Sofia Ledarp, klädd i delar av rollgestalten Kinna Bomans garderob, på Riddarholmen i Stockholm, där flera scener i serien spelades in.
Porträtt

Botad från behagssjukan

av Stina Jofs

I den nya säsongen av SVT:s succéserie Fröken Frimans krig kämpar Sofia Ledarps rollfigur Kinna Boman för kvinnlig rösträtt. Själv har Sofia fått känna på patriarkatets grymmaste sidor – såväl i barndomen som i yrkeslivet.
Men nu är det slut med att vara till lags.

STOCKHOLM 1906

Riksdagens båda kamrar är samlade. Här förbereder man sig – bokstavligen man – för en debatt om kvinnors rösträtt.

Det är inte första gången.

Inte sista heller.

Just det här året ska Finland som premiärland i Europa införa kvinnlig rösträtt. I England hårdnar kampen när brittiska suffragetter överger sin bas i Manchester och flyttar till huvudstaden. Snart ska striden stå på Londons gator, i stans fängelser, mellan man och hustru, syster och bror, far och dotter.

I Sverige är man – återigen bokstavligen man – inte redo. Visserligen uppmanar rösträttskämpar av båda könen befolkningen att bidra i arbetet för jämställdhet, men det som nog upprör mest detta år är att kvinnor och män ses bada tillsammans i havet utanför semesterorten Mölle.

Plaska omkring som jämlikar – och halvnakna dessutom!

En skandal är det.

Det ska dröja ytterligare 15 år innan den svenska kvinnan bjuds in i demokratin, men om det vet gud ske lov inte fröken Friman och hennes fiktiva medarbetare något när andra säsongen av den populära tv-serien Fröken Frimans krig snart börjar sändas. De nya avsnitten tar avstamp i just 1906 då kampen mot det utbredda matfusket och striden för kvinnlig rösträtt intensifieras. Inspiration till själva fröken Friman har manusförfattaren Pernilla Oljelund hämtat i verklighetens Anna Whitlock som 1905 grundade konsument-föreningen Svenska hem. Resten är, som det brukar heta, historia och får sin fortsättning när fiktionens Dagmar, Kinna , Emmy, Lottie och Alma sliter vidare mot den tidens förtryck.

 

STOCKHOLM 2015

Vi har förflyttat oss drygt 100 år i tiden. Jul och nyår står för dörren, snart ska optimistiska löften trumpetas ut och detta års misslyckanden glömmas och förlåtas. Vi har kommit en bit på väg vad gäller jämställdhet det senaste seklet, men fortfarande har kvinnor sämre lön än sina manliga kollegor. Fortfarande dominerar män styrelserum och vd-stolar.

En mondän hotellbar på Östermalm i Stockholm får utgöra kuliss för ett samtal med Sofia Ledarp, skådespelaren som gör rollen som den hemlighetsfulla, till synes lite ensamma, ekonomen i den frimanska kvintetten, hon med den vita blusen, svarta rosetten och hatten på sniskan över korkskruvslockarna. Hon som i kommande avsnitt står inför stora privata prövningar.

Jag och min rollfigur är varandras motsatser.

Jag har sett avsnitten så jag vet vad som väntar Kinna Boman.

– I början bråkade jag ganska mycket med henne, säger Sofia Ledarp om sin rollkaraktär.

– Kinna är så kantig. Lite kärv, inte behagfull det minsta. Hon håller på sitt. En doer, som sällan talar om känslor. När de andra kvinnorna i kollektivet möts i ett befriande skratt eller fnitter, betraktar Kinna dem tyst. Jag kände inte igen mig i henne, vi var varandras motsatser.

Vi ska tala mer om  den åkomma som nog har ett genus – behagsjukan.

Den som Sofia Ledarp säger sig äntligen vara botad från.

– För mig har livet sedan ganska lång tid handlat om att våga trotsa behovet av att vara till lags. Ja, att bli lite mer som Kinna Boman.

Vi återkommer som sagt – först lite statistik:

  • 27 roller för teatern.
  • 11 filmer.
  • 18 uppdrag för tv.
  • En Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.
  • Flera internationella priser.
  • Ett barn.
  • Två bonusdöttrar.
  • En för detta man.
  • En nuvarande man.

En framtid som ligger ovanligt öppen för att tillhöra Sofia Ledarp.

 

Sofia Ledarp har ganska nyligen passerat 40-årsstrecket. Det brukar vara en känslig ålder för kvinnliga skådespelare. Man är för gammal för ungflicksrollerna, men alldeles för oerfaren för att få brottas med de stora karaktärerna. Dessutom är det många som slåss om jobben. Teater- och filmvärlden är ett lysande exempel på bristande jämlikhet. En äldre kvinnlig skådespelare uttryckte det så här: ”Vid 40 har man som kvinna i den här branschen antingen haft sin tid i rampljuset eller så börjar den på allvar då. Det verkar gå en skiljelinje vid 40. Det är helt annorlunda för män. Där finns ett flöde av intressanta roller för alla åldrar.”

Sofia Ledarp har sannerligen haft att göra – och mer väntar – men just nu har hon självmant tryckt på pausknappen.

– Det har varit extremt intensivt under många år. I början vågade jag inte tacka nej till jobb. Jag kommer inte från teatervärlden, hade inga kontakter så jag sa ja till allt. Nu äntligen vågar jag släppa taget. Hela min identifikation har legat i arbetet. På scenen har jag känt mig trygg och stark men så kom en tid med svåra privata motgångar och alldeles för mycket jobb.

Hon började fundera: Vem är jag? Vad vill jag? Varför vill jag spela teater? Och för vem? Sofia Ledarp tillhör dem som tror att teater kan förändra människor. Ja, världen.

Det är sannerligen ett stort uppdrag.

– Ibland tänker jag, särskilt i dag med allt som händer i vår omvärld, att jag borde ha skaffat ett yrke som verkligen kan förändra livet för andra. Blivit läkare, biståndsarbetare, handläggare, inte vet jag, men jag hoppas verkligen att man med kultur också kan påverka. Jag tror det.

Nä, jag var inte rädd för Bergmans ilska. Man kan säga att jag var van. Sorgligt nog.

Ett av Sofia Ledarps första jobb efter Teaterhögskolan i Luleå var i rabatten. Ja, du läste rätt. Rabatten, inte baletten. Ingmar Bergman skulle sätta upp Maria Stuart på Dramaten 2000. Många trodde då att det skulle bli Bergmans sista stora föreställning, han var sjuklig och gammal men ville ändå sammanföra teaterhusets då mest lysande stjärnor Lena Endre och Pernilla August i en explosion av färger och känslor. För Sofia Ledarp blev Friedrich Schillers drama ett första och sista tillfälle att sitta vid mästare Bergmans fötter. Efter mängder av auditions, tal- och sångprover fick hon, som en av fyra lika unga, en liten roll som hovdam.

Men rabatt?

– Han kallade oss fyra så. Sin blomsterrabatt, som skulle växa och gro, antar jag. Under varje repetition satt vi på hans högra sida, iklädda kjolar och korsetter, ständigt redo att hoppa in om det behövdes en hovdam på scenen.

Plötsligt kunde Bergman ropa:

”Nummer 3, upp!”

”Nummer 1 på scen!”

– Vi var ordnade efter längd. Jag var nummer 3 trots att jag egentligen var kortast, men ingen vågade säga till. På mitt bröst hade jag en plastbricka med texten ”3 Rosamund”. Det var jag det.

Det låter lite märkligt, en människa som ett nummer?

– Ja, visst gör det! Men det var konstigt nog också en underbar tid. Jag lärde mig massor, fick se mina idoler agera varje dag. Att bara vara där var magiskt. Jag var 24 år, nyutexaminerad … Du kan tänka dig vilken drömstart.

Sofia Ledarp lärde sig älska sin rollfigur, den kantiga ekonomen Kinna Boman.

Sofia Ledarp lärde sig älska sin rollfigur, den kantiga ekonomen Kinna Boman.

Bergman är aktad för mycket, men var också ökänd för sina vansinnesutbrott. Var du rädd?

– Nej, faktiskt inte. Jag minns att jag tänkte, när Bergman började gapa och skrika, att han liknade min pappa. Ett utbrott kunde komma från ingenstans, plötsligt var allt kaos. Alla i chock. Förtvivlade. Nä, jag var inte rädd för Bergmans ilska. Man kan säga att jag var van. Sorgligt nog.

Innan vi återkommer till Sofia Ledarps uppväxt, en barndom som präglat henne i allt, ber jag henne berätta anekdoten om Ingmar Bergman, rädslan för densamme och en febrig hovdam.

– En dag fick vi hovdamer veta att Bergman ville se våra frisyrer. Jag hade blivit sjuk och skickats hem från repetitionen.

När Sofia bäddat ner sig ringer telefonen. Följande dialog utspelar sig:

”Bergman vill se din frisyr.”

”Men jag är sjuk, har fått åka hem.”

”Hur sjuk då?

”Jag har feber.”

”Kan du stå upp?”

”Ja, jag tror det.”

” Sätt dig i en taxi och kom hit.”

Hon gör som hon blir tillsagd, tar sig tillbaka till teatern, får den intrikata håruppsättningen ordnad och sätter sig att vänta utanför Dramatens Stora scen. Efter ett tag ser hon Ingmar Bergman och hans stab komma gående. Hon är ensam i korridoren, ensam med sin frisyr och sin feber. Ingen tar notis om henne. Sofia blir sittande när Bergman och hans entourage passerar.

– Efter ett tag kommer skådespelaren Gunnel Lindblom ut och frågar vad jag gör där. Jag förklarar och hon försvinner in till Bergman igen.

Efter ett tag hör Sofia Gunnel Lindblom säga från scenen intill: ”Nu sitter lilla Sofia där ute med sin frisyr, du får gå ut och titta på henne. Hon har feber och borde inte vara här.”

”Feber”, skriker Bergman. ”Då ska hon hem!”

– Ingen hade vågat berätta för honom att jag var sjuk.

Men, hallå! Sjuk kan väl vem som helst bli?

– Den där skräcken är så märklig. Att inte våga komma med negativa besked, att hellre hålla tyst än att riskera en utskällning. Den rädslan föder feghet, behagsjuka, den föder beroende och skuld. Jag kände igen den hos människorna kring Bergman för att jag har vuxit upp med samma rädsla.

Skräcken kan ta fysisk gestalt. Sofia Ledarp var som flicka ständigt rädd för sin pappas ombytliga humör, för hans nattsvarta stunder, hans oförsonliga vilja att äga sitt barn.

– Pappa kunde bli rasande, säga de mest elaka saker, hota att jag aldrig skulle bli fri.

Hoten Sofias pappa utövade måste ha varit outhärdliga, tänker jag. ”Lämnar du mig så hämtar jag dig. Jag har kontakter, jag har vapen. Jag kommer att hitta dig.”

När Sofia bodde hos sin mamma kunde pappan ringa: ”Packa väskan, jag står nere på gatan.”

”Men jag ska ju vara hos mamma den här veckan?”

”Packa väskan!”

Ingen vågade säga emot. Inte Sofia. Inte hennes mamma.

Var du rädd för din pappa?

– Rädd? Jag kunde bli fullständigt livrädd när hans humör slog över. Det kunde gå på en sekund. Allt blev totalt svart för honom. Mycket ångest, konspirationsteorier, han kunde vakna mitt i natten, sitta och mala om sitt.

Hur gammal var du?

– Åtta år och uppåt. När mina föräldrar skilde sig bodde jag i början hos dem varannan vecka.

Din mamma måste ha förstått.

– Jag pratade med mamma i början men sedan tystnade jag, sa att allt var bra. Mamma visste om den galna sidan. Alla visste, men ingen kunde eller vågade göra något. Det blev ett öppet krig, där jag användes som vapen.

Ändå.

Ändå.

Sofia älskade honom.

– Pappa var otroligt karismatisk, öppen, såg bra ut. Han var rolig, bröt mot normer,  drack inte, var duktig i sitt jobb. I goda stunder var han fantastisk! Pappa ville vara till nytta, försökte hjälpa barn som hamnat snett. Ja, du hör. Det var rena cirkusen, men han hade verkligen fina sidor. Och han älskade mig.  Det vet jag. Jag var hans Fia.

I dag hade han säkert haft en diagnos, menar hon. Kanske hade han kunnat få hjälp.

–Framför allt hade jag fått hjälp, säkert hade myndigheter kunnat göra det min mamma inte förmådde eller vågade.

Pappan slog aldrig men det var en misshandel ändå.

Pappan drack inte, men det var ändå ett beroende.

– Jag kunde höra redan när han satte nyckeln i låset vilket humör han var på. Jag lärde mig mycket tidigt att känna in, tolka signaler, göra mig liten, snäll. Mitt fokus var alltid utanför mig. På andra. Jag blev behagsjuk.

Skulle hon göra kaffe? Sätta på tv:n? Ta fram en av alla de 670 VHS-kassetter de brukade titta på? Film, han älskade ju film! Skulle hon sätta på en, så kunde de titta tillsammans?

En gång, när han vara rasande och stod framför henne med näven höjd, tänkte hon: ”Men slå då. Slå, så får jag äntligen gå.”

– Det låter helt sjukt, men jag önskade många gånger att han skulle smälla till mig. Jag inbillade mig att vi båda då skulle förstå att det var fel och att det skulle sätta stopp för allt.

 

Sofias pappa tillhörde 1960-talets första invandringsvåg. Han kom från Grekland, hamnade i krogsvängen som diskare men klättrade och blev hovmästare på innekrogen Alexandras i Stockholm. Konstiga arbetstider för ett skilsmässobarn. Konstiga människor för en liten flicka. Han hamnade i taxisvängen, jobbade när andra sov. Sofia delade sin barndom mellan föräldrarnas olika lägenheter. Teater visste hon knappt vad det var. Och feminism? Jämställdhet?

– Jag kan inte minnas att vi en enda gång diskuterade vad kvinnor får göra, kan göra. I vår familj, även när mamma och pappa var skilda, dikterades villkoren av pappa.

Men förebilder fanns. Gammelmormor, hon som var ensamstående med två barn och tre jobb.

– Hon var verkligen en fighter. Var inte rädd för någon. Även min mamma kämpade. Hon gjorde allt för mig. Jag älskar verkligen henne, utan henne hade jag inte överlevt. Men pappas förtryck låg som en kvävande matta över allt. Över alla. Och när hon försökte hjälpa mig försvarade jag märkligt nog pappa.

En trollkrets av beroende, av rädsla, feghet och – märkligt nog – av kärlek. Sofia Ledarps pappa sa sig älska sin lilla Fia så mycket att han ville ”låsa fast henne i elementet”, aldrig släppa henne.

– Hans rädsla att förlora kontrollen var så stor att han senare, när jag började att få teaterroller, inte kunde se en hel föreställning där jag medverkade. Han var så stolt över att jag hade lyckats, men samtidigt blev det outhärdligt för honom. Kanske insåg han att jag var en egen person när han såg mig på scenen, att han satt som en av många i en publik där ingen visste att han var min far.

Hon berättar, hjärtskärande, att varje gång pappa bjöds in till teatern så trasslade han sig ur bänkraden och försvann. Det kunde ske mitt under en föreställning.

– Han brukade skylla på att han måste parkera om bilen. I början tog jag det som kritik, men sedan förstod jag att det inte handlade om mig.

En sorg förstås. Och en ilska som växte. Nu är pappan död, den försoning som Sofia hoppats på kom aldrig. Hon spelade många gånger upp en scen för sitt inre där pappa skulle be om förlåtelse.

– Jag förstod intuitivt att något var fel i vår relation, men jag hade inget att jämföra med. Det var först när jag kom till teaterhögskolan som jag fick andra perspektiv. Jag hade heller inte språket, kommer inte från någon intellektuell miljö. Vi diskuterade oss inte fram till lösningar.

Teater upptäckte hon i gymnasiet, men att ha det som yrke?! Går det över huvud taget?

– Jag visste inget!

Det handlade om att inte gå sönder.

Under många år gick hon på vrede, berättar hon. Idrottade hårt och mycket, spelade basket, handboll, höll på med gymnastik, dans, motocross. Kroppen fick bära det själen inte orkade. Hon blev bra på mycket, men inte bäst på något. Hon var arg på sin pappa, också när han hade dött, arg på sin mamma som inte vågat säga ifrån, men mest arg på sig själv.

– Det jag har fått arbeta med är kameleonten i mig. Den som hela tiden anpassar sig, gör allt för flyta med, höra till. Det kan låta mesigt, att vilja vara alla till lags, men i efterhand har jag förstått att det handlade om överlevnad. Om att inte gå sönder.

Nästan sönder gick Sofia Ledarp när flera i hennes närhet dog under en kortare tidsperiod. Hon födde ett barn. Hon skilde sig. Mitt i allt jobbade hon på, tackade ja när livet protesterade, hela kroppen sa att hon skulle ta det lugnare, våga säga nej.

– Jag drabbades av scenskräck, och märkligt nog kom den alltid när jag kände mig som tryggast på scenen. Med kollegor jag kände och tyckte om, i avsnitt jag behärskade.

Hur känns scenskräck?

– Jag fick svårt att andas, ville bort från scenen, drog mig bakåt mot utgången. Det är hemskt! Jag blev självmedveten i varje nyans, i varje sekund. Bedömde mig själv utifrån i stället för att vara i rollen. Jag hade sett teatern som en räddning. Där blev jag accepterad, sedd, älskad, jag ville bara vara i den världen. En dag förstod jag att det inte höll. Att det inte räckte. Förmodligen ville scenskräcken berätta just det.

Sofia Ledarp insåg att det inte handlar om att leva andras liv utan att stå upp för sitt eget. I dag är hon förskonad, försonad, trygg, med drömmar om framtiden, både yrkesmässiga och privata.

– Jag vill göra en actionrulle, det tror jag skulle passa mig. Jag vill ge mitt barn den trygghet jag inte fick. Jag vill att mina bonusdöttrar ska bli starka kvinnor, som vågar ta plats.

 

Bild ur nya omgången av Fröken Frimans krig, där mycket händer med Sofia Ledarps rollfigur Kinna.

Bild ur nya omgången av Fröken Frimans krig, där mycket händer med Sofia Ledarps rollfigur Kinna.

Vad blir nästa stora rättvisefråga, efter rösträtten som ju Kinna Boman kämpade för?

– Det är dolda strukturer i samhället som måste förändras. Även kvinnors självbild. Bara för att vi föder barn, betyder det ju inte att vi ska ha lägre lön, sämre villkor. Egentligen är det sjukt att vi fortfarande talar om detta!

Rollfiguren Kinna Boman  och Sofia Ledarp kommer från arbetarklass båda två. Någon mer likhet? De reagerar lika starkt på orättvisor.

–Men se dig om i världen! Kvinnor som förvägras rätten att rösta, kvinnor som stenas för att de bär byxor, flickor som inte får gå i skolan. Det är inte okej. Nu är verkligen dags att säga ifrån.

Det låter inte särskilt behagsjukt, snarare självklart och logiskt. Ungefär med samma upprördhet och rakhet hade Kinna Boman kunnat uttrycka sig.

– Jag lärde mig att älska Kinna. Det finns en risk som skådespelare att man vill mjuka upp en kantig rollkaraktär. Här fick jag passa mig. Styrkan hos Kinna är just tydligheten. Det är underbart att få på sig kläderna och möta Dagmar, tala om arbete i stället för känslor. Det är som att träffa sin bästa vän!

Sissela Kyle gör rollen fröken Dagmar Friman, den något ampra men vänliga butiksföreståndaren. I somras byggdes affären upp i Gamla stan, under några intensiva veckor fylldes gatorna av hästar, kärror, hårt snörda kvinnor, män med hatt och affischer från förra seklets början. Året var som sagt 1906, mycket stod på spel för kvinnor i allmänhet och Kinna Boman i synnerhet.

– Hon bär på en stor hemlighet, avslutar Sofia Ledarp.

Och hemligt får det förbli, i alla fall i den här texten.

 

 

Sofia Marianne Ledarp (född Papadimitriou)
ÅLDER: 41.
FAMILJ: ”Vi är en väldigt tajt familj”. En son, sambo och två bonustjejer.
UTBILDNING: Teaterhögskolan i Luleå.
PJÄSER i urval: Maria Stuart, Gösta Berlings saga, Macbeth, De tre musketörerna, Persona.
FILMER/TV i urval: Den man älskar, Glada hälsningar från Missångerträsk, Hinsehäxan, Millennium-trilogin, House of Fools.
PRISER: Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, TV4 Nyhetsmorgons filmpris, internationella priser som bland andra Golden Swan och Tudor Award.
AKTUELL MED: Andra säsongen av Fröken Frimans krig, SVT. Start den 25 december. Manus: Pernilla Oljelund. Regi: Harald Hamrell. Första säsongen – som handlar om bildandet av det kvinnliga livsmedelskooperativet Svenska hem – läggs ut på SVT Play från och med den 2 december.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Carl Thorborg
Stylist & kostym: Maggie Chinchilla, Ewa Mark  Hår & smink: Mia Högfeldt

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar