarna sköt på för kung och fosterland under den värmländska midvinterkupolen. 22 stygn blev det till slut.

Sedan har vi tillfället i mitten av 1980-talet, när Karin hade bilen full av soldater som deserterat och flytt från Iran, och gaspedalen hängde sig. För att inte tala om den kända konstnären som skulle rida en av familjen Broos islandshästar men föll av och skadade ryggen. Den här gången tog man det säkra före det osäkra och tillkallade ambulans.

Jag skrev om den där ensamheten som fanns i bilderna, försökte förstå den, levde mig in i den.

Densiteten av framstående kulturpersonligheter kring lilla Östra Ämtervik i Fryksdalen, långt ute på den värmländska landsbygden, för tankarna till ett svart hål. Den som hamnar innanför Fryksdalens händelsehorisont sugs in av gravitationen och fortsätter sedan att bidra till energifältet: författarna Selma Lagerlöf och Göran Tunström, konstnärerna Lars Lerin, Karin och Marc Broos, fotografen J H Engström, skådespelaren Amanda Ooms, filmskaparen Sara Broos, teaterfamiljen Stinnerbom, komikern Kristoffer Appelquist … och så vidare.

 

Men låt den här introduktionen stå som symbol för en lokal tradition av mustiga skrönor och färgstarka porträtt – även om de är sanna – snarare än en bild av familjen Broos som under en livstid låtit sitt konstnärshem stå öppet för såväl vänner som främlingar. Sanningen är att det finns få platser där man som besökare omedelbart känner sig så välkommen och så sedd som i den gamla skola som familjen Broos genom åren förvandlat till oas, tillflykt och kulturcentrum.

Och låt anekdoterna ovan – som bara är ett axplock av allt det vackra och sorgliga som utspelats kring makarna Broos – föra tankarna till ett ofrånkomligt faktum: För en storögd och känslig liten flicka fanns mycket att fästa blicken på, reflektera över.

– Mina föräldrar var inte destruktiva, där fanns kärlek hela tiden. Men visst tyckte jag att det var jobbigt att det inte fanns några rutiner … allt var upplöst på något sätt. Det pågick abstrakta saker som jag inte fick grepp om, trots att jag på olika sätt försökte, säger Sara Broos.

En sak hon gjorde. Hon skrev berättelser till sin mammas tavlor. De melankoliska verk som då och då kom ut från det stängda rum där Karin innesluten i en bubbla skapade, först i akvarell, senare i olja och så småningom mest i akryl.

– Jag skrev om den där ensamheten som fanns i bilderna, försökte förstå den, levde mig in i den.

”Att göra en film om Karin verkade vara bästa sättet att lära känna henne på riktigt”, säger Sara om sin mor. Filmen, som heter Speglingar, har biopremiär i höst.

”Att göra en film om Karin verkade vara bästa sättet att lära känna henne på riktigt”, säger Sara om sin mor. Filmen, som heter Speglingar, har biopremiär i höst.

Sara och hennes båda yngre systrar gick inte på dagis. Marc och Karin Broos hade medvetet skapat en värld och en situation där utgifterna var låga och där barnen hela tiden kunde vara med, såväl i vardagens bestyr – det skottades, planterades, badades och skapades – som på fest.

– Det fanns alltid något rum där man slängde in alla barn. Vi klarade oss själva. Vi hade vår värld där vi umgicks med andra barn, gick och lade oss när vi var trötta. Vi blev tidigt självständiga, säger Sara Broos.

Hon skämdes för sina föräldrar som barn. De gick omkring i sina fårskinnspälsar och … stack ut bland de infödda värmlänningarna. Själv kände hon sig som den skitiga ungen från landet.

– Jag tyckte att alla tjejer var så otroligt söta. De gick genom korridorerna i skolan, och alla verkade veta hur de skulle bete sig, medan jag stod i ett hörn och kände mig bortkommen. Jag har kvar den där känslan än idag ibland.

När Sara Broos var åtta år fick hon en röd skrivmaskin. Hennes omedelbara instinkt var att hon skulle bli författare. Hennes huvud var ett universum av berättelser och sånger, verkliga och fantastiska i ett oavbrutet pockande sammelsurium – och nu skrevs de ner, bokstav för bokstav på den röda skrivmaskinen.

Det som skedde var för kraftfullt för att någonsin vända ryggen. Hon ordnade struktur.

Hon började skapa, så småningom med filmmediet som sin huvudsakliga kanal. Och i den processen framträdde en grundton som Karin också förmedlar i sin konst:

Melankolin är inget att frukta, den kan omfamnas.

– Melankolin fanns egentligen hos mig redan som barn. Jag var inte rädd för det mörka eller svåra, utan såg det som en naturlig del av livet, säger Sara.

Saker slås ut rent kemiskt när man inte äter.

Men parallellt med de tidiga framgångarna – krönikor i lokaltidningen, vinst i skrivtävlingar – började strukturen och ordningen omfatta allt, även den egna kroppen. Hon klev upp i gryningen och sprang några timmar innan skolan började, hon slutade äta.

– När mina kompisar så småningom började träffa killar var jag helt avstängd, i en glasbubbla. Jag kunde inte känna någonting, saker slås ut rent kemiskt när man inte äter. Hela tonårstiden var ett vakuum.

Efter vad som skulle bli sju års sjukdom med självsvält och minutiös kontroll av den egna kroppen vände det.

– Och då slog det nästan över åt andra hållet. Jag började njuta så mycket av livet när jag äntligen förstod hur det kunde kännas.

Hon upptäckte något mer.

Karin hade också haft sju år av sjukdom med självsvält och minutiös kontroll av den egna kroppen.

 

Mor Karin. Så vänlig och tillmötesgående. Samtidigt så undfallande. Vem var hon egentligen? Och varför hade hon så ofta bytt namn i sin ungdom: kallat sig själv Melinda och Marianne och andra kvinnonamn ur Bob Dylans och Leonard Cohens osynliga republik av gestalter.

Karin hade till och med döpt sin dotter efter den vemodiga kärlekssång Dylan skrev till sin hustru:

”Sara Sara, so easy to look at, so hard to define …”

Kunde Sara Broos komma närmre sin mor?

Hon plockade upp det verktyg hon trivdes med allra bäst – och med vilket hon redan porträtterat sin gudfar Lars Lerins sökande efter kärlek – och riktade filmkameran mot sin mamma.

– Att göra en film om Karin verkade vid det tillfället vara bästa sättet att lära känna henne på riktigt, säger Sara.

Men Karin tog själv upp sin pocketkamera.

Och riktade den mot Sara.

 

Karin Broos kunde knappast säga nej när Sara bad om tillåtelse att göra en film med henne. Under de senaste tio åren har Karin fotograferat sina tre döttrar – på bryggor, i Frykens kalla vatten, medan de sminkar sig – och utifrån fotografierna skapat de tavlor som på äldre dar (jo, man får nog säga så) gav det stora genombrottet. Det genomslag som får grannarna att skämta om att de skulle ha köpt hennes tavlor för några år sedan, när de hade råd … Nu säljs de för hundratusentals kronor.

Jag har sett filmen Speglingar innan jag kör till Östra Ämtervik i Fryksdalen. Den visar hur Karin till slut lägger ner sin kamera och på allvar försöker besvara dotterns frågor: om sin undfallenhet, om de egna destruktiva åren, om sin kreativitet – och om hur det kunde ta så lång tid innan hon förstod vidden av dotterns ätstörningar. Hon, som haft samma problematik.

I en tät väv kring Karins ord tvinnas Saras egna reflektioner över sitt liv och – om och om igen – modern:

”Ibland känns det som vi vore ett, som om jag kunde läsa hennes tankar. Ibland vet jag inte alls …”

Då och då flyter deras berättelser samman och löses upp så totalt att man som tittare inte längre vet vem det handlar om. Hur nära kan man komma? Vad kan man förvänta sig av varandra, som mor och dotter? Sara använder sin mamma som projektionsyta för att berätta något universellt på samma sätt som Karin använt Sara i sina målningar för att göra samma sak. På samma gång förbundna i kött och blod som verktyg för varandras behov av att uttrycka något svårdefinierbart.

– Man känner igen något hos varandra, en gemensam klangbotten. När mamma tar bilder av mig kan jag ibland gå in i ett tillstånd … jag kan försätta mig i en stämning som jag vet att hon letar efter, säger Sara.

 

Under flera timmar av lördagseftermiddagen är jag ensam i familjens Broos vardagsrum i Östra Ämtervik. Medan jag sitter där funderar jag på huruvida Sara, Karin och Marc över huvud taget tror på att jag är reporter. Jag har gjort några misstag. Men om de trodde något annat skulle de väl inte låta mig stanna kvar här, bland alla dyrgripar som hänger på väggarna? Inte bara Karins egna tavlor, utan konst av vännerna: Jockum Nordström, Annika von Hauswolff, Karin Mamma Andersson, Anders Petersen …

Det började jobbigt, men ändå överkomligt, med att jag hade glömt ta med papper och penna. Sara lade handen på min arm och konstaterade: ”Pinsamt, du … ” Men hon kilade iväg och hämtade ett antal vita ark och lade dem framför mig på bordet på familjens väl tilltagna uteplats. Karin serverade kaffe. Vi började bekanta oss med varandra, och jag hann anteckna fyra tätskrivna A 4-sidor av samtal innan hela intervjusituationen bokstavligen rann mig ur händerna.

Marc Broos, en man full av energi, nyfikenhet och optimism, skulle bara visa mig sin spellista på Spotify. När vi kom tillbaka från Marcs kontor var mina blad med anteckningar spårlöst försvunna. Sara och Karin försvann in i huset medan Marc och jag letade. Efter en stund fann vi dem flytande upp och ner i den pool som byggts i anslutning till uteplatsen.

– Det här löser jag, sa Marc entusiastiskt och for efter en lång håv.

Ungefär samtidigt kom Tidningen Vi:s fotograf Thron Ullberg ut till mig med bekymrad min.

– Jo, jag behöver nog använda resten av den här dagen med Karin och Sara för fotografering utomhus.

Så jag hänger mina drypande pappersark på tork och slår mig ner i en bekväm fåtölj.

Ganska snart finner jag mig i mitt öde. Här sitter jag på första parkett för att i lugn och ro se varianter på några av de tavlor som lockat så många besökare till Karins utställning Still Life på Waldemarsudde i Stockholm under vintern.

Visst känner jag igen döttrarna – Sara, Sissela och Stella – i de fotorealistiska tavlorna. De befinner sig i så vardagliga situationer, men liksom så många andra betraktare konstaterat före mig anar jag en fara, något ligger på lur. En annalkande katastrof. Eller har den redan inträffat?

– Jag söker efter den där subtila förskjutningen, har Karin Broos sagt innan hon försvann iväg.

– Det kan vara något i hållningen hos en person, eller en blick eller en känsla i omgivningen. Något som visar att det ljusa och det mörka existerar samtidigt, för det är så jag uppfattar det.

 

Hur kan stillsamma målningar av ensamma kvinnor upplevas hotfulla?

Möjligen beror det på att en människa som inte vet att hon är betraktad, som kvinnorna på Karin Broos målningar, är oberäkneliga i sin inbillade ensamhet då de inte behöver ta hänsyn till sociala konventioner. De kan ju ta sig för vad som helst!

”Jag började använda mina döttrar som modeller av praktiska skäl; det var aldrig meningen att porträttera dem”, säger Karin Broos om sin målningar av, ofta bortvända, unga kvinnor.

”Jag började använda mina döttrar som modeller av praktiska skäl; det var aldrig meningen att porträttera dem”, säger Karin Broos om sin målningar av, ofta bortvända, unga kvinnor.

Karin Broos kvinnor tycks dessutom upptagna av sina egna tankar – inte omgivningens förväntningar på dem. De befinner sig i det där tillståndet, i en rite de passage eller övergångsfas, som mänskligheten genom årtusendena försökt kontrollera med strikta ritualer. Tillfällen när vi är som mest människor. När något kan stillna, klarna eller ta fart. Det här är kvinnor som just nu, i det ögonblick vi ser dem, har ett val. De kan stanna eller gå. De kan göra den avgörande förändringen – eller se tillfället rinna dem ur händerna.

Nå, åtminstone är det så jag sitter och filosoferar medan solen mattas utomhus. Jag går fram till fönstret och ser Karin och Sara Broos fotograferas ute på fälten, de står tätt intill varandra.

Karin befinner sig i ett märkligt vakuum efter de senaste årens stora utställningar, har hon berättat. Hon vet inte hur hon ska gå vidare, men hon är ganska säker på att hon lämnar döttrarna som motiv. Hon vill något radikalt annorlunda nu. Kanske akvarell.

Och Sara har varit ”alldeles på gränsen” de senaste veckorna. Det vet jag eftersom hon tvekade in i det sista med att ställa upp på en intervju. Det har inte bara varit det utmattande arbetet med att slutföra Speglingar – klippa och klippa om och aldrig bli riktigt nöjd – utan också det arbete hon gör i en utbildning för manusförfattare och som för henne mellan Stockholm, Berlin och Värmland.

Fryken vilar stilla i bakgrunden. I år lade sig isen inte alls.

När jag sätter mig till rätta i fåtöljen igen flyttar sig blicken mellan alla andra föremål i rummet: konstböckerna, en väldig persisk matta, en gotisk kristallkrona från Asien med stora kronhjortshuvuden (?), en svart Jesusstaty som lutar sig ut över rummet från kakelugnen, en kaffemaskin på två ben …

Surrealismen har en sövande effekt. Det är som när Lucy möter herr Tumnus i Narnia – jag somnar.

Efter en stund – minuter? – börjar det skramla i köket. Sara har kommit in och ger hundarna mat. Sedan kommer hon in i vardagsrummet med en flaska rödvin och några uppvärmda pajer. Karin och Marc har åkt till Karlstad för operapremiär.

Jag visar henne ett citat ur första versen i Dylans sång Sara, låten hon är döpt efter. Jag tycker att det passar så bra med tanke på filmen om Karin och henne, om det faktum att man kan vara så nära varandra men ändå så långt borta.

”Sara, Sara, you were always so close and still within reach.”

Vi stirrar båda på citatet en stund. Vad är det han sjunger egentligen? Borde han inte sjunga ”… still without reach”?

Vad betyder det där?

Sara gäspar försiktigt. Hundarna gnäller sina drömmar inifrån hallmörkret.

Plötsligt får jag hela situationen klar för mig. Alla har gått. Det har mörknat. Och här sitter jag och läser Dylancitat för Sara Broos.

Jag tar ett snabbt farväl och åker till mitt hotell i Sunne för att gå igenom dagens anteckningar. Sara ska senare åka till sitt hus strax intill Mårbacka.

Halvvägs till Sunne inser jag att jag glömt mina anteckningar på tork i familjen Broos vardagsrum.

 

Nästa morgon är jag tillbaka. Marc och Karin Broos frukostmackor är makalösa. På sitt hembakta bröd lägger de stora mängder egenriven och infryst ingefära tillsammans med havtorn som grannen odlat. Därefter, klockan tio varje förmiddag i ur och skur, ger de sig ut på promenad ner mot Frykens strand. Från april månad tar de ett dopp i sjön oavsett temperatur. Den här gången följer jag med.

Och hur ska man beskriva den här dagen i slutet av februari när den låga vårvintersolen lyser snett från en klarblå himmel, kastar långa skuggor över ett uppbrutet snötäcke. Har Fryksdalen någonsin varit vackrare? Det är strax före takdroppet, strax innan träden ska knoppas och strax innan tranorna och tofsviporna (man kisar efter dem i himlen) ska landa på fälten.

Astrid Lindgren har berättat att det var när hon under en resa i Fryksdalen såg gryningsljuset som hon fick impulsen att skriva Bröderna Lejonhjärta. Nu visste hon hur Nangijala såg ut. Och Selma Lagerlöf förstås, med sitt Mårbacka några kilometer längre bort, som så passionerat beskrev landskapet i bland annat Gösta Berlings saga.

– Jag tycker väldigt mycket om Selma, säger Karin Broos. Men samtidigt kan en så kraftfull person bli ett ok för kreativiteten i en liten bygd. Risken finns att alla blickar vänds mot henne, att hon blir den ständiga referenspunkten och på så vis bromsar annan utveckling.

Marc och Sara Broos har i sitt skapande aldrig känt oket av Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils Ferlin eller någon annan av Värmlands ikoner. Marc kommer ju från Holland och Karin föddes i Uppsala men bodde under tonåren i Malmö. Hennes far var matematiker och förhållandevis borttappad när det gällde familjelivet. Mamman var en älskad lärare som alltid lämnade dörren till hemmet öppen för såväl struliga elever som andra vänner.

Det finns fortfarande i mig, att vara till lags.

– Men hon hade nog lättare att se fördelarna hos sina elever än hos sina egna barn. Hon gav oss aldrig beröm. Hon trodde att det skulle fördärva oss.

När Karin träffade Marc i Holland 1968 markerade det början till slutet på en längre tid av destruktivt leverne för Karin Broos. Det som börjat med Dylan, Cohen, rödvin och hasch gick via Hermann Hesses Stäppvargen, gulliga gitarrister på Cavern i London vidare till LSD, meskalin och amfetamintabletter. De sistnämnda framför allt för att slippa äta, eftersom det supersmala Twiggyidealet tagit sitt grepp om Karin.

– Värst var att jag drabbats av disease-to-please-sjukan, säger Karin. Jag ville vara till lags. Jag använde män som ångestdämpare. Jag var hela tiden rädd för att göra någon besviken. Jag vågade inte säga till killar att jag inte ville ses mer – det var därför jag använde olika namn. Och med det steg självföraktet. Jag tror att Sara hade det delvis likadant, men hon har tagit itu med det. Jag har aldrig riktigt gjort det. Det finns fortfarande i mig, att till varje pris vara till lags …

Förälskelsen i Marc tillsammans med några stora sorger i slutet av 1960-talet, somliga av dem drogrelaterade, hjälpte Karin att ta sig ur den karusell som drogerna och bulimin försatt henne i.

Vägen till tillfrisknande gick genom struktur.

– Marc uppmuntrade mig att söka en konstutbildning i S’Hertogenbosch. Jag tecknade stilleben och kroki. Jag upptäckte att jag behövde fasta rutiner för att fungera.

Längtan efter ett billigt boende med mycket natur förde 1975 paret Broos till Värmland. Ett landskap de sedan dess förblivit troget.

Men även om paret på många sätt levt ett fritt konstnärsliv sedan dess har rutinerna hemmavid, på fasta tider, haft en livsviktig betydelse för Karin Broos. Promenaderna, de ostörda stunderna i ateljén, de nästan rituella reningsbaden i Fryken. Hon åker gärna till Stockholm en dag eller två – men sedan vill hon snabbt hem igen.

”Vad tror du händer annars?” frågar Sara sin mamma i filmen om dem båda.

– Annars är det som att det här destruktiva från tonårstiden kommer tillbaka … Det finns alltid med.

Intill Fryken hörs traktorer och hundskall på avstånd. En enveten kråka, en talgoxe. Vårfågelsång. Någon sopar en bro, någon tar ner ett träd, främmande ljud färdas över sjön.

– Jag lever ju lite som i ett fängelse också, säger Karin Broos. Jag är beroende av mina rutiner för att allt ska fungera bra.

 

Tillbaka i huset bjuder Karin på förmiddagskaffe. Livet har på olika sätt lagt sig i hennes uttrycksmedel, även om det ännu inte lyckats hindra henne från att måla. Hennes röst är konstant hes efter att en tumör tvingade henne operera bort ett stämband. Och för några år sedan var hon nära att bli blind i samband med en näthinneavlossning i ögat.

Hon beskriver hur glad hon är över att hennes framgångar som konstnär kom när barnen hunnit bli vuxna.

– Vi hade hur mycket tid som helst med barnen när de var små. Livet skulle ha blivit så komplicerat om jag hade haft den här pressen på mig då, med utställningar och stora uppdrag.

Samtidigt är hon ledsen över att hon så sent upptäckte Saras ätstörningar.

– Hon duperade oss precis som jag hade duperat min omgivning. Och jag sökte efter fel saker hos henne. Jag sökte efter tecken på droger. Men hon skötte sig perfekt. Hon var den duktiga flickan som klarade skolan perfekt och fick jobb på lokaltidningen. Vi var så stolta. Och under tiden mådde hon fruktansvärt dåligt. Det var ångestfyllt när jag insåg att hon hade samma problem som jag haft. Samtidigt vet jag inte hur vi skulle ha kunnat göra något annorlunda. Och Sara tog sig igenom det.

Hundratals timmar av filmande är över. Karin går nu fri från filmkamerans granskande lins. Sara har gått vidare till nya projekt.

Hundratals stillbilder är tagna. Också Sara tycks nu gå fri från moderns kamera.

Jag frågar Karin om hon tror att Sara uppnådde sitt mål med Speglingar, att komma närmare sin mor.

– Det viktiga var våra samtal, de förde oss närmare varandra!

– Men man kan väl inte komma riktigt nära inpå …  inte ens sig själv. Allt är ju i förvandling hela tiden. Allt förändras.

Karin Broos tittar bortom mig. Och för ett ögonblick ser hon ut som en av kvinnorna i sina målningar.

Eller, som Bob Dylan sa:

”I’m not there – I’m gone.”

 

Text: Stefan Sjödin
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Vi nr 4/2016

 

KARIN BROOS
Ålder: 65 år.
Bor: Östra Ämtervik, Värmland.
Gör: Konstnär.
Driver: Konstgården Alma Löv Museum tillsammans med maken Marc. (Dottern Stella har nu tagit över det mesta av ansvaret för driften.)
Mest känd för: Sina fotorealistiska målningar där de tre döttrarna ofta är modeller.
Aktuell: Vi-resan där vi bland annat hälsar på Karin och Marc i maj är fullbokad. Ny chans i augusti!

 

SARA BROOS
Ålder: 38 år.
Bor: Sunne och Berlin.
Gör: Filmare.
Driver: YH-utbildningen ”Manusförfattare” med bas på Alma Löv.
Mest känd för: Långfilmsdokumentären För dig naken om sin gudfar, konstnären Lars Lerin.
Aktuell: Nya filmen Speglingar premiärvisades på Göteborgs filmfestival i början av februari. Den får biopremiär i höst.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar