Vivian Gornick: ”Doris Lessing verkade bara se maktkamp hos katterna”

I den tredje och avslutande delen av sin självbiografiska svit skriver Vivian Gornick om sitt liv som läsare. Vi får följa med när hon tar det livsförändrade beslutet att skaffa katt.

Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Aldrig färdig av Vivian Gornick. Boken utkommer den 31 januari på Natur & Kultur.

Efter att ha bott ensam i flera decennier märkte jag för ett antal år sedan att jag längtade efter mer liv i huset än bara mitt, och till min egen förvåning bestämde jag mig för att skaffa katt. Jag smittades tidigt av min mors skräck för allt som gick på mer än två ben, och större delen av livet hade alla djur antingen skrämt eller äcklat mig. Hundar, katter, får, kor, grodor, insekter, vad som helst – jag ryste bara de kom i närheten. Men nu vann min längtan, och jag gav mig ut på jakt efter en tillgiven varelse som skulle spinna i mitt knä, sova i min säng och ständigt liva upp lägenheten med sin muntra närvaro.

Det var sensommar, och staden var full av burar med hemlösa katter som sköttes av diverse djurrättsaktivister. Snart fick jag syn på ett par oerhört vackra spräckliga tremånaderskatter – mönstrade på var sitt sätt i svart och grått, med utsökta små tigeransikten och framträdande stora gröna ögon med perfekta, pennstrecksmala svarta konturer – och sa till kvinnan vid burarna: ”Jag tar en.” Nej, sa hon, de är honor från samma kull, de får inte säras på, det är båda eller ingen som gäller. Varför inte, tänkte jag och sa okej, jag tar båda.

Så fort det var gjort drabbades jag av en ofattbar stor ångest. Plötsligt var de där: i min lägenhet. Jag kände mig som Gulliver bland lilliputtanerna: Jag stirrade på katterna, och de stirrade tillbaka. Vad skulle jag göra nu? Jag hade ingen aning. Vad skulle de göra nu? De hade förstås inte heller någon aning. Om jag rörde mig mot en kattunge ryggade båda tillbaka; om jag rörde mig igen sprang de iväg. Sedan gömde sig den ena bakom soffan i tre dagar medan den andra jamade ömkligt och höll ständig uppsyn över stället där katt nummer ett hade försvunnit. Efter det hände det vissa dagar att båda gömde sig så väl att jag sprang runt som en galning, slet upp garderobsdörrar och byrålådor, drog ut möbler från väggarna, ropade desperat. Jag var säker på att de skulle kvävas till döds och jag skulle åtalas för djurplågeri.

Jag försökte leva mitt liv som vanligt – arbeta vid mitt skrivbord, hålla avtalade möten, gå på middag med vänner – men jag hade ett mörkt moln hängande över mig. När jag var ute fasade jag för att komma hem. När jag var hemma irrade jag runt i lägenheten och kände mig hemlös. Vad hade jag utsatt mig för? Det var som om jag hade längtat efter barn, och sedan fått ett, och därefter upptäckt att varken jag eller det lilla barnet hade någon fallenhet för relationen.

Katterna skulle aldrig ge mig det jag var ute efter! De skulle aldrig trycka sig mot mig, spinna i min famn, sova i min säng. Aldrig!

Det värsta var den intensiva besvikelsen: Den förtärde mig. Jag gick omkring och vred mina händer mentalt. Katterna skulle aldrig ge mig det jag var ute efter! De skulle aldrig trycka sig mot mig, spinna i min famn, sova i min säng. Aldrig! Aldrig! Och så blev det också, i flera år.

Samtidigt började välmenande vänner – precis som vore jag en nybliven mor – att överösa mig med fakta om katter; varje dag kom nya böcker och leksaker och DVD-filmer, alla med goda råd, oftast sådana som avsändaren tyckte var humoristiska, om hur man ska umgås med varelserna i fråga. Ärligt talat blev jag överrumplad av alltihop, som jag fann barnsligt och mer än lovligt tröttsamt.

Men bland all bråte fanns en bok av Doris Lessing som hette Katter. Jag hade avgudat Lessing sedan jag gick på college – för min generations blivande feminister var Den femte sanningen en helig skrift – och jag tänkte att inget hon skrivit kunde vara helt ointressant för mig. Så jag började läsa hennes tunna bok om katter, men den gav mig inte det jag behövde – handfasta råd! – och eftersom jag var så nervös att jag inte kunde koncentrera mig på något annat kastade jag den ifrån mig: ”Ännu en känd författare som skriver putslustigt om katter!” I åratal efteråt var i princip det enda jag mindes av boken att Lessing hade haft en katt som hon kallade ”gråa katten” och en annan som hon kallade ”svarta katten”, och att den ena sov i hennes knäveck och den andra hade fått en varm handduk om sig när den blev sjuk. Med andra ord ingenting. Men en sak med boken hade verkligen fastnat i mitt minne: textens ton. Lessings anmärkningsvärda författarröst – kall, klar, nästan överdrivet lugn och sansad, alltid präglad av den sentimentalitetsbrist som var så typisk för henne – där var den, i en kattbok!

Och på tal om sentimentalitet så var det katterna som under denna eländiga period lärde mig hur lite av den varan jag själv hade kvar, när de avslöjade hur skoningslöst mitt undermedvetna sökte efter lindring. En dag när jag var på resa i ett fattigt land där det var gott om herrelösa katter och hundar såg jag en kattmamma som tog skydd från ösregnet under en palm med sina ungar. Medan jag stod som förtrollad där i regnet tittade en av kattungarna rakt på mig, och jag var säker på att jag såg bedjan i dess blick: ”Ta med mig hem. ” Jag minns att jag tänkte: Om bara en av mina katter kunde dö, eller båda – det kanske sker just nu hemma i New York? – så kunde jag börja om med den här lilla skönheten, och den här gången skulle jag göra allting rätt. Tanken följdes genast av en annan: Du kan alltså vara lika iskallt beräknande som du så ofta har anklagat andra för att vara.

Så en dag var det över, bara så där. Min besvikelse kändes långtråkig, och plötsligt blev jag dödstrött av att tänka på det som jag inte fick från katterna. Från och med det ögonblicket betraktade jag dem som självständiga varelser. Och där började min mångåriga, enträgna praktik av att observera hur de blev sig själva i min närvaro – genom sin relation till varandra, inte till mig.

Efter sju år tillsammans slickar, biter och jagar de fortfarande varandra varje dag, med samma intresse och målmedvetenhet som om de nyss hade träffats. De är alltid medvetna om varandra – som vänner eller fiender. Om de hör ett ovanligt ljud eller ser en hotfull rörelse står de som genom ett trollslag genast, vare sig de var vakna eller inte, sida vid sida på hasorna och förvissar sig om att de i alla fall har en vän i krisen. Å andra sidan ställer de sig varje dag, utan undantag, i jaktställning mitt emot varandra i vardagsrummet, som om de är miniatyrtigrar och mattan är en djungel. Plötsligt, som genom en osynlig överenskommelse, tar båda ett språng och kopplar grepp om varandra. De fräser, biter, klöser, som om de båda är fast beslutna att en gång för alla besegra sin dödsfiende, sin syster. Efter några sekunder av hiskligt tumult särar de på sig, uppenbart trötta på leken, och går åt var sitt håll med högburet huvud och piskande svans. De får mig att skratta sex gånger om dagen – tillsammans eller var för sig.

Och så har vi den ständiga förundran jag känner inför deras skilda personligheter. Katt nummer ett äter som en gris och tappade tidigt sin figur: magen når nästan ner till golvet nu. Hon är hemlighetsfull, trumpen och passiv-aggressiv, men så fort vi får ögonkontakt slänger hon sig på rygg, viker in tassarna, fixerar mig med blicken och kräver att jag stryker henne över magen; vilket jag förstås alltid gör. Katt nummer två är fortsatt slank och elegant (kräsen i maten), en riktig vildbasare, galopperar ofta kors och tvärs i lägenheten. Hon är också påfallande finkänslig – när hon vill bli klappad sträcker hon ut en frågande tass och ser mig uppfordrande i ögonen – och en riktig fegis också: Så fort någon kommer in i lägenheten (särskilt om det är en man) så lägger hon sig direkt under sängen eller ovanpå det högsta köksskåpet. Ändå kan jag inte motstå henne, för när hon sträcker ut sig längs väggen eller fönstret liknar hennes kropp en lång, sirlig pelare av grå och svart sammet, och jag tappar andan varje gång. Jag minns att första gången jag såg henne förlängd på det viset tänkte jag: ”Nu förstår jag vilken makt en vacker kvinna har. Man förlåter henne allt!”

Katterna har fortfarande ett livslångt behov av att inte gå mig till mötes, men å andra sidan står de inte ut med att jag glömmer bort deras existens en längre stund.

Katterna har fortfarande ett livslångt behov av att inte gå mig till mötes, men å andra sidan står de inte ut med att jag glömmer bort deras existens en längre stund. De är alltid där med mig. Var jag än befinner mig, så är de där. Om jag sitter och arbetar lägger sig någon av dem till rätta på skrivbordet mellan mig och datorn. Om jag ligger och läser ligger båda katterna strax utsträckta eller hopkurade bredvid mig på sängen. Om jag tittar på tv så är de där: hopkurade på soffan eller utsträckta på en fåtölj intill. De håller sig förstås inte stilla under de många timmar vi tillbringar tillsammans. Förr eller senare springer någon av dem in i köket och äter lite torrfoder, eller går i cirklar i rummet, som på jakt, eller nosar ihärdigt i sin systers rumpa; varpå uppmärksamheten accepteras eller avvisas och båda katterna genast börjar slicka och spinna eller fräsa och spotta. Jag har nog aldrig annars i livet funderat så mycket på en levande varelses ombytliga beteende som jag gör när jag iakttar katterna. Tankarna far konstant genom huvudet: Varför gör vi det vi gör just när vi gör det? Varför slickar Katt nummer ett frenetiskt på Katt nummer två i några sekunder, sätter sedan tänderna i sin systers hals, lyfter sedan huvudet och ser vansinnigt misstänksam ut, och sprätter sedan i väg som om det är hon som blivit överfallen? Ja, varför? Ibland tänker jag att det är precis som med sex. Så många gånger som en man har sagt till mig: ”Varför nu, varför inte för en timme sedan?” Den frågan har jag haft lika bra svar på som katterna skulle ha haft om man frågade dem.

Jag avundas fortfarande människor jag känner vars katter slumrar i deras knä och sover i deras säng, men (för att citera den berömda strykarkatten Mehitabel): wotthehell – skit samma!

En sen vintereftermiddag för några månader sedan plockade jag för första gången på alla dessa år upp Katter igen, och den här gången sträckläste jag boken utan att resa mig. Medan jag läste kunde jag inte tro att jag en gång hade hållit denna bok i min hand utan att känna samma lockelse. Det var ännu ett exempel på att jag hade behövt utvecklas till den läsare som en bok hade skrivits för, som den hela tiden legat och väntat på.

Doris och hennes far samlar ihop alla i ett av husets rum, utom en favorit, och fadern skjuter katterna, en efter en

Katter är drygt hundra sidor lång och publicerades 1967, när Lessing var närmare femtio. Boken börjar med hennes uppväxt på 1920-talet på en gård i Rhodesia (dagens Zimbabwe) och slutar när hon ett trettiotal år senare bor i ett rymligt hus i ett fint område i London – och genom hela boken finns där katter: tama och vilda katter, sällskapliga och farliga katter, vackra och fula katter, smarta och korkade. Katter.

I början av boken, på gården mitt ute på Rhodesias veldt, är det naturen som har högsätet. Innan vi får träffa någon människa dyker det upp fåglar, ormar, insekter, alla slags djur, som vart och ett på sitt sätt utgör ett praktiskt problem för lilla Doris och hennes föräldrar. Det största problemet är alla katter, som springer runt och ständigt blir dräktiga och föder kull efter kull. Doris mor är den som dränker ungarna i varje ny kull för att hålla kattpopulationen hanterbar. Men när Doris är fjorton år drabbas hennes mor av en depression och slutar göra sig av med kattungarna. Inom kort finns det fyrtio katter på gården. Nu är alla deprimerade. En helg reser modern bort och det beslutas att katterna måste väck: nu genast. Doris och hennes far samlar ihop alla i ett av husets rum, utom en favorit, och fadern skjuter katterna, en efter en.

Medan jag läser gapar jag större och större tills jag känner hur hakan nästan träffar bröstet. Främst är jag chockad eftersom den vuxna Lessing återberättar den hemska historien med sådant osedvanligt jämnmod – inte en blinkning, inte en flämtning, inte en stavelse av förtvivlan i någon enda mening i texten. I stället får vi en kall, klar, oavvänd blick riktad mot detta Grand Guignol-skådespel i hemmiljö, som om det var en fullkomligt harmlös, oväsentlig händelse, och sedan kommenterar hon det på ett nästan skrattretande oberört sätt: ”Jag grämde mig över massakern på katterna […] men jag minns inte att jag sörjde.”

Tjugofem år senare befinner vi oss i ett hus i London och blir presenterade för katten som hon kallar ”gråa katten”. Som unge var hon den vackraste katt som Lessing någonsin sett: ”grå och gräddfärgad. Men på bringan och magen var hon topasfärgad, siamesgul med långsmala svarta strimmor på halsen. Ansiktet var tecknat i svart – fina ringar runt ögonen, fina mörka streck på kinderna […] ett exotiskt vackert djur. […] hon visade ingen rädsla för oss. Så spatserade hon runt på golvet och inspekterade varje skrymsle. Sedan hoppade hon upp i min säng, kröp ner under lakanet och gjorde sig hemmastadd.” Det här var Katten med stort K: ”Katt som en mjuk uggla, katt med tassar som fjärilar, kattklenod, kattmirakel! Katt, katt, katt, katt.” Men bara så att du, läsaren, inte ska tro att Lessing har blivit okaraktäristiskt bedårad tillägger hon snabbt: ”Men det finns ingen anledning att dölja att hon är en självisk best.”

In i hemmet träder så ”svarta katten” som, även om det är den ojämförliga grå katten som dominerar hushållet, inte heller hon går av för hackor. Gråa katten (”själviska besten”) har visat sig vara inte bara en likgiltig utan en rent fientlig mor: Hon dödar den förstfödda i sin första kull och försöker gång på gång överge resten. Svarta katten kommer för sin del verkligen till sin rätt som mor: ”När hon ligger och ger sina ungar di med en smäcker kolsvart tass utsträckt över dem, beskyddande och tyrannisk och med halvslutna ögon och ett spinnande ljud långt ner i strupen, är hon storslagen, generös – och bekymmerslöst säker på sig själv.”

Dessa katter knyter inte an till varandra, men liksom mina är de alltid medvetna om sig själva i relation till varandra. Till skillnad från mina, som uppvisar en mängd olika sorters humör, interagerar Lessings katter nästan uteslutande – lite som parterna i många äktenskap, verkar hon vilja antyda – uppeggade av en fräsande, spottande avundsjuka. Detta enhetliga beteende började för mig – med tanke på mina egna katters förtjusande ombytlighet – framstå som mer förbryllande i takt med att exemplen hopades. Till slut fick det här stycket mig att haja till:

”Svarta katten har fött och ligger där så överdådig bland sina ungar, medan stackars gråa katten, berövad sitt kön, sitter i andra änden av rummet, i sin tur avundsjuk och missunnsam, och hela hennes kropp och ansikte och bakåtstrukna öron säger: Jag hatar henne, jag hatar henne.” Det var något med det som klingade falskt. Plötsligt började jag misstro Lessings beskrivning av katternas relation till varandra. Hon verkade inte se annat än en maktkamp som enbart drivs av det negativa, aldrig av det lekfulla eller flörtiga eller av en önskan om närhet.

Läs mer:

Karolina Ramqvists dagbok: ”Jag kanske håller på att bli galen”

Varför fortsatte Joan Didion att skriva?