Yukiko Duke: Min mormor och atombomben

För 78 år sedan stod Yukiko Dukes mormor på järnvägsstationen i Nagasaki i Japan. En atombomb hade släppts över Hiroshima, nu skulle ytterligare en falla. ”Det sägs att tiden läker alla sår. Det är naturligtvis inte sant”, skrev Yukiko Duke 50 år efter händelserna i en text om sin mormor, bomben och dess betydelse för Japan.

Ur Vi #30-31 1995.

Den 9 augusti 1945 stod min mormor på järnvägsstationen i Nagasaki i södra Japan. Hon var på väg till sin äldsta dotters hem i staden Fukuoka någon timmes tågfärd bort. Där bodde större delen av släkten sedan några månader tillbaka; man hade beslutat sig för att invänta den japanska kapitulationen tillsammans. Min mormor hade bara återvänt till sitt hem i Nagasaki över dagen för att hämta lite saker. Med den milda envishet som kännetecknar kvinnorna i min japanska släkt, hade hon släpat en stor bal med vadderade sängbolster den långa vägen till stationen. Nu stod hon på perrongen, med svetten lackande nedför pannan, och väntade på tåget norrut.

Det stora samtalsämnet bland resenärerna var den bomb amerikanerna hade fällt över Hiroshima tre dagar tidigare. Den hade åstadkommit en enorm förödelse – ja, nästan utplånat staden, sades det. Människorna på perrongen spekulerade i vad det kunde tänkas vara för en ny sorts bomb. Men ingen visste.

Solen stekte obarmhärtigt från en klar himmel: det var osedvanligt hett. Min mormor drog sig in i stationsbyggnaden och ställde sig i skuggan av en stor pelare. Plötsligt såg hon ett skarpt ljussken och hörde en kraftig smäll. Runt omkring henne skrek människor i förtvivlan. Amerikanerna hade fällt den andra atombomben, ”Fat Man” kallad, över Nagasaki.

När mormor oskadd steg fram bakom pelaren, upptäckte hon att hon stod mitt i ett inferno. Människor var sönderbrända; deras hud och kläder hängde i trasor. Balen av sängbolster hade slitits sönder; tovig vadd stack fram ur ett virrvarr av bomullstrasor. Sakta, sakta gick skadade människor fram till balen, ryckte ut vadd och tryckte mot sina sår.

Det dog 27 000 människor i Nagasaki den där dagen. Tre dagar tidigare hade 78 000 dött i Hiroshima.

I år är det 50 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Det sägs att tiden läker alla sår. Det är naturligtvis inte sant. Än i dag kastar atombomberna sina skuggor över – 360 000 människors liv i Japan – så många är nämligen de registrerade atombombsskadade. Skuggorna faller inte bara över deras liv, utan också över deras barn och barnbarns.

De japaner som utsattes för atombomben är offer i dubbel bemärkelse.

För något år sedan berättade min kamrat Nobuko att hon hade sagt upp sig från sitt jobb som TV-reporter. Hon skulle nämligen gifta sig – och bli hemmafru. Vi var många som trodde att hon skämtade med oss. Inte kunde väl hon, det hårdfjällade skjutjärnet, bli hemmafru? Men det visade sig snart att bröllopsdatum var satt, kyrka bokad och brudklänning inhandlad. Det var verkligen allvar.

Månaderna gick och bröllopsdagen närmade sig med stormsteg. Men ingen av oss kamrater fick någon officiell bröllopsinbjudan. Något var galet. En dag ringde Nobuko plötsligt till mig. Gråtande berättade hon att bröllopet hade ställts in, hennes fästmans familj hade motsatt sig giftermålet. Orsaken var att Nobukos föräldrar är atombombsskadade: de var i tioårsåldern när bomben fälldes över hemstaden Hiroshima. Fästmannens föräldrar var oroliga för att eventuella barnbarn kanske skulle drabbas av genetiska skador.

De japaner som utsattes för atombomben är offer i dubbel bemärkelse. De föll offer för en amerikansk vilja att prova ett nytt vapen – och få ett snabbt slut på kriget. Men de är också offer för en japansk dubbelmoral. Genom att utnyttja det omänskliga lidande människorna i Hiroshima och Nagasaki utsattes för, har Japan kunnat skapa sig en image som en nation som drabbades hårt av kriget. På detta vis har den ena japanska regeringen efter den andra försökt få omvärlden att glömma att Japan i själva verket var en aggressor i kriget. Samtidigt har det officiella Japan inte gjort något för att bekämpa den diskriminering som många atombombsoffer utsätts för i det japanska samhället.

”Man tar till oss när det passar, sedan glömmer man bort oss”, brukar Nobuko säga lite bittert. ”De japanska regeringarna använder Hiroshima och Nagasaki för att kunna lägga rökridåer över de japanska illdåden i Sydostasien. Det paradoxala är att de flesta atombombsskadade vill att Japans roll i andra världskriget diskuteras ordentligt. De vill få belyst att Japan betedde sig på ett sätt som motiverade att USA släppte bomberna. Annars har ju deras lidande varit i onödan.”

Fotnot: Krönikan publicerades ursprungligen 1995. Det är nu 78 år sedan atombomberna släpptes i Japan. I dag är det cirka 11 400 människor som plågas av psykiska och fysiska besvär av bomben och som innehar ett atombombsintyg som ger dem fri läkarvård.