Ur arkivet

Årtusendets kärlekssaga: Så träffades Astrid Lindgrens föräldrar

av Tomas Dur Fläckman

”Nu vill jag berätta en kärlekshistoria, ingen som jag har läst eller hittat på utan bara en som jag har hört. Många gånger hört. Den rymmer mer kärlek än någon jag har läst i böcker, och för mig är den rörande och vacker. Men det beror kanske på att den handlar om två människor som råkade bli mina föräldrar.”

Så börjar Astrid Lindgrens vindlande text Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult som först publicerades i Tidningen Vi:s julnummer 1972. Den spänner över åtta tätt packade sidor i tidningen och illustreras med gamla bilder ur Astrid Lindgrens privata fotoalbum.
När Sveriges Radios lyssnare inför millennieskiftet skulle utse ”Årtusendets kärlekssaga” föll valet på just denna sanna historia.

Astrid Lindgren, 12 år.

 

Samuel August och Hanna ses första gången 1888 under ett ”repetitionsförhör” i skolan. Samuel är 13, Hanna bara nio, men Samuel blir genast fascinerad av ”hon med pannluggen, som svarade så duktigt på alla frågor”. Henne skulle han aldrig komma att glömma.

 

I och med detta förhör var det slut med skolgången för Samuels del. Nu väntade hårt kroppsarbete hemma på gården. 18 år blir han dräng hos en morbror och flyttar hemifrån, men något år senare övertalar han sina föräldrar att bli arrendatorer på prästgården i Näs och Samuel August flyttar hem för att hjälpa föräldrarna. Hanna bor i en annan socken, så henne ser han inte ofta. Och när det händer blir han ledsen – hon är så stilig men har alltid ”en hake-ring av Pellanepöjke omkring sig.” En gång, vid en sommarfest, har han chans att närma sig henne, men vågar inte. Han”blidde bare så innehärmeli’ lessen å ville fare hem”.

 

Samuel Augusts och Hannas bröllopsfoto, taget 30 juni 1905

 

Men så vankas det stort bröllop på hösten 1902. Både Samuel August och Hanna är bjudna, och ”det var då det small till, eller åtminstone började hända lite”, som Astrid Lindgren skriver. Hanna märker att Samuel följer henne med ögonen hela tiden, men han är för blyg för att tilltala henne. Det är Hanna som föreslår att de båda ska ta en promenad.
Men efter bröllopet blir det tyst igen. Efter några månader tar Samuel August mod till sig och skickar ett namnsdagskort: ”Hanna gratuleras hjertligen af en vän”.

 

De börjar utväxla kort med ”krumbukter”, som Astrid Lindgren kallar det. Artiga hälsningar, men inte utan antydningar. Men så, i februari 1903, stöter de ihop av en slump i Vimmerby, Samuel August bjuder på te och så inleds en period av intensivt tedrickande och många promenader. ”Långt senare”, skriver Astrid Lindgren, ”kom det fram att ingen av dem tyckte om te, men det ansågs väl lite finare än kaffe och de ville med alla medel göra ett gott intryck på varandra.”
Trots att de nu träffas flitigt kommer sig Samuel August sig aldrig för att ”fråga chans”. Inte förrän kvällen innan Hanna ska åka hem får han ur sig:
”Tror du att du å jag kunde leve lycklige ihop?”
Varpå Hanna svarar:
”Vår egen kraft ej hjälpa kan!”
Ett riktigt orakelsvar! Varken ja eller nej.
Men en kyss får Samuel August i alla fall. Den första.

 

Familjen är fulltalig. Bilden tagen 1918.

 

De skils åt men fortsätter kurtisen brevledes. Samuel August är enträgen, men Hanna är försiktig och gömmer sig bakom hänvisningar till ”den allvise Gudens goda vilja”. Astrid Lindgren misstänker att Hanna helt enkelt inte vet hur hon vill ha det.

 

Det går ändå framåt för de båda ungdomarna, men inte ens när bröllopet är bestämt, till sommaren 1905, är Hanna helt säker. ”Ack, det är så svårt att svara när man inte är på det klara med sig själf”, skriver hon. Samuel August förtvivlar.
Men bröllop blir det, 30 juni 1905. Det var ett roligt bröllop, berättade Samuel August långt senare, ”fast vi varken dansede eller slogs.”

 

Hanna och Samuel August på Hannas 80-årsdag.

 

56 år fick de tillsammans, år präglade av hårt arbete, men också av varm kärlek. Fyra barn fick de: Gunnar, Astrid, Stina och Ingegärd, och När Astrid Lindgren så här många år senare beskriver sin barndom är det bilden av en idyll hon målar.”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till vad den var – trygghet och frihet.” Kravlöst var det ingalunda, men det fanns gott om tid för annat.

 

Som Astrid Lindgren här skriver, med en mening som blivit klassisk: ”Vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss.”

 

I maj 1961 dör Hanna efter att ha fått en stroke. ”En del går före och en del går efter. Dä är inget som vi kan göre nåt åt”, säger Samuel August, nedbruten av sorg men fullt förvissad om att få träffa Hanna igen. I juli 1969 följer han efter.

 

Astrid Lindgrens barndomshem – arrendatorsbostaden vid Näs prästgård – målad av en ”gåramålare”1916.

Astrid Lindgrens barndomshem – arrendatorsbostaden vid Näs prästgård – målad av en ”gåramålare”1916

Astrid Lindgren avslutar sin text med en hälsning: ”Mina Kära Föräldrar! Ert barn sänder härmed sitt hjärtas ödmjuka och innerliga tack för allt.”

 

Fotnot:

Astrid Lindgrens berättelse Samuel August från Sevedtorp och Hanna i Hult finns i sin helhet att läsa i antologin Vi – de bästa texterna som finns att köpa i Vi-butiken. 

 

Astrid Lindgren var under många år flitig medarbetare i Vi, och många av hennes böcker gick som följetonger i tidningen. Hur det kom sig att Samuel August från Sevedtorp och Hanna i Hult specialskrevs för Vi – var det en beställning eller kom initiativet från Astrid själv? – har inte gått att utröna.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar