Vinterbadarnas renässans

Nytt är det inte, men det var länge sedan kallbadandet var så utbrett. Nu ses alltfler badsugna på vintriga bryggor, med ullsockor och varm dryck i beredskap. Syftet: att må bättre.

Det har gått in i en annan fas. Det närmar sig en massrörelse. När vi cyklar runt Årstaviken i Stockholm om morgonen i grå november, mörk december, äntligen ljusare januari, ligger de och guppar som bojar i vattnet. På bryggorna hänger de med kaffetermosar som vore det högsommar.

Kallbadarna.

Det kan vara corona-årets mest gynnade aktivitet. Det pratas om det, skrivs om det, läggs upp på sociala medier. Fotograf Sara och jag badar också.

Själv ser jag det som en slags konstgjord soluppgång, när den riktiga solen är opålitlig. När världen är hotfull och begränsad och man inte har hunnit diska kastrullerna och inte får ha kul med sina vänner och måste ha munskydd för att viruset hotar dem man älskar och det är så mycket på jobbet. Det är då det behövs som mest.

Att sänka sig ned i iskallt vatten får hjärnan att starta om och släcka ned vissa delar som ägnar sig åt ältande, mörker och gnäll. Det vittnar många om.

Forskningen är lite sådär på kallbadsområdet. Det pratas gärna om brunt fett och blodcirkulation och oxytocin. Men sambanden är svåra att bevisa och kanske inte heller viktigast? Den samlade erfarenheten är tydlig – de små guppande huvudena i pandemiårets vakar skulle kunna säga det i kör: Vi gör det här för att det får oss att må bättre.

Tantobryggan, november

Varje morgon träffas Prada-badarna här, de har röda mössor med emblem som ser mycket dyra ut och läser på Arkitekturskolan. Det är Nora Yous, Alma Segerholm, Anton Valek och Linnea Wetterström Engman.

Anton: ”Jag var lite ensam när jag började plugga här i höstas, och så träffade jag Nora.”

Nora: ”Mitt mål var att bada 100 dagar i rad, så jag frågade om Anton ville hänga på.”

Anton: ”Och jag brukade bada hemma i Umeälven tills den frös och inte gick att slå sönder, så det ville jag gärna.”

Alma: ”Nu har det blivit som ett morgonmöte, vi ses ju aldrig annars. Alla sitter hemma på sina kammare och jag behöver något för att bryta av. Komma ur sängen och in i arbetsläge.

Linnéa: ”Det är ångestdämpande också, terapeutiskt. Det tvättar bort stress.”

Anton: ”Jag har haft panikångest och jag tycker att badet påminner om det. Att kliva upp efteråt är att ha tagit sig igenom paniken, och det skapar ett lugn.”

I dag har de med sig kaffe och lussebullar, och fikar innan doppet. I västliga kallfuktiga vindar.

Anton: ”Man kommer nära naturen igen, i en tid av mörker blir man plötsligt en del av den och är i den varje dag. Ser hur den förändras.”

Det är Alma som har broderat loggan på mössorna, hon gillar fejkmärken.

Så kliver de i. Anton hoppar från bryggan, de andra simmar runt i varsin ganska stor runda. Stor för att vara fem grader. Kropparna har vant sig.

Anton: ”Det är som att få leka, ett lite knäppt och härligt sammanhang. På bryggan är alla som man träffar glada.”
Var och en ställer sig efteråt på ett medhavt underlägg, är nära varandra med hud och hutter och nakna fötter, drar på sig stora kläder och dunjacka. En sista skvätt kaffe och så hem. Snart ses de i Zoom och Teams och chatgrupper. Då finns en aning om närhet kvar i de kalla tårna.

Kallbad är förstås inget nytt. Inte alls.

När vikingarna gav sig ut på sina resor fick de tidigt uppmärksamhet för sin stank och snuskighet, men övergick till att bli omtalade som vackra och välmående. Det hängde ihop med badande, och med bastun. Vikingarna upptäckte den på sina plundringståg i Ryssland, tog med idén hem och kombinerade svettandet med tvagning i snö eller sjö på ”lögardagen”. Det är en spännande historia som går att följa i boken Nordiska bad av Ulrica Nordström.

På 1700-talet kom kurorterna och under 1800-talet byggdes kallbadhus längs de nordiska kusterna. Svenska läkarsällskapet ordinerade år 1814 ”kalla salta bad” till sina patienter och det var delvis genom läkaren Carl Peter Curman som kopplingen mellan kallbad, frisk luft, god kost och gymnastik etablerades. Bad som del av en hälsosam livsstil.
Därefter har intresset gått i vågor. På 1960- och 70-talet bubblade det upp igen, i samband med att rårivet, örtte, fasta och hälsokost blev på modet. Därefter fick kallbadet dock se sig tillfälligt utkonkurrerat av senmoderniteten som drog in med klordoft och varma, kliande kroppar. Det var ute att plåga sig, och inne att konsumera, åka till Kreta, ligga i pool.

Nu pendlar vi mot något annat igen. Det råa, nära, naturliga.

Det är inte så att pandemiåret väckt den nya vågen, den fanns redan innan. Det kom vittnesmål från England om att folk svärmade i Engelska kanalen. Mästerskapet i vintersim i Skellefteå har dragit ­större skaror varje år i tio år nu och till Varbergs kallbadhus kommer sedan länge en stadig ström av gäster. Men vågen verkar ha blivit till ett forsande hav under de begränsningar i rörlighet som präglat året.

I städerna pågår inte längre något stadsliv att njuta av, så vad annat finns att göra än att bada?

Innan pandemin, fanns Wim Hof. Även han är en viktig förklaring till det ökande intresset. Han har blivit en slags guru för det samtida kallbadet, och det går bra att andas med honom på Youtube tillsammans med 18 miljoner andra entusiaster. Wim Hof, även kallad ”Iceman”, är holländaren som upptäckte naturen och kylan som en tröst när hans hustru, och modern till deras fyra barn, tog livet av sig. Därefter har han nästan bestigit Mount Everest (han nådde aldrig toppen) i shorts (bildgoogla!), simmat 57 meter under isen och suttit i en vak i 1 timme, 52 minuter och 42 sekunder. Han kan kontrollera sin kroppstemperatur med hjälp av mental styrka och försörjer sig numera (gott och väl) på att hålla kurser i kombinationen av andning och isvatten.

Tantobadets brygga, december

Christian Haag kliver lugnt ned i vattnet som är fyra grader. Han brukar ligga i lika många minuter som det är antal grader, ett etablerat koncept för att inte bli för nedkyld. Han kopplar fast benen i stegen och lägger händerna på låren, rör sig helst inte i vattnet. Och där ligger han sedan, koncentrerar sig på andningen. Hans huvud skymtar från strandpromenaden i gryningsljuset, men folk verkar vana. Ingen kommer fram och försöker rädda honom.

Christian har en liten ullmatta att stå på när han torkar sig, snäppet mer avancerat än Prada-badarnas i cellplast.

– Det handlar väldigt mycket om andningen. Jag har gått på andningskurser och lärt mig vilket starkt verktyg det är. Det går att ”gasa upp” kroppen med väldigt mycket syre och tömma den på koldioxid, vilket kan bli en spirituell upplevelse. För mig började allt med Wim Hof.

Christian Haag hade varit deprimerad från och till i flera år, utan att hitta något sätt att vända måendet. För honom lät Wim Hofs läror intressanta.

– Först höll jag på med kallduschar hemma. Och så fyllde jag upp badkaret och la i isbitar. Det var en bra start. Efter en månad kände jag mig symtomfri.

Förra vintern badade Christian för första gången i sjön och sedan har han fortsatt, varje dag innan jobbet. Han har ett Instagramkonto där han delar sina upplevelser och som blir en morot att fortsätta.

– Det är som ett slags mindfulness. Att notera och acceptera känslor. Okej, nu skakar jag, nu tappar jag känseln, nu regnar det, nu blåser det, nu kommer solen. Uppleva det utan att kämpa emot.

Bad är en harmlös aktivitet, ändå retar den vissa. Det kan hänga ihop med att vakar gör sig bra på sociala medier, och att det alltså kan uppstå en viss trötthet i flödet.

Och minns detta; även om många badar, gör de flesta fortfarande inte det.

Tove Janssons Mumintrollet är en av dem som inte gör så, när han av misstag vaknar ur sin vintersömn i boken Trollvinter. Däremot dyker det upp en hemul som hoppar i floden mellan isflaken medan några frusna småknytt skräckslagna tittar på. Sedan gymnastiserar han på den snötäckta strandkanten.

”Är det inte underbart med köld? sa han. Jag är aldrig i så bra form som på vintern. Ska inte ni också ta er ett dopp före maten?”

Mumintrollet undrar bekymrat varför han inte tycker att hemulen är trevlig. Han vänder sig mot honom med det onda samvetets vänlighet:

”Det måste vara skönt att tycka om kallt vatten.”

”Det är det bästa jag vet”, sa Hemulen och strålade mot honom. ”Det jagar bort alla onödiga tankar och fantasier. Tro mig; det finns inget så farligt som att bli innesittare.”

2000-talets badare har anklagats för att vara privilegierad medelklass som naivt försöker sjunka in i den natur deras egen konsumtion håller på att kväva. Och traditionen att söka njutning och renhet genom att späka sig, har alltid hängt ihop med de välbemedlade klasserna. Som om det krävs trygghet och bekvämlighet för att självmant utsätta sig för plåga.

Och varför kallas utebad plötsligt för ”wild swimming”?! Bad är väl bad.

Det är det hurtiga också, som sticker i ögonen.

Men en gång sa en gammal kallbadare till mig att vinterdopp kallades för latmansmaraton. Det sätter igång så många saker i kroppen och triggar belöningssystem och gör en skönt utmattad, trots att man inte behöver anstränga sig ett dyft. Det är ett mindre hurtfriskt sätt att se på saken.

Fredhälls badklubb, januari

Hit går Maj Hård, 84 år, tre gånger i veckan. Hon har varit medlem i 25 år, men badandet har blivit mer frekvent med tiden.

– Det har blivit en vana. Det är ju mycket prat om energi och sånt där nu, men jag tycker mest … att det känns skönt.
Som liten badade Maj Hård utanför Älvdalen. Hennes pappa jobbade i skogen och intill skogshuggarstugorna byggdes en bastu, vid en bäck.

– Jag har nog blivit lite bastu- och badgalen. Jag har varit och badat i Helsingfors, i Löyly, och i Japan och Turkiet. Är det mjuk snö tycker jag om att göra snöänglar i stället för att hoppa i vattnet.

– Det är lite märkligt att alla plötsligt ska bada nu, poff bara! Det är väl något slags hälsoprojekt, de unga som badar här håller på med yoga också.

Vad är det för dig då?

– Det är en skön start på dagen i en fin miljö. Och så mår jag bra efteråt. Nu under pandemin kan jag inte gå på konstmuseer eller måla kroki, men bada kan jag fortfarande göra. Det är jag glad över.

Är det jämförbart med konst och kroki att sänka sig ned i iskallt vatten? Eller med ett maraton?

Mig får det att tänka på pelargoner. Mina pelargoner mår som bäst när jag varit på resa och glömt bort dem. Då prunkar blommorna, för att plantorna vill släppa ut alla sina frön innan de dör. Det gör de inte, för jag hinner tillbaka och vattnar dem.

När jag sitter i fyragradigt vatten skenar blodet i panik. Jag tar tag i andningen, lugnar ner den. Därefter känner jag kroppen stänga av händer och fötter medan allt blod går till hjärta och hjärna. När jag efter bara en eller två minuter går upp tycker jag att synen är skarpare, hörseln känsligare, jag känner lungorna dra syre ur luften och hjärtats pump slå. Antagligen tror kroppen att den är döende, men tricket funkar varje gång. Som med pelargonerna. Bara man kommer tillbaka i tid.

Tips för vinterbadare

Ta med en termos med varm dryck, liksom något isolerande att stå på. Lägg upp kläder att ta på efteråt i rätt ordning före badet, och välj sådant som är lätt att dra på.
Bär ullsockor när du badar. Ullsockor?! Jo, faktiskt. Det ger både värme och fäste på bryggan eller marken. Huvudet är bra att hålla över vattenytan, åtminstone tills kroppen vant sig.

• Kom ihåg andningen. Ibland stannar den liksom upp eller så hyperventilerar man. Stanna kvar tills du hittar tillbaka, sikta på en minut.