Vigdis Hjorth: ”Nu känns det skönt att vara ensam”

Norska författaren Vigdis Hjorth är inte den som tar order – varken när det gäller innehållet i hennes böcker eller hur hennes trädgård ska skötas. Utifrån djupt personliga erfarenheter skapar hon romaner som rör många. Och upprör några.

Flotta villor skyddade av välfriserade trädgårdar. På Nesøya osar det pengar. Men Vigdis Hjorths hus sticker ut, det är mindre och äldre. Brunt trä med gröna fönsterfoder, hemtrevligt. Okrattad vändplan med pickuper och inneboende polacker för att få ihop ekonomin.

Hon väntar i dörren.

– Jag var gift med en rik man, säger Vigdis Hjorth genast för att förklara sin plats i världen.

– Jaha, vilken? frågar jag förvirrat eftersom jag läst flera av hennes böcker, och det finns många män.

– Barnens far. Han bodde kvar här bakom mig på kullen tills han blev ihop med hon som bodde i huset där nere. Hon hade också tre barn och de gick på samma skola som våra tre. Men sedan träffade min exman en ny och hon där nere fick gå på antidepressiva …

Huset har vida fönster mot en naturtomt. Hyllor med böcker, stora soffor. Ett hem som känns inrett för umgänge.

– Jag brukar sitta på min balkong och dricka vin. Och titta på min granne Frank och alla bilar som rör sig på hans tomt. Han har någon sorts verksamhet, de andra husägarna blir tokiga på det, säger Vigdis Hjorth och skrattar nöjt.

Hon och Frank är kvar från den ”gamla tiden”, innan pengarna kom. Vigdis Hjorth har bott i samma hus i 35 år.

– Det fanns en hemlös här i Sandvika. Det visade sig att han hade bott i mitt hus, och låtit det förfalla. Han blev inlagd på psyket och förlorade det till banken. Jag kunde aldrig säga nej när han tiggde eller bad om hjälp med saker, men annars stör inte historien mig. Det var ju därför jag kunde köpa huset billigt.

För mig, som Hjorth-läsare, svajar verkligheten. Där hon bor finns många detaljer från scener hon skrivit fram. Familjefoton på dem som passerat (Är det han från boken? Hon?) och på gardinerna i vardagsrummet har hon broderat en slags dagbok. ”Ivar vill inte gifta sig”, ”Lina och Nils”, fast Nils är överkryssad för han är inte längre fästman. ”Aldrig mer arvetvist. Arvodestvist.”

I den roman som nyligen kom ut i Sverige, Om bara, går huvudpersonen runt med sin tilltänkte ”på öarna” där hon bor. Hon bär en korg på armen, där har hon lagt vin och glas för att förföra honom.

Vigdis Hjorth är en mega-kändis i Norge och hennes biografi och bibliografi är svåra att trassla ur varandra. I Sverige är det kanske inte lika viktigt, vi känner ju inte till alla de människor som upplever sig porträtterade i hennes böcker. Hon har hela sin karriär förföljts av diskussioner om vad som är påhitt och verklighet. Liksom om det moraliskt lämpliga i att ”hänga ut sina anhöriga” i skönlitteratur.

– Jag har alltid börjat i ett personligt dilemma eller en moralisk frågeställning. Men ur det privata söker jag en allmängiltighet som berör också andra. Jag skriver inte bara som det verkligen var, det skulle bli urtrist, säger Vigdis Hjorth.

Samtidigt inser jag att det är meningslöst att leta efter en absolut skiljelinje, Vigdis Hjorth rör sig obehindrat mellan böcker och liv. Allt får plats. Även om förlaget skulle önska en viss gränsbevakning.

Romanen Om bara är alltså alldeles färsk i Sverige, men publicerades i Norge redan 2001 och har hunnit bli en klassiker. Den handlar om småbarnsmamman och dramatikern Ida Heier som möter sitt livs kärlek, professor Arnold Busk. I Sydsvenskan jämfördes läsningen med att släpas efter ett tåg mellan Oslo och Trondheim, tur och retur. En träffande bild av ett destruktivt förhållande som läsaren ganska omgående skulle vilja kliva in och stoppa, eftersom katastrof uppenbarligen väntar.

– När den kom ut i Norge fokuserade recensenterna på att det handlade om mig och en viss litteraturprofessor. Alla visste att vi hade varit ett par och vi syntes mycket i kulturvärlden. Vi hade bland annat skrivit en bok ihop tidigare. Det lät ungefär så här: ”Bra bok, men allt jag kunde se framför mig var Vigdis Hjorth i säng med bla bla bla”.

Egentligen säger hon inte ”bla bla bla”, hon säger hans namn. Men det blir så krångligt om ni ska hålla på och googla honom och kolla hur han ser ut och börja tänka på helt andra saker, så jag utelämnar det.

Hon berättar mer om litteraturprofessorn som hon var fruktansvärt kär i under tio år. Han var förgrundsfigur för den postmoderna rörelsen och hon jämför honom med Horace Engdahl i Sverige. I ett försök att navigera i informationen tänker jag på Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig som fick ett liknande mottagande i Sverige. Witt-Brattström skrev just om sin exman Horace Engdahl och många kritiker tyckte att de verkliga personerna stod i vägen för litteraturen.

Men tillbaka till romanen: Huvudpersonen Ida Heier låter sitt liv styras av passion och hon är nära att gå under på köpet. Förnedring, förtärande oro och svek mot närstående följer hennes väg. De flesta kan nog relatera till desperationen, men hur många lever ut den så helhjärtat?

– Det fina är att jag kan låta mina huvudpersoner följa det där besatta längre än jag själv tillåter mig. Det är ett utforskande projekt. Och just i kärlek tror jag att många faktiskt gör de där konstiga sakerna som man vanligtvis bara tänker, säger Vigdis Hjorth.

Romanens relation drivs framåt av otydlighet och väntan. Han kan inte ge besked, han hör inte av sig. Han hör plötsligt av sig. Han är besviken. Hon väntar.

– Jag tror att det inre samtalet är väldigt viktigt för oss. Men för Ida tystnar det nästan för att Arnolds närvaro är så stark i henne. Hon hör bara honom. Och han är svartsjuk på hennes inre liv, han måste hålla dramatiken i gång genom att aldrig möta henne. Om hon skulle få eget utrymme, kanske hon inte återvänder till honom.

När åren går får Ida en annan blick på det Arnold gör. Vykorten med korta texter om vågor och skuggor som egentligen inget betyder. Manipulationerna som hon noterar även om hon inte kan stå emot. Det är en mörk bild av kärleken.

Tror du fortfarande på tvåsamhet?

– Jag har lagt mycket tid i mitt liv på att vara på jakt efter män. Men så är det inte längre. Nu känns det skönt att vara ensam.

Hon gör som hon vill i huset. Jobbar mycket. Umgås med barn och barnbarn.

– Det är lite lustigt. När jag träffat nya män har de ofta läst Om bara och tror att jag är sådan. Att de kan göra vad de vill med mig och att jag ändå stannar. Men den relationen kommer aldrig att uppstå igen; been there, done that, säger Vigdis Hjorth.

– Min syn på gamla kärleksrelationer förändras hela tiden. Den senaste partnern jag hade ville att vi skulle leva parliv, äta middagar med viktiga människor och dela en flaska vin på fyra personer. Det var så tråkigt! Och när jag inte ville vara med så blev han arg. Jag är inte intresserad av att sättas på kärleksprövning längre och jag har aldrig önskat mig ett traditionellt kärnfamiljsliv.

Du skriver ofta om att avtäcka relationer och se dem för vad de verkligen är. Har du en sådan ambition med ditt författarskap?

– Jag började skriva så tidigt, det finns nog ingen egentlig ideologi i det. Men jag har alltid försökt bidra till ett perspektivskifte på det som redan finns omkring oss i vardagen.

Hon bjuder på pulverkaffe i nätta koppar och stoppar torkad svamp i små burkar medan vi pratar. Det ska bli presenter till vänner, hon vill inte sitta overksam. Det är en hektisk period nu, med många resor och åtaganden. Den alldeles nya Femten år, den revolusjonære våren har kommit på norska. Och Är mor död är just utgiven på engelska.

Bland de böcker som kommit ut på svenska kan skönjas en sammanhängande utveckling. Ida Heier i Om bara bär på problem i relation till sin ursprungsfamilj som mest antyds. Hon börjar gå i psykoanalys och tappar alltmer kontakten med sin mor och sina syskon. Den lite äldre Bergljot i Arv och miljö har genom psykoanalys förstått att hon blivit utsatt för övergrepp av sin pappa, vilket hennes familj vägrar lyssna till. En infekterad konflikt, utlöst av arvet efter fadern, tar sin form. I Är mor död har konstnären Johanna sedan länge levt utan kontakt med sin mor efter en uppslitande tvist. Hon saknar henne och försöker närma sig, men blir gång på gång bortstött.

De hakar i varandra, som pusselbitar av ett liv.

– Ida i Om bara har en stark oro som jag tror beror på obehandlad smärta. Det undermedvetna drar och sliter i henne, och det finns inte rum för hennes trauma i det äktenskap hon från början lever i. Jag kan också se att den förnedring och de sexuella experiment hon utsätter sig för, är typiskt för den som blivit utsatt för övergrepp. Sådana som Bergljot varit med om. Ida söker upp en slags repris. Och hon använder nog Arnold som en kur för att frigöra sig. För att få varbölden att spricka.

Dessa kvinnor i Vigdis Hjorths författarskap hör samman i utveckling men också i sitt utlevande förhållningssätt. De vill för mycket och de går för långt, de kan inte lägga band på sina känslor på det sätt som samhället förväntar sig av dem.

Jag inser att jag bär på ännu en Vigdis-flicka som tillhör skaran. När jag var 10 år fick jag en av Vigdis Hjorths allra tidigaste böcker: Jörgen + Anne är sant! Hon skrev ungdomsromaner på den tiden.

Jag sov med boken under kudden, läste den gång på gång och lät den gå runt i klassen. Anne Lunde går i fyran och blir himlastormande kär. Kärleken är för stor för att riktigt härbärgera eller undertrycka, hon måste få sin Jörgen. Och hon måste också klippa av Ellens långa, blonda hästsvans. Så det gör hon. Och så rymmer hon till Bandithagen och sitter där en hel natt i mörkret medan alla letar efter henne.

Jag minns läsningen som om en lampa tändes i ett nytt rum, den avtäckte sidor av mig som ingen vuxen erkänt. Något vilt som kunde vara både härligt och på gränsen till galet, den kärleken fanns även hos oss 10-åringar.

Vigdis Hjorth debuterade redan som 23-åring och har fortsatt skriva om gränslandet till galenskap. Med det har hon hittat en väldig massa läsare. Arv och miljöhar sålt i över 100 000 exemplar bara i Sverige. Det är som att hon riktar ljuset mot ett undermedvetet de flesta bär på, fast de försöker hålla källardörren ordentligt stängd.

I Norge är hon en av de största, men vägen dit var inte spikrak. För 25 år sedan, när hon hängde ihop med litteraturprofessorn, kunde de kallas kulturvärldens Bonnie och Clyde. Hennes skrivande avfärdades av vissa kritiker som erotisk bekännelselitteratur. Men med åren har hon alltmer etablerat sig som en respekterad och mycket läst författare, som vågar benämna livets svåra. Dessutom kan hon underhålla! Ett framträdande med Vigdis Hjorth är inte likt något annat författarsamtal. (Vilket de som åkt med på vår litteraturbåt har fått uppleva.)

I Sverige tog det ett tag för Vigdis Hjorth att slå igenom (förutom hos 10-åringarna). Men när Arv och miljö släpptes 2018 var genombrottet ett faktum.

I fjol sommarpratade Vigdis Hjorth i P 1 och berättade om en månad i fängelse, efter grovt rattfylleri. Med 2,2 promille i blodet innehade hon ett respektingivande ”promillerekord” på kåken. Erfarenheten verkar inte enbart negativ. Hon fann glädje i vardagen, mötte värme och intressanta människor. Sommarprogrammet blev mycket uppskattat.

Var det skönt att leva med fängelsets begränsningar?

– Det blev som en paus från livet. Lite som en retreat fast utan den andliga delen, med rutiner, tidiga kvällar och brist på berusningsmedel. När jag överlämnade mig uppstod en vila. Men i längden hade det förstås varit outhärdligt. Jag skulle alltid välja oro, tvivel och utveckling framför den bedövande stillhet som fängelset står för.

Vi går på promenad bland grannhusen, ner till vattnet och den lilla brygga hon ofta sitter på. Långt in på hösten simmade hon fram och tillbaka till en orange boj som ligger och guppar en bit ut. Två kobbar sticker upp strax bortom stegen och i samma riktning ligger Oslo, dolt av en grön udde.

– Det är fågelöar, det brukar vara riktigt kaos på vårarna när jag simmar förbi. Hanar som pickar sönder ägg och vilda slagsmål för att fånga honorna. Sedan sätter jag mig här och dricker en cider.

Referenserna inkluderar ofta alkohol. Drycken har en central plats också i romanerna, inte minst när Ida och Arnold umgås i Om bara.

– Jag har skrivit om att dricka för mycket, det är ett sådant personligt dilemma som jag tror är allmängiltigt. Den boken handlar om en konstnär som är fullt fungerande i samhället, men ur dotterns perspektiv blir det ändå svårt och jobbigt.

Hur har det varit för dina egna barn då?

– Jag har alltid varit noga med att vi ska prata om allt som är viktigt, om det som plågar dem. Jag har sagt till dem: Om ni tycker det är jobbigt får ni gärna prata med er lärare.

Hon börjar skratta, hör att det låter krasst.

Du tyckte inte att du behövde förändra ditt liv också?

– Jag har försökt göra något åt det. Jag har varit på kurs för att lära mig dricka mindre och jag tycker att jag numera kan hantera drickandet och samtidigt ha glädje av det. Jag har en stark relation till alkohol.

Min exman skakade på huvudet.

Hon refererar till Gunnar Ekelöf som lär ha sagt: ”Jag vill inte bli alkoholens slav, men jag behöver dess tjänster.”

Hur ser dina barn på att du skriver så nära dina egna erfarenheter?

– Jag tror att mina närmaste förstår mitt skrivprojekt, att det handlar om att dra saker till sin spets. Och jag är ju självkritisk, det är inte som om jag beskriver en god mor i Om bara, då hade de kanske inte blivit så nöjda. Jag gjorde många dumma val när de var små.

Men ni har en bra relation nu?

– Ja, det har vi. Och jag tycker också att man kan betrakta det från ett annat håll. Det är lätt att se mig som en misslyckad mamma, när jag skriver om hur Ida inte lät sin lilla dotter sova i hennes säng efter skilsmässan, för att hon ville freda den platsen för Arnold. Om han kom. Det hade varit väldigt lätt att inte ha med en sådan scen. Och – det vanligaste är nog att folk hittar nya konstellationer väldigt fort efter en skilsmässa. Att de flyttar ihop, och insisterar på att alla barn ska vara en ny stor lycklig familj, tills det blir separation på nytt. Jag har aldrig låtit någon flytta in här, jag har skyddat både barnen och mitt arbete. Men jag tror att det är lättare att kritisera en kvinna för hennes föräldraskap.

Hon kommer in på dramatikern Brecht, filosoferna Kierkegaard och Benjamin. Jag blir lite yr i huvudet av alla referenser, anekdoter och kopplingar, men det handlar delvis om att få vara en svag människa, och ändå ha rätt att synas och exponeras. Att det är en revolutionär handling att ta plats som defekt och icke-perfekt.

– Och så har jag ju en uppskattad föreläsning som heter ”Hur du kan tjäna pengar på dina olyckor”.

Grannen Frank kör ut en bil från sin gård när vi vänder åter. Där står minst fyra till.

– En gång när jag hade glömt lägga i handbromsen gled min bil rakt ner för backen, in i ett träd. Min exman körde förbi och skakade på huvudet. Men Frank lagade den för några tusen under bordet.

Det var länge sedan och preskriberat. Men ganska nyligen ringde en annan granne på dörren, han kom från ett av de tjusiga husen.

– Han erbjöd mig sin trädgårdsmästare för att styra upp gården lite. Du ser hur det ser ut, ris och löv överallt. Nej tack, sa jag med ett artigt leende.