Vidunderlig resa i Westman-land

Vår mångårige medarbetare och vän Lars Westman är död. I 45 år skrev han i den här tidningen.
Vi:s redaktionschef minns ett socialt geni som ville bryta ned högtidligheten kring skrivandet.

”Vi murvlar skriver i sanden”, brukade Lasse Westman säga. Han hade ett ganska krasst sätt att se på sitt värv. Man randar en artikel, den trycks, folk läser den, och har man tur uppskattas texten. Men sedan slängs tidningen, allt glöms bort och såväl skribent som läsare går vidare med sina liv.

Tänk så fel han hade!

Nu när Lasse är död kommer massor av vittnesmål om att han inte skrev i sanden. Hans läsare minns med värme artiklar, intervjupersoner, platser och till och med enskilda formuleringar som plitades ned för 20, 30, 40 år sedan.

Men Lasse levde verkligen upp till det där talesättet. Han hade inget arkiv, ingen klippbok med gamla paradreportage. Alla anteckningar och bilder han tog slängdes så fort det aktuella Vi-numret var ute.

När han hade gått i pension kunde han ringa till redaktionen och fråga saker som:

”Det är någon här som påstår att Siri Derkert har hotat mig med stryk i en intervju som jag gjorde med henne. Men det kan väl inte stämma?”

”Jo”, svarade vi då. ”Det var på 70-talet. Du sa nåt om Picasso som hon inte gillade. Men det var nog bara ett tomt hot.”

”Säger du det”, sa Lasse. ”Det var värst.”

Lasse Westman debuterade i Vi redan 1957, som poet, med dikten Sång till en spansk stad. Sedan följde några år som frilansande vagabond, och det äventyret höll på att sluta riktigt illa. När han bevakade en illegal strejk i Barcelona greps han av Francos fruktade polis Guardia Civil och hotades med dödsstraff. Han släpptes, men utvisades ur landet på livstid, något han förstås inte brydde sig om. Spanien var och förblev hans andra hemland.

Efter en sejour på Stockholms-Tidningen anställdes Lasse på Vi 1966 och snart skapade han avdelningen ”Bakvagnen”, ett uppslag långt bak i tidningen som var hans eget utrymme och där han gjorde som han ville.

Det finns anledning att titta lite närmare på den allra första Bakvagnen, publicerad i oktober 1966. Den westmanska tonen fanns nämligen där, redan från allra första början.

Reportaget handlar om ”en helt vanlig, svensk greve” som av oklar anledning har fått för sig att han och hans hustru ska importera 38 korsikanska åsnor. Djuren anländer, men har fått lunginflammation under resan. En veterinär ordinerar sulfa, men djuren vägrar svälja preparatet. ”Åsnor hatar sulfa”, upplyser Westman. (Källa: oklar.) Det hela löses genom att grevinnan kommer på idén att blanda upp sulfan i O’boy, varvid djuren villigt dricker.

Även med friska åsnor tycker greven och hans fru att det blev lite för många och kommer då på den besynnerliga idén att försöka sälja några av dem till Tage Danielsson. Denne avböjer i en ton som kanske inte är helt trevlig.
”Tage saknar humor”, skriver Westman.

Det är på alla sätt en helt bisarr text.

Och så fortsatte det, i 45 år.

Hur hittade Lasse sin stil? Ibland försökte jag fråga om det, hur han bar sig åt för att texterna skulle flyta på så elegant, hur han gick i land med de där halsbrytande scen- och ämnesbytena som var hans signum.

En text med politisk ansats kunde plötsligt leda till ett barndomsminne som i sin tur påminde om en tavla av Sven X:et Erixson vars penselföring hade drag av Charlie Parkers solon … och så, via en sväng förbi Nalen, var vi tillbaka i den politiska debatten. Allt så sömlöst ihopsatt att läsaren hängde med utan att riktigt förstå hur det gick till.
Han svarade aldrig riktigt på mina metodfrågor, jag tror inte han gillade dem; han mumlade bara något om ”Hemingway” och att det är bra att undvika onödiga adjektiv. Hemligheten tog han med sig i graven. Men det spelar mindre roll; Lasses stil var så egensinnig att det vore idioti att försöka härma den.

Vad han däremot gärna förmedlade var skrivarglädjen. Han begrep inte den där högtidligheten som ofta förknippas med skrivande. Att det ska vara svårt.

”Om det nu är så förbannat svårt, varför skriver du då, vill jag ropa till dem. Varför detta självplågeri när det finns roligare saker att göra: fiska, knulla, köra buss … ”, skrev han i Lilla murvelboken, en antologi som Journalistförbundet gav ut för en massa år sedan.

Ofta var det slumpen som styrde Lasses arbete. Det bästa exemplet på det är dass-serien. Vid ett tillfälle 1967 upptäckte han att en kvarts sida på Bakvagnen gapade tom, och det var bara en halvtimme till lämning. I desperation gick han igenom dagens post och hittade ett foto som en läsare skickat in. Bilden föreställde ett gistet gammalt utedass som hade blåst omkull. Lasse tog in bilden och skrev några rader om skithusens arkitektur. Sedan tänkte han inte mer på det. Det var ren utfyllnad.

Men läsarna tände på alla cylindrar och började skicka in sina egna berättelser och bilder på avträden. Det blev en serie som rullade i 15 år! Och på Vi-redaktionen fick man fixa ett eget postfack för alla dassbrev som strömmade in. ”Jag behövde nästan inte göra något själv. Det var bara att ta in alla skithusbrev och -bilder som kom”, berättade han.

Han skrev förstås ”vanliga” reportage också, ofta med historisk vinkel, och massor av porträtt på betydande kulturpersonligheter. Själv höll jag på att svimma när han berättade att han intervjuat André Breton, surrealismens grundare och överstepräst. Lasse tyckte inte att det var så märkvärdigt.

När man skriver så länge i en och samma tidning är det nästan oundvikligt att återkomma till ämnen och personer; dessa blir ett slags seriefigurer som läsarna till sist får en relation till. I Lasses fall tänker jag på portvakten Paco i Villajoyosa på spanska solkusten, där familjen Westman hade ett andra boende, och sjömannen Nilsson – svensken som mönstrade av i Nicaragua och skaffade en stor familj i en liten kustby. Och så har vi munkarna i Valamo kloster som tycktes kunna bli hur gamla som helst, och de likaledes uråldriga konstnärerna Anna och Marja Casparsson som sköt skarpt med pistol på julafton.

Han gillade att driva små kampanjer för figurer som han tyckte var orättvist bortglömda eller illa behandlade, bland dem Pelle Snusk, Joe Hill och vykortsfotografen Elliord Mattsson, som plåtade fullmånar över olika vattendrag.

Lasse reste något kopiöst. Spanien, Västindien, USA, Transsibiriska, de gamla svenskbygderna i norra Tyskland, Dalsland, Stockholms skärgård … det är lättare att räkna upp de platser där han inte varit. 1973 åkte han på en jorden runt-resa för Vi:s räkning och var borta i månader. Han hade då för vana att skicka hem bilder på sina egna nakna fötter som han fotograferat medan han låg i olika hotellsängar och tittade på tv. Flera av fotbilderna publicerades. Ännu ett av alla dessa märkliga påhitt.

Som alla journalister av hans kaliber var Lasse Westman ett socialt geni. Det går inte att vara blyg viol om man ska få folk att berätta. Man måste kunna prata med alla sorter. Inget hummande, rakt på bara. Öppna frågor.
Lasse var född 1934, och skulle alltså i teorin ha kunnat vara min farsa. Jag tänkte sällan på det. När jag var ny på tidningen och vi var på en konferensresa i London, släpade jag med honom på den legendariska rockklubben Dingwalls, så han skulle få höra något annat än jazz. Det var rätt extrema typer som frekventerade stället, men även där tog han sig fram, trots manchesterkavaj, gabardinbyxor och Ecco-skor. Han bjöd upp de stenhårda punkbrudarna och buggade med dem tills de skrek av förtjusning.

Ett annat minne från en annan resa: Vi-redaktionen var på en stadsrundtur i Budapest och stannade till vid den berömda Mattiaskyrkan. Det var ett visst ståhej där och Lasse försvann genast från gruppen för att ta reda på vad som stod på. 20 minuter senare kom han tillbaka och berättade att det stundade bröllop: Walburga von Habsburg – barnbarn till den siste kejsaren av Österrike-Ungern – skulle gifta sig med en kille från Flen! Och Lasse hade givetvis sett till att bli bjuden på bröllopet. Det blev ännu ett fint Vi-reportage där världshistoria blandades med Westmans funderingar. Och lite Charlie Parker.

Han var inte bara skribent; det bodde en liten nasare i honom också. När de svenska skolorna slängde ut orglarna från klassrummen startade han i Vi Orgelbörsen, ett slags förmedlingsservice mellan skolornas lager och privatpersoner som var sugna på att köpa en billig tramporgel. Ett tag sålde han begagnade kakelugnar till Vi-läsarna. Och hösten 1996 gjorde han cd-skivan Ljud vi minns, ett nostalgiskt kåseri om utrotningshotade ljud där Lasses röst interfolierades av ljuden i fråga: skrivmaskin, uppdragbar väckarklocka, busvissling, spårvagnsgnissel … Lasse hade bestämt sig för att skivan skulle bli årets julklapp, och på julafton det året fanns han hela dagen på Vi-redaktionen med tomteluva och krängde plattor till folk som var ute i sista stund med julklappsköpen. Det var kö långt ut på gatan, och skivan tog slut på nolltid.

Lasse skrev sin sista Bakvagn i Vi i januari 2011. Den handlade om Solsidan, som i och för sig är en populär tv-serie, men också en existerande tätort, granne med Saltsjöbaden. Men en Westman-text om Solsidan fokuserar naturligtvis inte på Johan Rheborg, Josephine Bornebusch eller rollfiguren Ove och hans eviga ”Tjena, mannen!”. Nej, den handlar om ”Ankan”, en brevbärare i Solsidan (den riktiga) som en dag fick spel och tömde en hel postsäck med brev, räkningar och vykort i kanalen ut mot Baggensfjärden.

En fruktansvärd skandal. ”Fors maschör”, kved postmästaren när ortsborna ville kölhala honom.

Där satte Lasse Westman punkt, mitt i steget. Inget ”Kära läsare, nu tackar jag för mig efter 45 år”, bara en vanlig punkt.