Vi:s Litteraturpris 2021 – Kandidat 1: Maxim Grigoriev

Det blir inte Mikael Niemi, Sara Stridsberg eller Lina Wolff. De har ju redan fått Vi:s anrika litteraturpris. Nu ska det snart tilldelas en ny fantastisk författare. Den första kandidaten till 2021 års litteraturpris är Maxim Grigoriev.

Nomineras för Europa

Motivering: ”Maxim Grigorievs kontemplativt målande prosa gör läsningen av hans tredje bok, Europa, till en absorberande upplevelse. Han leker med klichéerna och skildrar samtidigt på djupet hur exil och förlust formar en människa. Med den här djärvt litterära Parisromanen tar han ett kliv framåt, mot de klassiska ryska exilförfattare han skriver om.”

I centrala Parisligger sedan 1826 Place de l’Europe – ett nav för gator uppkallade efter kontinentens dåtida huvudstäder. I dag är det forna torget reducerat till en rondell, belägen över de många järnvägsspår som ansluter till den hårt trafikerade stationen Saint-Lazare. Ett slags oavsiktlig infrastrukturell gestaltning av ett Europa präglat av migration, flykt och folkomflyttningar.

Maxim Grigoriev sitter på en uteservering i en annan del av staden.

– När vi flyttade till Paris för 6-7 år sedan ville jag göra staden till min och tänkte att jag kunde skriva en roman som utspelar sig här. Jag stötte på Place de l’Europe och blev lite fascinerad av symboliken.

Maxim Grigorievs flerfaldigt prisade roman Europa består av 20 kapitel, vars inbördes omfång motsvarar storleken på Paris 20 arrondissemang. Berättare är Nikita, en ryss i nedre medelåldern. När Nikita i sin ungdom avvek från en skolresa för att stanna i den franska huvudstaden blev han omhändertagen av Nina, med ursprung i den ryska emigrantvågen efter ryska revolutionen. Paris glada 20-tal präglades av de många ruinerade överklassryssar som hamnade där, ett slags pauvres honteux som trots armodet försökte upprätthålla värdighet och livsstil medan de drömde om det förlorade hemlandet. Som nattlivet beskrevs i en samtida turistguide: ”en besynnerlig miljö av furstar, officerare, adelsdamer, ryktbara zigenare, som en gång spelade för tsaren.”

– Jag hade bott i Berlin några år dessförinnan, läst på rätt mycket om den ryska emigrationen dit. Det var naturligt att fortsätta på det spåret.

Maxim Grigoriev ägnade mycket tid åt den rika litteratur som exilryssarna efterlämnade.

– Det var en miljö som var väldigt litterär. Många av böckerna är bortglömda, men de finns här på det ryska biblioteket i Paris.

De böckerna är också invävda i hans stämningsmättade, mångbottnade och labyrintiska roman. Att Europa skrevs under samma period som Maxim Grigoriev fick två barn gör den än mer imponerande.

– Tidigare skrev jag först för hand och förde därefter in texten i datorn. Sedan skrev jag av den för hand igen och förde in den i datorn än en gång. Det var en mödosam metod. I slutänden vet jag inte om det blev så mycket bättre. Nu fanns det inte tid för det, skrivandet styrdes av vardagslivet med barnen. Får jag en idé finns inte tid att leta reda på en penna, då är det effektivare att kasta ner den i en iPad.