Zadie Smiths nya bok är smattrande smart

Jag vet få författare vars skrivande utstrålar en sådan oavbruten energi som Zadie Smiths. Att läsa henne är att låta sig dras in i en nervig rastlöshet: tankar ilar hit och dit, idéer prövas. Hela tiden med ett slags smattrande smarthet där allvar och ironi blandas om vartannat.

Vid sidan av sina romaner har Zadie Smith under åren också skrivit ett antal noveller, främst för tidskrifter som The New Yorker och Granta. Grand Union är första gången som hennes kortare prosa ges ut i bokform. Den innehåller både tidigare publicerat och helt nyskrivet material och Niclas Nilsson har fångat Smiths språkliga skärpa perfekt i sin översättning.

Den positiva sidan av den här samlingen är att den visar på Smiths stora mångsidighet som författare och inte minst hennes ständiga vilja till förnyelse och utveckling. Grand Union spänner över ett brett fält både innehållsmässigt och formmässigt. Här samsas realistiska noveller i ren Tjechov-anda med betydligt mer experimentella utvikningar.

Att använda novellformen som laboratorium för att pröva nya vägar i skrivandet är förstås roligt, även om det också visar på viss respektlöshet gentemot genren. Det här är en samling som spretar rätt mycket både när det gäller karaktär och kvalitet. Författarens energiöverskott kan ibland kännas lite fladdrigt. Men även i sina sämre stunder är Grand Union vital läsning som håller läsaren alert.

En novell som börjar på ett sätt kan svänga tvärt och ta helt andra vägar. Just som jag sitter och skrattar åt novellen om den åldrande dragdrottningen Miss Adele som går till underklädesaffären för att köpa sig en ny korsett sker en helomvändning och stämningen blir obehaglig. Som ofta hos Zadie Smith handlar det om att vända på fördomarna, att visa att feltolkningar och vanföreställningar även kan frodas hos den som anser sig förtryckt.

I en annan av samlingens bästa noveller, Hjärtats fostran minns en kvinna i klimakteriet sin ungdoms utlevande sexliv och hur hon brukade objektifiera de män hon låg med. Den utmynnar i en subtil diskussion som inte bara handlar om kön utan också om att vara i svart minoritet på ett huvudsakligen vitt universitet. Ibland blir det bara ganska utflippat, som i Flykten från New York, som bygger på en urban skröna om att Michael Jackson, Elizabeth Taylor och Marlon Brando flydde New York tillsammans efter 9/11.

Tråkigt har man dock inte i den här samlingens sällskap trots dess ojämnhet. Och som alltid när man slår igen en bok av Zadie Smith känns hjärnan lite, lite skarpare.