Nytt är det inte, men det var länge sedan kallbadandet var så utbrett. Nu ses alltfler badsugna på vintriga bryggor, med ullsockor och varm dryck i beredskap. Syftet: att må bättre.

Det har gått in i en annan fas. Det närmar sig en massrörelse. När vi cyklar runt Årstaviken i Stockholm om morgonen i grå november, mörk december, äntligen ljusare januari, ligger de och guppar som bojar i vattnet. På bryggorna hänger de med kaffetermosar som vore det högsommar.

Kallbadarna.

Det kan vara corona-årets mest gynnade aktivitet. Det pratas om det, skrivs om det, läggs upp på sociala medier. Fotograf Sara och jag badar också.

Själv ser jag det som en slags konstgjord soluppgång, när den riktiga solen är opålitlig. När världen är hotfull och begränsad och man inte har hunnit diska kastrullerna och inte får ha kul med sina vänner och måste ha munskydd för att viruset hotar dem man älskar och det är så mycket på jobbet. Det är då det behövs som mest.

Att sänka sig ned i iskallt vatten får hjärnan att starta om och släcka ned vissa delar som ägnar sig åt ältande, mörker och gnäll. Det vittnar många om.

Forskningen är lite sådär på kallbadsområdet. Det pratas gärna om brunt fett och blodcirkulation och oxytocin. Men sambanden är svåra att bevisa och kanske inte heller viktigast? Den samlade erfarenheten är tydlig – de små guppande huvudena i pandemiårets vakar skulle kunna säga det i kör: Vi gör det här för att det får oss att må bättre.