Vithårig murvel på Göran Perssons trappa

Det plötsliga infallet var en av Lars Westmans (1934-2021) journalistiska metoder. Här får han för sig att se efter hur den avsuttna statsministern Göran Persson har det nuförtiden.

Texten publicerades i Vi nr 4/2007.

Det skulle inte förvåna mig om Göran Persson valde tomten till sin gård när han var ute och letade och körde förbi de stora ekarna. De har stått här sedan Gustav Vasas tid. Själv känner jag mig både liten och stark framför sådana här ekar. De är trösterika. Vad spelar alla futtigheter i kärlek och politik för roll när det finns sådana här underbara träd?

Göran Persson är romantiker. Han har vuxit upp med drömmen om en egen gård. Nu ligger den där. Aftonbladet har kört en kampanj där man försökt göra gården till en klasskampsfråga och ett svek mot arbetarklassen.

Underförstått: Persson är ingen riktig sosse. Kanske är han kryptobonde.

En morgon när jag läser i DN och Svenskan hur man hackar på Persson och hans gård, bestämmer jag mig för att åka och kolla stället med egna ögon.

Jag kommer till Stjärnhov i Sörmland och går in på Ica och frågar var Perssons hus kan ligga. Den unga kvinnan i kassan pekar och säger: ”Åt det där hållet ut i skogen.”

Hon rodnar och jag förstår att hon försöker lura mig. Men jag blir faktiskt glad å Perssons vägnar; det här är hans närmaste handelsbod och man är tydligen lojal och försöker skydda honom mot oss murvlar.

På macken en bit bort går det bättre. Jag köper en korv och får en noggrann vägbeskrivning. Det är mycket folk på macken. ”Han borde ha sökt miljöprövning som vi andra för sin gård”, gnölar någon. ”Säg någon här i trakten som sökt miljöprövning för sin gård”, svarar någon annan.

Persson stannar och tankar och köper korv här ibland, får jag veta. När som helst kan han komma in genom dörren.

Hoppas han är hemma.

Läget är avspänt. Persson har till och med varit moderator för ett möte bland traktens bönder. Efteråt ringde han en av dem och frågade om han skött sig. Var jag bra?

Jag viker av från vägen mot Flen och tänker just stanna och fråga i någon gård om jag kommit rätt när jag kör förbi ekarna. Det är klockrent, jag är på rätt spår.

Hoppas han är hemma på sin gård. Annars tar jag bara en bild av kåken och åker tillbaka till macken och käkar en korv till.

Vägen upp till gården är avspärrad med en bom och en skylt där det står att föräldrarna ansvarar för sina barn om de ställer till något jävulskap. Det kan inte gälla mig.

Jag ställer bilen och knallar. Det är en underbar vårdag utan vind. Ingen grönska skymmer utsikten ner över Båven. Sörmland är vackrast före lövsprickningen. Kanske tänker Persson plantera en björk-allé?

Huset är mycket mindre än det som blåsts upp i det stora Persson-drevet. Det påminner om ett av de där karolinska officersboställena i Värmland som Selma Lagerlöf skriver om och där hennes kavaljerer bodde. Ja, påminner inte huset om arkitekt Isak Clasons första skiss till ombyggnaden av hennes Mårbacka? Samma nerdragna valmade tak.

Selma slog bakut. Hon ville ha en riktig herrgård med pelare framför, vilket hon också fick. Och hon fick lika mycket skäll som Persson för sin gård. Hon skulle inte tro hon var någon fast hon var rikast runt hela Fryken.

Perssons hus är mer nertonat än Mårbacka. Men ändå. Här bor en människa som lyckats i livet. Låt folk gnöla, tänker jag där jag står på trappan och knackar på dörren. I machokulturerna i Sydamerika och Spanien betraktar man avsuttna presidenter som dumskallar om de inte bygger något pampigt åt sig och därmed uppfyller alla vanliga människors dagdrömmar. Det kunde ha varit jag … Här är det tvärtom: ”Han ska inte tro att han är något, varför bor han inte i radhus som Palme gjorde och Ingvar Carlsson. Och bodde inte den jäveln i Sagerska palatset också?”

Jag tänker bara fråga Göran Persson om jag får ta en bild och publicera i Vi. Men ingen är hemma. En soppåse på trappan vittnar om att han och hans fru Anitra hade bråttom in till stan i morse. De har tydligen inte ens hembiträde.

Vore jag nu en riktig murvel toge jag påsen med mig och undersökte soporna. Kanske spår av rysk kaviar och ostronskal.

Jag kunde sälja soppåsen till någon kvällstidning.

När jag går tillbaka mot bilen ser jag hur man öppnar bommen. En bil kör mot mig och tvärnitar. En vakt hoppar ut. Han har en stor pistol i bältet och ett par handklovar och kommunikationsradio som det sprakar ur hela tiden.

Vad kan jag hjälpa till med, säger han. Han skjuter mig inte. Ställer inte upp mig mot en vägg och muddrar mig. Han bara frågar vad han kan hjälpa till med. Jag älskar Sverige.

Han anropar Säpo i Stockholm och berättar att han hittat en journalist på trappan till gården.

– Han säger att han ville ta en bild av huset.

Vithårig, pensionerad murvel från Konsums tidning Vi. Ingen terroristvarning.

Långt borta hör jag en helikopter, men den vänder. Vakten går en sväng runt min bil och läser upp bilnumret i sin radio. ”Okej, okej”, hör jag. Inte stulen, inte falskskyltad. En gammal tönt som ville ta en bild av Perssons kåk.

Då upptäcker jag att jag glömt att ta min bild. Gården ligger vackert faluröd mot skogen och den böljande ängen ner mot Båven. En dikt rinner upp i skallen, den enda dikt där sjön Båven finns med, tillskriven Fröding, aldrig publicerad:

Jag skiter i Båven och Roxen och Glan.

Jag skiter i Påve, Kung och Sultan.

Jag skiter i ära och pengar.

Jag skiter i fruntimrens sängar.

Jag skiter i varmt och jag skiter i kallt.

Jag tror ta mig fan jag skiter i allt.

Epilog: När denna text hade publicerats började det strömma in brev och mail till Vi-redaktionen. I den dikt som Lars Westman citerat talas det om (sjön) Båven. Men det ska vara Boren! Inte heller är dikten skriven av Fröding, utan av ”den gamle snuskgubben och succéförfattaren” Wilhelm von Braun.

Westman blir dock inte ledsen av tillrättavisningarna, utan börjar ringa till alla som heter von Braun i efternamn, för att se om han kan hitta någon släkting till gamle Wilhelm. Han får napp nästan direkt och hittar Joakim von Braun som jobbar för Säpo. Westman åker hem till honom och blir bjuden på ”Wilhelm von Braun”-punsch, som fanns på Systemet på den tiden. Så ej längre.

Ett par misstag blev därmed upphov till en ny artikel. Typiskt Westman.

(Utöver snuskverser skrev Wilhelm von Braun även dikten Stark i sin oskuld som i Alice Tegnérs bearbetning blev Mors lilla Olle.)