Ledare

Återträffen som läkte sår

av Sofia Wadensjö Karén

Alla hemfaller snabbt, alltför snabbt, till sina gamla roller. Många år har gått, troligen flera decennier, ändå har inget hänt.

Så brukar det heta.

Vi träffas några kvarter från restaurangen, min gamla bästis och jag. Smart, klok och godhjärtad är hon, men nu är hon nervös. Jag också.

Inför mötet med Dåtiden minns vi 12–13-åringarna inom oss, känner dem. In i minsta magfladder.

Men fladdret blandas också med något annat – stabiliserande erfarenhet, mognade insikter och gedignare självkänsla.

Vi ser fram emot kvällen. Nervositeten är tonåringens, förväntan 45-åringens.

Många år har gått sedan vi träffades senast, ännu fler sedan vi gick ut grundskolan. 9C – klassen där ingen kände sig trygg, där så gott som alla utsattes för trakasserier – ska ha återträff.

Med den vuxnes blick ska vi möta varandra. Samtal ska ske mellan gamla klasskamrater som nu även har de perspektiv som ett eget föräldraskap ger.

Hej-kramar med än så länge återhållsam värme, inledande fraser om vardagens grundstenar, sonderande ögonkast som söker efter ålderstecken …

Snart, snart ska det ske. 15-åringarna inom oss ska ta över. Decennier av livslager skalas snart bort för att släppa fram osäkra, trackande tonåringar som varje dag – sedan nio år tillbaka – tvingats slåss för överlevnad i en djupt dysfunktionell klass.

Alla hemfaller snabbt, alltför snabbt, till sina gamla roller.

Det brukar heta så.

Det blev inte så.

Tvärtom tog det inte många minuter innan vuxenraster lades på barndomens upplevelser. Minnen delades, frågor ställdes. Hur kunde det få fortgå? Varför gjorde skolan inget, eller våra föräldrar? Förstod de inte?

Vi nämnde svidande öknamn, öppnade oss om smärtan i att aldrig känna sig trygg, delade våra rädslor inför att prestera – och därmed obönhörligt hamna i skottgluggen.

Att möta barnet inom sig kan i vissa fall vara nog så smärtsamt. Att möta barndomens mobb än värre. Men detta – att möta resonerande, välvilliga vuxenversioner – är en lisa. Sakta stillnar den där avlägsna, molande dissonansen i din personliga grundton.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar